Kurt Busieks Astro City (1995-2010?) är berömd för två saker: dels de många kritikerhyllningarna och priserna (Eisner 1996, 1997, 1998, 1999, Harvey 1996, 1997, 1998, flera kategorier varje år, bl a Best New Series, Best Continuing Series och Best Writer), och dels de ständiga och långa förseningarna där fansen fick vänta längre både mellan enstaka nummer och mellan olika arcs. Närmar man sig serien idag är förseningarna såklart inte ett problem – den finns samlad i åtta TPBs med en nionde på väg, och det går också rykten om någon sorts deluxe-HC-utgåva vad det lider. Alla arcs är moderna klassiker i sig – det är inte svårt att se varför både Eisner- och Harveyjurysarna under andra halvan av 90-talet föll för Astro Citys speciella blandning av nytänk och nostalgi. Men eftersom jag tycker det är fusk att under rubriken ”Moderna klassiker” välja en hel serieproduktion (även om det i många fall är frestande) så har jag valt att fokusera på andra arcen, Confession, som också var den första längre sammanhållna historien i Astro City-universat. Först måste jag dock säga några ord om serien som helhet och vad som gör den speciell.

Astro City är en fiktiv amerikansk stad som är centrum för ett superhjälteuniversum. Detta universum verkar på ytan som en nästan direkt plankning av det bästa från Marvel och DC: det finns en övermäktig stadsbeskyddare från en annan värld (Samaritan/Stålmannen), en kvinnlig amazonaktig krigarhjältinna (Winged Victory/Wonder Woman), en urban tricksterhjälte som ägnar sig åt avancerad akrobatik och kläcker vitsar medan han slåss (Jack-in-the-Box/Spindelmannen), en kosmisk äventyrargrupp som också är en familj (The Furst Family/Fantastic Four), och så vidare. Astro City vimlar av övertydliga referenser till superhjältseriernas alla åldrar, från guld till järn. Detta är seriens yta: ett smart grepp för att göra världen snabbt och lätt igenkännelig utan att behöva slösa utrymme på presentationer och exposition. Väldigt snart visar det sig dock att Astro City inte är någon vanlig superhjälteserie: det finns knappt några raka hjältar-spöar-skurkar-historier alls, och när det sker sammandrabbningar mellan trikålägren är det oftast en bakgrundsdetalj, aldrig huvudsaken. Istället fokuserar Busiek på det vardagliga och mänskliga bakom den ”normala” superhjälteseriens rutor. Hur känns det egentligen att vara Stålmannen och ständigt vara under press att rädda världen? Hur känns det att leva i en stad där supertyper fajtas på gatorna varje dag? Hur känns det att växa upp som son/dotter till en känd superhjälte? Vad kan man göra som superskurk om man ärligen vill bli hederlig? Och så vidare.Astro City handlar om allt det där som vanliga superhjälteserier inte handlar om: känslorna, konsekvenserna, de vanliga människorna. Anspråken på vardaglighet förstärks av att Astro City existerar i någon slags realtid: 40-talets nazibankande superhjältar lever inte längre (utom de som är odödliga såklart) utan har följts av en ny generation, som följts av en ny, och så vidare. Många hjältar är söner/döttrar till tidigare hjältar eller skurkar. Hjältar föds, åldras och dör precis som folk gör mest –  evinnerliga återuppväckningar lyser med sin frånvaro i Astro City. Med fokuset på vardagsliv och personskildringar har Busiek tagit ett element som alltid funnits i vissa superhjälteserier (jag pratar såklart om såpoperainslagen som Stan Lee introducerade i de tidiga Marvelserierna) och gjort det till huvudnumret istället för en biattraktion. Samtidigt förebådar Astro City den våg av mer ”vardagsförankrade” superhjältserier som började dyka upp under 2000-talet (t ex Ex Machina (2004-10), Rising Stars (1999-2004), Gotham Central (2003-06) och även i viss mån Amazing Spider-Man post-Brand New Day (2008-).

I Confession följer vi ynglingen Brian Kinney, som flyttar från landsorten in till storstaden Astro City. Det blir snart klart för oss (på ett väldigt subtilt och smart berättat vis, som dessutom visar upp flera av Busieks snillrika Astro City-påhitt) att Brian har sökt sig till denna superhjältarnas huvudstad för att han vill bli superhjälte själv. Efter att han genomgått en slags ”karriärväg” (som först verkar som rätt udda men gradvis framstår som självklar inom fiktionens ram) tas han om hand av Confessor, Astro Citys mystiske nattlige hämnare och som alla läsare snabbt känner igen som en version av Batman. Istället för Robin får Brian det lätt löjeväckande namnet ”Altar Boy” –  töntigheten uppmärksammas såklart av Brian själv.

