De tvÃ¥ första volymerna av Alan Moores och Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen är nÃ¥gra av mina absoluta seriefavoriter. Den tredje delen, The Black Dossier, kan man däremot tydligen hoppa över (jag har inte läst den). Moore gjorde den med vänsterhanden för att komma ur ett kontrakt med Wildstorm. Dessutom gjorde han den antagligen helt värdelös — ett sätt att hämnas pÃ¥ Wildstorms ägare DC. Moore och DC har ju som bekant varit pÃ¥ kant med varandra sen rätt mÃ¥nga Ã¥r tillbaka. Hur som helst, Moore ger ut sina serier pÃ¥ Top Shelf nu för tiden och den senaste och purfärska volymen av The League är utgiven pÃ¥ just det förlaget. AlltsÃ¥ känns det rätt peppigt att äntligen fÃ¥ läsa fortsättningen pÃ¥ en serie vars senaste riktiga del kom ut för hela sex Ã¥r sedan.
En sak som måste nämnas när det gäller The League är att det är en rätt svårläst serie som kräver en del allmänbildning. För att får ut maximalt bör man ha koll på alla de litterära referenser som Moore verkar älska att kasta ut i serien. Moore bygger nämligen hela historien kring redan skapade karaktärer från litteraturhistorien. I de två tidigare volymerna tycker jag inte att det inneburit något egentligt problem. Han har jobbat med hyfsat kända personer. Jag menar, de flesta har väl någon gång hört talas om karaktärer som Kapten Nemo, Osynliga mannen eller Dr Jekyll/Mr Hyde?
I Century: 1910 gÃ¥r dock Moore över gränsen. Om du inte har koll pÃ¥ Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan (vilken jag inte har), normandisk medeltidshistoria (inte det heller) och Aleister Crowleys äventyr i det ockulta England (vilket jag otroligt nog faktiskt har) sÃ¥ blir det ofta rätt förvirrande. Och apropÃ¥ Tolvskillingsoperan, Moore kastar dessutom in en hel del omarbetad sÃ¥ng frÃ¥n just den musikalen och gör pÃ¥ det sättet det ännu mer obegripligt, samtidigt som han sabbar den lilla läsrytm som fanns. ÄndÃ¥ ligger det en liten intressant historia där under ytan och slaskar. Tyvärr tycker jag inte att den kommer fram utan hamnar helt i skymundan för de rätt pretentiösa litterära referenserna. Det känns pÃ¥ nÃ¥got sätt fel att man först efter man gjort research pÃ¥ Wikipedia förstÃ¥r vad serien handlar om. En riktigt bra historia ska kunna stÃ¥ pÃ¥ egna ben. Det gör inte Century. Förhoppningsvis utvecklas det lilla embyo till intressant story i de kommande tvÃ¥ delarna. Nästa del kommer att utspela sig i 1969 och den avslutande delen i 2009. Det enda som fÃ¥r upp betyget till en stark 2:a är O’Neills som vanligt fantastiska illustrationer. The Century faller otroligt platt som det kvasiintellektuella pretentiösa litteraturhistoriska fluff det är.
Läs dessutom gärna Simon sägers recension på The Cenury. Han har en hel del bra saker att säga och jag tror att vi tycker rätt lika om den här serien.
Manus: Alan Moore
Illustration: Kevin O’Neill
Tusch: Kevin O’Neill
Färgläggning: Ben Dimagmaliw
Förlag: Knockabout Comics och Top Shelf Productions
Betyg: 2+/5
Black Dossier har sina svagheter. Om man har svårt för Alan Moores ständiga refererande så bör man kanske undvika den. Men den är knappast ett hastverk. Dess Shakespeare- och Beatpastischer bör ha tagit sin tid. Den påminner mer om textdelarna i slutet av de andra volymerna. Jag har skrivit om den HÄR
Jag måste säga att textdelarna i de andra delarna var de med mariginal svagaste partierna; det ger mig intrycket av att Moore vill visa hur många olika referenser han kan trycka in på så litet utrymme som möjligt. Dessutom saknar textdelarna ens ett försök till historia, med sin stream-of-consciousness-liknande struktur.
Det är inte att jag inte förstår referenserna (jag har läst alldeles för mycket gammal skräplitteratur), utan istället att jag tycker Moore känns lat. Han har berättat om hur mycket mer produktiv han har blivit sedan han började utöva magi, och det är visserligen sant men kvalitén har också sjunkit betänkligt.
Black Dossier hade samma svagheter som texterna. Nöjet för mig var att se när givna referenser skulle dyka upp, som Jeff Hawke och Dan Dare, men historien lämnade mig kall. Jämför med de två första delarna där referenserna var betydligt färre, framförallt när huvudpersonerna en gång hade presenterats.
Jag är inte säker på att referenserna är färre i de två första serierna. Det finns många cameos i bakgrunden. Men det gör mindre när man missar dem.
Jag tycker själv Black Dossier är ett verk med stora svagheter. Men jag finner ingen anledning att tvivla på att Moore själv är nöjd med det (seriens självgratulerande ton är en av dess främsta brister).
Jag håller nog med om det du säger; jag skulle säga att referenserna i de första förekommer i bakgrunden, som Pollyanna; att det är hon är inte viktigt för plotten, men om du råkar känna igen henne är det lite roligt. I Black Dossier är det mer så att referenserna *är* historien; det finns ingenting förutom dem.
Och Moore är säkert helnöjd med BD; han har också sagt att han tycker att Lost Girls är något av det bästa han skrivit, och därmed har han i mitt tycke bevisat att han, liksom många andra författare, är bland de sämsta på att bedöma sina egna verk
Black Dossier tycker inte jag heller om, jag vill läsa serier och inte text.
Moore får gärna göra vad han vill, men jag köper inet allt bara för att han har haft det i det.
Den här 1910 har jag inet sett på alls än.
Blir ju lite trist utan text kan jag tycka. Brian Michael Bendis version av Daredevil är ju rätt massiv när det kommer till text och dialog på sina ställen, men det blir aldrig trist eller svårt för det. Hänger mer på författaren än på själva mängden text.