Det är omöjligt att börja den här recension med nåt annat än den gamla serielegenden om DC-redaktören Julius Schwartz och aporna. Historien, som troligen är apokryfisk, förtäljer att Schwartz en gång upptäckte att serietidningar med apor på omslaget sålde bättre. Följd: ett veritabelt ap-vimmel på DCs och andras omslag. Trenden står sig stark än idag.
Detta med anledning av att de absolut starkaste reaktionerna på James Robinsons nya JLA-miniserie Cry for Justice (ett förspel inför vad som komma skall när Robinson tar över hela JLA om ett par veckor) i seriebloggosfären har varit: men varför måste han ha med den där jävla gula apan? Just det, en av medlemmarna i Cry for Justice-JLA (och kommande permanent inslag i Robinsons JLA-titel) är ingen annan än Congorilla (eller Congo Bill som hans vänner kallar honom). Julius Schwarz nickar uppmuntrande i sin grav; detta ger ju möjlighet att sätta en försäljningsökande apa på i stort sett varje omslag!
Men serien då? Jag har ett öppet sinne, om jag kan låta radioaktiva spindlar och superhunden Krypto passera så borde jag väl kunna svälja (gulp) en gorilla? I de första två numren vrider Robinson verkligen ut-och-in på sig själv för att göra Congorilla till en karaktär med visst djup som man som läsare förväntas ha sympati för och tycka är cool. Men herregud – han är ju en gorilla! Jag kan liksom inte komma förbi det. Precis som jag aldrig tyckt att Gorilla Grodd är en särskilt hotfull superskurk vilka hemska illdåd han än tar sig för, så kan jag inte heller tycka att Congorilla är vare sig sympatisk eller speciellt intressant. Han är ju bara ett serie-varumärke från en svunnen tid, en tid nutidens mer sofistikerade (?) seriediggare helst vill glömma, som på något helt obegripligt vis överlevt in i det nya årtusendet.
Fortsätt läsa Justice League: Cry for Justice #1-2
Illustration: Mauro Cascioli
Förlag: DC
Betyg: 2/5
