När jag läste första volymen av Ice Cream Man trodde jag att jag hittat den perfekta kombinationen av livets goda, nämligen glass och härliga skräckserier, men som jag skrev i min recension så lyckades första volymens oinspirerade och halvfärdiga koncept bara skapa en irriterande mättnadskänsla hos undertecknad. Det dröjde därför ett bra tag innan jag beslutade mig för att ge fortsättningen på serien en chans men tur var väl det för den här gången har författaren W. Maxwell Prince hittat rätt både när det gäller ton och känsla och tecknaren Martín Morazzos illustrationer är läskigare än någonsin.
Precis som förra gången så består denna volym av fyra fristående delar och det blir också alltmer klart att den övergripande historien handlar om en kamp mellan den demonliknande Ice Cream Man och hans betydligt mera sympatiske motpart Caleb och allt som sker där emellan är en välsmakande blandning av härligt oförutsägbara och läskiga historier av varierad galenskap och terror.
I volymens första nummer, Ballad of a Falling Man, får vi möta Bill som förutom att han försöker jonglera ett liv där han är gift men samtidigt har två älskarinnor och är en otrevlig skitstövel i största allmänhet dessutom beslutat sig för att ta sitt liv genom att hoppa från skyskrapan där han jobbar. På vägen ner bekänner han sina synder och det kommer också fram att han missbrukat droger så länge att han ständigt hallucinerar, för det som händer inuti skyskrapan på hans väg ner är inget annat än en mardröm.
Efter detta följer Strange Neapolitan, som givit volymen dess namn, där en kille beställer en strut med tre kulor av Ice Cream Man och när han äter dem upplever han tre alternativa tidslinjer som antingen innehåller lycka, sorg eller surrealistisk skräck av bästa märke. Här briljerar Morazzo formmässigt med tre parallella skeenden samtidigt som i stort sett hela numret är fritt från dialog.
Tredje delen, My Little Poltergeist, är min favorit och handlar om nioåriga Lucy som precis förlorat sin bästa vän Kayla i cancer och försöker bearbeta det fruktansvärda traumat genom att skapa en fantasivärld där vännen fortfarande lever. Vuxenvärlden försöker antingen bejaka eller förneka Lucys fantasier och det är extra gripande när mamman dukar en extra tallrik vid matbordet samtidigt som pappan bubblar av frustration. Det tydliga budskapet är naturligtvis att det är lättare att leva i en fantasi istället för att möta den skrämmande verkligheten men W. Maxwell Prince lyckas också väva in Ice Cream Mans giftiga ord om att fantasier bara är lögner och hemska sagor samtidigt som Lucy inser att hennes fantasier skapar ljusa minnen av hennes bästa vän som nu är borta för alltid.
Volymen avslutas med Emergencies där Ice Cream Mans dröm om ett Dantes inferno på Jorden slagit in, symboliserat av två drogpåverkade ambulansförare som planlöst irrar runt genom ett apokalyptiskt förortsområde samtidigt som hjärtslagen från deras patient bak i ambulansen blir svagare och svagare.
Flera karaktärer från första volymen dyker upp, som den patetiske rocklegenden och poliserna i seriens första nummer, och vi får också mer kött på benen när det gäller Ice Cream Man och Calebs förhållande samtidigt som volymen bäddar för en spännande och läsvärd fortsättning. Ice Cream Man har hittat sin röst och är äntligen en härlig modern skräckantologi, precis så som jag önskade att den skulle vara när jag först fick upp ögonen på den. Rekommenderas!
Illustration: Martín Morazzo
Färgläggning: Chris O'Halloran
Förlag: Image Comics
Betyg: 4/5