Recensioner

The Death-Ray

torsdag 10 november, kl 16:40 av 0 kommentarer

Death-RayDe flesta effekterna är positiva, men att vi verkligen lever i den återutgivna Deluxeversionens epok blir tydligare för var dag. Serieförlagen känner sin målgrupp och vet att det är busenkelt att få folk att slanta upp för samma serie flera gånger om man sköter det hela någotsånär snyggt. Nu har turen kommit till # 23 (ja, vi sifferkonspiratoriskt lagda drar en lättnadens suck) av Daniel Clowes tidning Eight Ball. Till skillnad från många andra snofsiga utgåvor så lyser extramaterialet här med sin frånvaro om man inte räknar några nytecknade försättsblad. I övrigt är det tidningen, som i sitt albumformat redan var rätt lyxigt, rakt upp och ner. Clowes är mest känd för vardagsrealistiska Ghost World, men har alltid odlat en avgjort mer surrealistisk ådra i verk som Like A Velvet Glove Cast in Iron och David Boring. Här tacklar han superhjältegenren på sitt eget oefterhärmliga sätt (jag tittar på dig Adrian Tomine) och resultatet är fantastiskt.
Åtskilliga har genom åren känt sig kallade att ge sin version av hur det skulle se ut om någon fick superkrafter i vår vanliga verklighet. När man tänker efter så var det realism och läsaridentifikation Steve Ditko och Stan Lee var ute efter med Spider-Man när allt började. Istället för en massiv fadersfigur med utmejslad haka fick vi här ett tanigt mobboffer som får växa med uppgiften och det stora ansvaret. På senare år har Kick Ass (Mark Millar och John Romita Jr) och The Cape (Joe Hill, Jason Ciaramella och Zach Howard) placerat trikåhjälten i en avgjort cynisk och ultravåldsam miljö med varierat resultat. I The Death-Ray möter vi Andy, en tonåring som gått igenom ett känslomässigt gatlopp sedan föräldrarna dött och kommit ut på andra sidan aningen avstängd. Nu bor han hos sin stadigt mer senile farfar, har sexfantasier om hembiträdet, upprätthåller en ensidig brevväxling med sin ”flickvän” i Kalifornien och har en enda kompis på skolan, den osympatiske punkaren Louie. Med andra ord är Andy en kille som kan vara väl förtjänt av en extra skjuts. Den har hans far ordnat i hemlighet med lite experimentell genetisk omstrukturering. Första gången vår hjälte tjuvröker vid 17 års ålder sparkar krafterna igång. Med tanke på att fadern dog av lungcancer är det verkligen en utsökt, och typiskt Clowesk, ironi att vår hjälte måste röka för att aktivera krafterna. Superstyrka, förhöjd sinnesnärvaro, da woiks. Ytterligare en gåva från fadern är den titulära dödsstrålen inkapslad i en Flash Gordon-pistol av klassiskt snitt. Peka på någon, tryck av och de försvinner spårlöst.

Med uppbruten kronologi följer vi Andy i olika stadier av livet. Vi får se honom som bitter medelålders man med en hund som enda sällskap och i ungdomsåren då de första stapplande stegen på hjältebanan tas med kompisen Louie som en alltför villig och ytterst olämplig Vergilius för Andys Dante. De agerar lokalt utan att tänka globalt och gör sig skyldiga till några av de mest bisarra brottsprovokationer som fästs på papper. Medan Andy står redo att puffa på en cigarrett muckar Louie gräl med slumpmässiga hårdingar på gatan. De använder sig av tappade plånboken-tricket och är taskiga mot snubben som hoppfullt plockar upp den. När en före detta pojkvän till Loiues syster ber om hjälp med att vinna henne tillbaka från den nye killen åker dödsstrålen fram.

Clowes förhållande till superhjälteserier gick från ungdomens förundran till en känsla av öppet krig då han började sin bana som alternativserietecknare i motvind. Det är mycket tydligt i The Death-Ray som verkligen är ett lustmord på genrens alla storögda konventioner utfört med en precision och på ett sätt som bara är möjligt i serieform. Här får vi se tecknaren på högvarv när han med förrädiskt enkla och snyggt genomförda stilgrepp lyckas porträttera en känsla, en tidsanda, en livssituation med få eller ibland bara en avskalad ruta.

En undertext som Clowes själv blev medveten om under arbetet med den nya utgåvan är hur mycket serien influerades av rådande patriotiska stämningar i USA åren efter 9/11. Vad som blev tydligt för mig nu när jag läste om serien är hur illa Clowes tycker om sin protagonist. Åtskilliga vinklingar görs för att stärka känslan av att Andy utvecklats till en seriemördare som på emellanåt rätt märkliga grunder fått folk att bokstavligt talat försvinna. Hans kvinnosyn och en del saker han tar sig för på inrådan av Louie åsido så finner jag mycket att gilla hos Andy. Men så är jag också ohemult förtjust i att se typer som beter sig illa få storstryk av olika magnitud. All heder till Clowes som på sista sidan låter läsaren välja sitt eget slut för hjälten. Hög tid att ge den här serien en chans med andra ord och bestäm vilket du vill ha!

Manus: Daniel Clowes
Illustration: Daniel Clowes
Förlag: Drawn & Quarterly
Betyg: 4/5

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...