Recensioner

Blackbird, Vol.1

lördag 24 augusti, kl 23:12 av 0 kommentarer

När Nina Rodriguez var 13 år gammal fick hon en uppenbarelse: en stor jordbävning skulle drabba hennes hemstad Los Angeles. Hennes familj, som brukade kalla henne ”Crazy Baby”, sa att hon bara hittade på men Nina hade rätt. När jordbävningen drabbade kvarteret höll Nina och hennes syster på att stryka med men räddades av en gigantisk magisk varelse. Alla såg den men varelsen såg också till att ingen kom ihåg det – utom Nina som mindes allt kristallklart. Efter den natten förändrades hennes liv i rask takt: hennes älskade katt Sharpie försvann, hennes föräldrar gick skilda världar och modern dog tragiskt i en bilolycka. Tio år efter jordbävningen är hon besatt av monster, magi och trollkarlar. Hon är övertygad om att det finns magi i världen men hon kan tyvärr inte hitta den – ända tills en dag när hon och systern återigen stöter på den magiska varelsen. Den här gången är den dock ingen räddande ängel -tvärtom. Den kidnappar hennes syster och lämnar den förtvivlade Nina med vetskapen om att hon hade rätt hela tiden. Hennes syster är nu borta men som genom ett mirakel har hennes katt Sharpie återvänt – och han kan dessutom tala.

Sam Humphries började jobba hos Marvel tidigt i karriären innan han skrev ett exklusivt kontrakt med DC Comics och tog över skrivandet av deras Green Lanterns-titel. För närvarande författar han Harley Quinn och nystarten av Dial H for Hero men har också hunnit med egna serier hos Image Comics som Citizen Jack och Blackbird som är föremål för denna recension. Seriens tecknare Jen Bartel är mest känd för sina snygga serieomslag och hon vann även en Eisner i år för sina omslag till just Blackbird.

Blackbird har många stilistiska likheter med både Monstress, Saga, The Wicked+The Divine och Chilling Adventures of Sabrina men den är också fast förankrad i megastaden Los Angeles och stadens dominerande befolkning av latinamerikanskt ursprung. Den största behållningen med serien är utan tvekan Jen Bartels briljanta penna och färgläggning där den neonskimrande estetiken har klara likheter med Jamie McKelvie och Matt Wilsons fina bidrag till The Wicked+The Divine och jag är även svag för katten Sharpie som är som en omvänd version av Lying Cat från Saga – det vill säga att han bara ljuger och aldrig talar sanning.

Världsbygget har också klara likheter med Harry Potter där vanliga dödliga kallas ”normies” (istället för ”mugglare”), olika trollkarlsfamiljer som lever dolda i samhället och där till exempel en tacovagn kan vara en portal till deras magiska värld. Trollkarlarna i serien kallas ”paragons” och familjerna ”cabals” och magin framkallas med hjälp av olika sorters pärlor som besitter olika krafter eller besvärjelser. I serien framkommer det också att dessa paragons mest är intresserade av att bråka om territorier och äta dyr sushi när de egentligen kunde använda sin magi för att skapa en bättre värld för alla.

Så långt är allt bra med Blackbird. Det är en stilistiskt fulländad serie, förutom det faktum att den neonskimrande och mustiga färgskalan gör anrättningen lite väl glättig samt att alla karaktärer ser ut som om de klivit rakt ur ett modemagasin. Det stora problemet jag har med serien, och som får mig att tröttna redan efter några sidor, är det mediokra författandet. Blackbird är en soppa av krystad dialog, logiska fallgropar, rörig handling, tröttsamma missförstånd och inkonsekventa karaktärer. Som exempel kan nämnas att vissa delar av texten i pratbubblorna markeras med fet stil för att ge emfas men om man skulle prata så skulle det bara låta som ett hafsigt TV-drama; Nina är först märkligt avundsjuk på sin syster för att hon kidnappas för att i nästa sekund vidhålla att hennes syster är hennes fasta punkt i tillvaron samt omaket att alla paragons ständigt upprepar att de vill skydda Nina för hennes eget bästa när den stora elefanten i rummet egentligen är att de försöker undvika att berätta sanningen om vem hon egentligen är.

Det sistnämnda är något som präglar större delen av serien för fast Nina inte har någon vetskap om den magiska världen så är hon märkligt skicklig när det gäller att hantera magiska krafter och även om förklaringen kommer på slutet så griper tårarna och frustrationen över de dysfunktionella familjeförhållandena aldrig tag i mig.

Summa summarum är Blackbird en mycket medioker serie i lyxförpackning som har större likheter med TV-serier som Riverdale eller The Magicians än de ovan nämnda inspirationskällorna. Under resans gång kan jag dessutom inte låta bli att tänka på hur mycket jag saknar Becca och Goleta The Wizardslayer från Humphries och Mike Del Mundos briljanta serie Weirdworld från Marvel – en serie som avbröts i och med Humphries flytt till DC och som hade alla förutsättningar att bli en lysande pågående serie. Blackbird kommer inte ens i närheten av denna och det ska mycket till innan jag plockar upp fortsättningen – som ännu inte annonserats.

Manus: Sam Humphries
Illustration: Jen Bartel
Färgläggning: Nayoung Wilson, Jen Bartel
Förlag: Image Comics
Betyg: 3-/5

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...