Filthy Rich av Brian Azzarello och Victor Santos är en del av Vertigos nya satsning Vertigo Crime: längre serieberättelser i svartvitt, utgivna i hÃ¥rdpärm och vanligt bokformat (antagligen ett försök att locka vanliga deckarfans att läsa serier). Man har en imponerande lista av bÃ¥de författare och illustratörer – i det senare fallet en del namnkunniga Euro-illustratörer som i och med Vertigo Crime publiceras för första gÃ¥ngen i USA. Vad sägs t ex om Ian Rankin, Jason Starr (deckarförfattare), Peter Milligan och Christos N Gage (TV-deckarförfattare) pÃ¥ författarsidan, eller italienarna Werther Dell’Edera och Mick Bertilorenzi samt ovan nämnda Victor Santos (spanjor verksam i Frankrike) som illustratörer? Upplägget lovar gott.

Filthy Rich tillfredsställer sÃ¥väl noirfans som allmänna seriefans. Richard ”Junk” Junkin fick sin fotbollskarriär förstörd av en skada och sysslar nu med att sälja begagnade bilar och drömma om vad som kunde varit – en typisk noirprotagonist sÃ¥ledes. När han fÃ¥r uppdraget att agera livvakt Ã¥t chefens dotter börjar hans liv falla samman…

Upplägget är bedrägligt enkelt och vanlig-snubbe-pÃ¥-glid-indragen-i-passionsdrama-premissen känns igen frÃ¥n noirrullar som Double Indemnity och Gilda (filmer som jag personligen hÃ¥ller högre än privatdeckar-noir). Som vanligt när det gäller Azzarello är inte heller Jim Thompsons vardagspsykoser och mÃ¥ndagsdesperation lÃ¥ngt borta – den här gÃ¥ngen anar man ocksÃ¥ influenser frÃ¥n Charles Willeford, ”The Pope of Psycho-Pulp” (särskilt debutverket The High Priest of California).

Men strunt i referenslistan, för det Azzarello levererar här är en mycket personlig och ändÃ¥ genretrogen historia. Richard Junkin är centralgestalten och han samtalar med läsaren via textpaneler – seriernas motsvarighet till filmens berättarröst. Det innebär dock inte att man fÃ¥r en oproblematisk insikt i Junkins psyke – snarare tvärtom. Junkin vet inte riktigt själv varför han gör som han gör, och pÃ¥ ett mycket subtilt sätt lämnar Azzarello Ã¥t läsaren att bygga up huvudpersonens personlighet. Det här är ett starkt stycke psykologisk noir – en fantastiskt närgÃ¥ngen fallstudie av alienation och moralisk kollaps. Junkin är en handlingens man som inte handlar, en drömmare som är oförmögen att göra drömmarna till verklighet, en bakslug typ som ständigt överlistas av sin omgivning. Det är ett förstklassigt loserporträtt, men vilken mÃ¥ngbottnad loser! Jag blev bÃ¥de lite tagen och glatt överraskad att Azzarello klarade av att hÃ¥lla stilen frÃ¥n de bästa bitarna av 100 Bullets.

Jag uppehÃ¥ller mig väldigt mycket vid skildringen av Junkin eftersom det är seriens huvudnummer och raison d’etre. Det gör inte bifigurerna mindre intressanta, men de är just det: bifigurer. Dock mycket levande och stundtals komplexa sÃ¥dana – gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng satt jag och blev överraskad hur en bifigur utvecklade en helt annan relation till Junkin än vad jag först trott. Överraskningarna i den här serien – och de är mÃ¥nga – kommer inte först och främst pÃ¥ intrigplanet utan i samspelet mellan karaktärerna. Se där nÃ¥got man sällan ser i kriminalserier – och Ã¥terigen ett av Azzarellos kännemärken frÃ¥n 100 Bullets.

Santos illustrationsarbete är också  starkt – ett slags Darwyn Cooke does Sin City som frossar i noirkonventioner. Knappt en grÃ¥ton sÃ¥ lÃ¥ngt ögat nÃ¥r, bara svart och vitt. Skuggor faller över ansikten, kroppar möts i mörkret och dÃ¥ och dÃ¥ sprutar bläcksvart blod över sidorna. Otroligt stämningsfullt och genremässigt. Det lilla formatet (lite större än ordinär bokstorlek) gör ocksÃ¥ att sidberättandet blir väldigt komprimerat – fyra-fem rutor per sida, ibland färre, är standard. Utom ibland när berättandet styckas upp mer – typiskt nog inte i actionscenerna utan i centrala dialogscener, där Santos korsklipper och utnyttjar bakgrunder pÃ¥ ett sätt som ger karaktärssamspelen en oerhörd nerv.

Det här är en av de bästa kriminalserier jag läst pÃ¥ sistone – en low-key karaktärsstudie lÃ¥ngt frÃ¥n smarta kupper, coola yrkeskriminella och trötta snutar. HÃ¥ller för bÃ¥de en och tvÃ¥ omläsningar. Om det här är representativt för vad som komma skall frÃ¥n Vertigo Crime kommer jag lätt att investera i de tre planerade släppen (hittills) för 2010, trots det relativt kostsamma hÃ¥rdpärmsformatet.

Trackback-adress