Blaxploitation. Smaka på ordet. Blaxpolitation. Shaft. Coffy. Superfly. Foxy Brown. Sweet Sweetback Baadaassss Song. Black Gestapo. Afro. 70-tal. Cadillac. Pimps. Under 70-talets första år kom ett gäng sköna filmer med svarta män och kvinnor som hjältar. De var snygga och coola. Å inte alltid på rätt sida om lagen. Mer om fenomenet finns på Magasin Defekt.

Med Afrodisiac har tecknaren Jim Rugg och Brian Maruca skapat en hyllning till genren. Huvudperson är städaren Alan Deasler som förvandlats till hjälten och hallicken Afrodisiac. Eller som han beskrivs: The Orginial Unbeatable, Irresistible, Smooth Dark Chocolate Brother. Förutom att vara hallick räddar Afrodisiac även världen undan en gigantisk kackerlacka, rymdinvasion och Dracula. Han omvänder en het FBI-agent och slåss mot en ond superdator. Han är så läcker att döden hellre vill ligga med honom än hämta honom. Afrodisiac agerar ofta barbröstad och är konstant omgiven av heta vita brudar. Givetvis har han en gigantisk afro. Vad som gjort Alan Diesler till Afrodisiac varierar albumet igenom. Men hans magnetiska dragningskraft på brudar är konstant.

Jag gillar blaxploitation och hade höga förväntningar på Afrodisiac och de infriades. Jim Rugg gör ett lysande jobb med teckningarna i Afrodisiac. Han tecknar i olika stilar som alla är hyllningar till de stilar som dominerade serierna under 70-talet. Förutom serierna på de knäppa teman jag nämnt ovan så finns det en mängd sköna omslag från olika Afrodisiac-tidningar. Delvis ser serien också ut som om någon kopierat in gamla gulnade serietidningar. Marucas dialog är kul och 70-tals vibben total. Afrodisiac är en snygg hyllning till blaxpolitationgenren. Den är konstant too much liksom blaxploitationfilmer ofta är och just därför så underbart kul. Just get it n´read it, Motherraper.