Äntligen! tyckte jag häromåret (2003 närmare bestämt) när de första numren av Peter Milligans Shade the Changing Man (1990-1996) äntligen samlades i en TPB med titeln American Scream. Milligans 70 nummer av denna serie hade nämligen inte samlats tidigare; jag köpte den inte när den kom utan hade turen att läsa hela sviten eftersom en kompis prenumererade. Jag lånade alla hans 70 nummer och sträckläste dem över en helg – först en gång, sen en gång till (tack Petter!). Den gjorde ett outplånligt intryck och sedan dess har jag längtat efter en möjlighet att läsa den igen. Och nu, när Milligans popularitet ökat igen, ger DC ut American Scream i nytryck plus en till TPB som samlar #7-13, Edge of Vision. Långt kvar till 70 nummer förstås men två TPBs av vad som kanske var tidiga Vertigos allra bästa titel (och då är ändå konkurrensen hård – Neil Gaimans Sandman, Grant Morrisons Animal Man och Doom Patrol, Jamie Delanos Hellblazer…) är en bra början.

Milligan kom till USA som en av författarna i ”The British Invasion” på 1980-90-talet, och liksom i princip alla andra i den skaran (Neil Gaiman, Grant Morrison, Jamie Delano, Garth Ennis, Warren Ellis) fick han chansen att utveckla sina talanger under stor rörelsefrihet under DC-redaktören Karen Berger. Efter att Alan Moore revampat Swamp Thing med kommersiellt och konstnärligt lyckat resultat ville DC med Berger i spetsen återupprepa succén och lät britterna välja bland DCs bortglömda karaktärer – ta nån oanvänd C-listefigur och gör vad du vill.  Peter Milligan valde en gammal avsomnad Steve Ditko-figur, Shade the Changing Man.

Peter Milligan, liksom sina kollegor skolad på brittiska veckotidningen 2000AD och med roliga men i grunden helt genrebaserade serier som Bad Company och Johnny Nemo på meritlistan, skapade med Shade the Changing Man något annat, något mer, något som gick utanför genreseriernas trånga kostym – långt utanför. Han blandade skräck, roadmovie, relationsdramakomedi och psykedelika i en mäktig serieberättelse som utan att blinka tacklade tunga teman som skuld och förlåtelse, makt och ansvar, död och återfödelse, och såklart det som alltid var Shades huvudfrågeställning: identitet (ledtråd: Shade är verkligen ”The Changing Man” eftersom han har en tendens att på Dr Who-vis byta kropp då och då). Och allt var hela tiden förankrat hos väldigt komplexa och, trots allt galet de råkade ut för, jordnära karaktärer. Plus att – bara så att vi inte glömmer det – det hela skedde inom ramen för en serie väldigt spännande och skrämmande skräckberättelser.

Konceptet i korthet: poeten Rac Shade från dimensionen Meta skickas till Jorden för att hindra en mystisk kraft, Vansinnet, att breda ut sig och förinta hela världen. Shades främsta vapen i denna kamp är en M-väst som tillåter honom att manipulera Vansinnet på diverse vis. Något går dock fel när Shade ska överföras mellan dimensionerna och han tvingas istället besätta dödsdömde seriemördaren Troy Genzers kropp, och ger sig sedan ut på en irrfärd genom Vansinnets USA tillsammans med Kathy George, dottern till Genzers sista offer, och senare också Lenny, en utflippad konstnärsbrud från New York. De förföljs av, och samarbetar ibland med, FBI-agenten Stringer. 

I första volymen, American Scream, har Milligan ännu inte hittat formen, även om seriens typiska psykedeliska flipprighet är på plats redan från början. Det är först några nummer in, närmare bestämt de nummer som samlas i Edge of Vision, som serien får sin definitiva form – en där skräckberättelserna om jakten på Vansinnet löper parallellt med triangeldramat Shade – Kathy – Lenny (Lenny introduceras i #8, The Prophet Margin, och blir efter det en av huvudfigurerna). De tre karaktärerna förblir sedan seriens kärna, även om en mängd andra intressanta bifigurer också skymtar förbi (t ex Hellblazer och Neil Gaimans Death – dock får vi vänta på att se dem tills det blir dags för nästa och nästnästa TPB) – oavsett alla galna verklighetsförvrängningar de råkar ut för är ändå Shade The Changing Man i slutänden en väldigt fin och gripande berättelse om just de här tre människorna (eller två människor och en utomdimensionell poet med vansinneskrafter, om man ska vara exakt).