Brian ger serien dess berättarröst och Busiek lyckas bra med den rösten: den unge Brian bär både på ett stort rättvisepatos och en stor undertryckt ilska (vem det är han är arg på förstår man också gradvis under seriens gång) vilket ger en ton som känns mycket pricksäker. Confession är Brians berättelse, en historia om hans väg till Det Sanna Hjälteskapet, Joseph Campbell style: han har sin mentor, han måste göra upp med sitt förflutna och lära sig sina läxor. I likhet med många andra filmer och berättelser där träningen av en hjälte är det centrala temat är läxorna givetvis huvudsakligen känslomässiga, maskerade med hjälp av en massa ’riktig’ träning. Det är symboliskt så det förslår. T ex träffar Brian under vägens gång flera andra hjältar, som alla valt den maskerade hämnarens bana av olika anledningar – men ingen av dessa anledningar är Brians, vilket han så småningom kommer till insikt om. En central roll spelar hans mentor Confessor, som allteftersom serien framåtskrider blir mindre och mindre av en Batman-kopia och mer och mer sin egen figur med sina egna unika motivationer och konflikter. Det stora ’avslöjandet’ av vem Confessor egentligen är och varför han gör det han gör framstår för dagens populärkulturvana seriekonsument kanske som rätt uppenbart, men jag minns tydligt att när jag läste serien när den kom ut 1997-98 så var det en total överraskning för mig.

För även om detta är Brians historia väver Busiek på ett skickligt sätt ihop hans hjältequest med ett antal andra bihandlingar; en av dem som sagt fokuserad på mentorn Confessor. En annan viktig bihandling rör den bräkige skrytmånsen Crackerjack, en figur som fungerar som antitesen till Brians allvarliga och arga sökande efter hjältemanteln, eftersom Crackerjack har blivit superhjälte mest för att det får honom att se cool ut och gör honom till en kändis. Sen pågår förstås – precis som alltid i Astro City – en traditionell superhjälteintrig i bakgrunden hela tiden (de första fröna till denna bihandling sås redan i Astro Citys första fyra nummer, samlade under titeln Life in the Big City – men det går utmärkt att följa med i serien ändå), en handling som får en explosiv upplösning i sista numret. Busiek berättar allt detta med ett imponerande flöde och lätt handlag, där växlandet mellan bihandlingarna också alltid tjänar till att ytterligare belysa grundhistorien, d v s Brians hjältequest.

I Confession blommar också Busieks skicklighet som världsbyggare ut helt och fullt. I de tidiga Astro City-serierna, och som sagt framförallt i Confession, visar han vilken mästare han är på att ge läsaren en känsla av att hans serieuniversum har en 100-årig historia med hjälp av bara några enkla replikskiften och serierutor. Det refereras hela tiden till andra hjältegrupper, skurkar, historiska eror och andra fenomen, utan att de direkt förklaras – de dyker upp som hastigast eller omnämns i en bisats, men det räcker för att man ska förstå att här ligger det en helgjuten värld bakom, med historia och allt. Många av de figurer och saker som omnämns i Confession kom att dyka upp i senare arcs, belöningar för den trogne läsaren. Åter andra saker glimtar bara förbi utan att beröras någonsin igen, och en del av den stora charmen med att läsa Astro City är att man aldrig riktigt vet vad som kommer att visa sig vara viktigt i framtiden.

Astro City var i mångt och mycket författaren Kurt Busieks kritikergenombrott, men illustratörsparet Brent E Anderson (penna) och Will Blyberg (tusch) är också en centralt element i seriens klassikerstatus. De förblev båda serien trogen tills slutet (ett par nummer har dock i sin helhet illustrerats av Anderson) men frågan är om inte Confession är seriens artistiska höjdpunkt eftersom Andersons väldigt traditionella (men också mycket uttrycksfulla) superhjältestil kompletteras så särskilt bra av Blybergs drypande men ändå disciplinerade tusch. I scenerna som utspelar sig dagtid är illustrationerna alltid väldigt strama och klara, men i nattscenerna, när vi rör oss i hämnaren Confessors domäner, finns det ständigt en explosiv rörelse närvarande och en gotisk murrighet som ändå aldrig förlorar i tydlighet. Den andra Astro City-volymen som når upp till likartade konstnärliga höjder är The Tarnished Angel, där främst den visuella skildringen av hjälten/skurken och Robert Mitchum-kopian Steeljack (komplett med sorgset sluttande ögon och mungipor) är rent otroligt bra.

Confession är den första längre sammanhållna historien i Astro City-universat och samtidigt en av de mest klassiskt rena och effektivt berättade historierna som Busiek åstadkommit under sin tid på serien (som ännu kanske inte är slut, men det blir i alla fall inga nya Astro City-arcs inom den närmaste framtiden): en smart och känslomässigt engagerande variant av den urgamla hjältemyten där vi parallellt med de starkt skildrade huvudpersonerna också får möta en superhjältevärld som, första intrycket till trots, verkligen inte liknar något annat. Confession – en modern klassiker.

Trackback-adress