Hela Shade-sviten – fast kanske allra mest den första halvan av serien – är alla okonventionella grepp till trots också en klassisk amerikansk roadmovie, där trion Shade/Kathy/Lenny reser mellan, och gör upp med, en massa ikoniska amerikanska platser och fenomen. Detta är en väldigt tydlig tematik i just Edge of Vision. Faktum är att alla British Invasion-författare förr eller senare har gjort en serie om USA och alla de motsättningar och paradoxer som det landet innehåller (Morrison med volym 2 av Invisibles, Gaiman först med Sandman-arcen The Doll’s House och senare i boken American Gods, Ennis såklart med Preacher, Delano med orättvist förbigångna Outlaw Nation, Millar med sin gung-ho-hyllning The Ultimates vol 1 & 2, och så vidare) – men Milligan var först. Och bäst. Milligans febriga USA-skildringar i Shade the Changing Man utklassar den schizofrena men i grunden lättköpta blandning av brittisk cynism och skolpojksaktig wow-känsla som karaktäriserar Preacher och Invisibles (inte för att det är en dålig blandning, men särskilt djup och särskilt nyanserad är den inte). Många fina exempel på detta i Edge of Vision – The Nameless, Love and Haight, tidigare nämnda The Prophet Margin, Invasion of the Normalcy Snatchers… Milligans USA är farligt, förföriskt, monstruöst och samtidigt djupt mänskligt.

Milligans litterära manus fångas i Edge of Vision väl av tecknaren Chris Bachalo och tuscharen Mark Pennington. Bachalo är en illustratör som jag tycker idag har sina bästa arbeten bakom sig – däribland Shade. I den här samlingen finns det många direkt obehagsframkallande bilder – Shade förvandlad till gigantisk bebis, källarscenerna i Invasion of the Normalcy Snatchers, Troy Genzer på krigsstigen… Bachalo hanterar väl de visuella förvrängningar som Milligans manus kräver och utvecklar här en unik visuell stil åt Shade: vanliga illustrationer varvas med fotokalkeringar,pålagda geometriska mönster som skymmer huvudmotivet, Bachalo fotokopierar då och då sina egna teckningar och ”ritar över” dem, rut- och sidkompositioner med klara surrealistiska influenser. Bachalos senare superhjältearbeten når inte alls upp till den kvalitet han uppvisar i Edge of Vision.

Milligan har sedan Shade-tiden gått vidare med flera olika projekt och har varit väl så produktiv som Vertigo-stallkamraterna Gaiman, Morrison och Ennis, men han har aldrig nått samma breda popularitet. Men bara de senaste två åren tycks Milligans produktivitet ha exploderat, med uppdrag för Batman Confidential (ett av Milligans första skrivuppdrag för DC var Batman-arcen Dark Knight, Dark City, med en personlighetsförändrad Riddler i huvudrollen), 52-spinoffen Infinity, Inc, kalla kriget-superhjälteserien The Programme, pulpiga Marvel-minin Submariner: The Depths, och nu inte minst hans nya och kritikerrosade Vertigo-titel Greek Street. Milligan har verkligen inte haft den spikraka karriärkurva som resten av British Invasion-gänget, men där hans tidigare kollegor (möjligen med undantag för Gaiman) under lång tid huvudsakligen har upprepat sig och producerat samma serie om och om igen (med varierande resultat – Morrison habilt, Ennis tröttande) har Milligan ständigt förnyat sig och följt sin egen väg, bortom lukrativa och publikfriande crossovers, event comics och våldsorgier. När kapitlet om British Invasion i sena 1900-talets amerikanska seriehistoria skrivs om i en avlägsen framtid är jag övertygad om att Milligan kommer uppvärderas och inta sin rättmätiga roll som den mest intressanta serieskaparen i hela gänget. Och det var med Shade The Changing Man det hela började. Vol 1: American Scream är bra, i vol 2: Edge of Vision ser man ett mästerverk födas. En svag femma – med vetskap om att eventuella senare volymer kommer få klart toppbetyg.

Trackback-adress