Efter ett par tunga jobbdeadlines och en resa till Bulgarien är det nu dags för mig att jobba mig tillbaka in i seriematchen igen. Det gör vi bäst med en megarecension av ytterligare fem nya DC-förstanummer, eller hur?

Resurrection Man – Britterna Dan Abnett och Andy Lanning hoppar från Marvel, där de ju gör sitt mesta jobb, till DC med en ny version av en figur de en gång uppfann åt DC: Mitch Shelley, The Resurrection Man. Resurrection Man har den något aparta superkraften att när han dör så vaknar han snart upp med en ny superkraft (och stackars Mitch dör ofta, osårbarhet verkar inte vara en kraft han någonsin har på repertoaren). Det ser på papperet ut som ett perfekt upplägg för lite mörk och samtidigt trippad superhjälteunderhållning med lite lagom djupa reflektioner över död och identitet och såna saker. Det var i alla fall så jag mindes det sena 1990-talets Resurrection Man, men i det här numret varar det mörka och existentiella i exakt 8 sidor, innan resten av numret tas upp av en lång fajtscen mellan Mitch och en demon. Trå-kigt! Blasé som jag är efter år av populärkulturkonsumtion tycker jag dessutom att den antydda ramhandlingen med ”ett krig mellan himmel och helvete” känns ungefär lika originell som baksmälla på nyårsdagen. Lägg till detta Fernando Dagninos helt ordinära och ibland rentav tillkämpat ”mörka” illustrationer och vi slutar med en New 52-titel som måste klassificeras som tämligen svag även i ett redan svagt startfält. Betyg: Två minus.

Wonder Woman – Noirmästaren Brian Azzarello tar sig an Wonder Woman? Vadförslag? Men Azzarello är tydligen ett fan, och i det här numret är det verkligen åter till figurens mytologiska rötter: det är rivaliserande gudar, magi och kentaurer så det står härliga till, stundtals känns det som om man är mitt uppe i en trashy fantasyroman (ett intryck som bara förstärks av illustratören Cliff Chiangs cartooniga och mer än lätt manga-influerade stil, jag vet att han är en fan-favorit men jag har så väldigt svår för alla dessa stora ögon) snarare än i en superhjältevåffla. Azzarello är en författare över genomsnittet så han faller inte i expositionsfällan i alla fall: det går fort fram utan att onödigt mycket ska hålla på och förklaras, vilket är rätt charmigt. Serien inleds med en introduktion av huvudskurken och sen en något kryptisk actionscen, det är inte förrän på s 14 vi får träffa vår titelfigur, fr o m s 18 dessutom påklädd (hur TÄNKER ni egentligen kring det här, DC?), och sen är det, på ett maner som nu börjar kännas igen från dessa New 52-förstanummer, dags för ett sjok rätt meningslös och ospännande action. Tips för framtiden: actionscener blir mer engagerande om man bryr sig om de inblandande, och man bryr sig mer om de inblandade om det typ ägnats någon energi över huvud taget åt att beskriva dem som karaktärer. Överlag en besvikelse. Betyg: En tvåa, rakt av.

Batwoman – Se här en mer (av mig i alla fall) efterlängtad titel: J H Williams övertagande av även manussidan av figuren han var med om att skapa tillsammans med Greg Rucka skulle ju ha kommit ut redan förra året, men drabbades av The Batwoman Curse och fick vänta till New 52-nylanseringen. Helt ensam om skrivandet är dock inte Williams, han har hjälp av W Haden Blackman, veteran från otalet Star Wars-böcker. Att illustrationerna fortfarande är i absolut toppklass var inte oväntat, lite mer oväntat var dock att Williams/Blackman skulle lyckas åstadkomma ett hyggligt manus. Batwoman håller på och träna upp en egen sidekick, hon har brutit med sin farsa och hon flörtar med Maggie Sawyer. Slutresultat: mer personskildring än i 10 andra fritt valda New 52-titlar tillsammans. Batwomans problem engagerar, Williams/Blackman kör flera schyssta bihandlingar parallellt, och nämnde jag att illustrationerna är trilla-av-stolen-bra? En av mycket få New 52-titlar där jag faktiskt ser fram mot #2. Williams klarar sig, mirakulöst nog, mycket bra utan Rucka (och så slipper man ju den meningslösa backupserien med The Question också). Betyg: Fyra!

Justice League Dark – Återigen en titel som ser helt superb ut på papperet: geniet Peter Milligan får ta hand om en grupp ockulta DC-figurer – inklusive hans egen paradfigur Shade the Changing Man – som ska bli en mörkare, mer mentalstörd version av Justice League! Lovande – tills man inser att Milligan (åtminstone inledningsvis) mest återanvänder grepp från sin förra superhjältar-med-mentala-problem-och-inbördes-konflikter-serie, numera nedlagda Infinity, Inc. En Milligan på tomgång är dock fortfarande intressantare än många andra amerikanska mainstreamförfattare – serien rullar på med (för en gångs skull för New 52) en ganska väl avvägd blandning av personskildring och action. Särskilt märks det att Milligan njuter av att återvända till Shade, som helt karaktärsenligt är lika mycket arrogant, självömkande r-hål som han är hjälte (vi Shadefanatiker noterar dessutom till vår glädje att slicka illustratören Mikel Janin givit Rac Shade ännu en ny frisyr, något att debattera på diverse fanforum). Gästspelet av ”vanliga” Justice League är roligt, och det är förstås alltid kul att se John Constantine trilla ned på Londons gator via en magisk portal (som man gör). Dock är det som sagt rätt mycket återanvändning från Milligans sida och det här är kanske ändå mest intressant för alla Milligan-fanboys därute. Fast låt oss inte glömma bort Mikel Janin, som har ett väldigt fint, nästan sprött handlag med såväl spökfigurer och Stålmannens muskelbreda bringa. Betyg: En försiktig treplussare.

All-Star Western – Mitt bland all hype kring Grant Morrisons Action Comics, Scott Snyders Batman och Geoff Johns Lykt-titlar har lite osannolikt New 52:s enda western-serie blivit en bubblare bland diverse serietyckare och -bloggare. Jag sällar mig efter genomläsning till den skaran: just precis det här nytänket kring gamla figurer och DC-fenomen är det man önskat sig mer av när det gäller New 52. Nu är i och för sig Justin Gray och Jimmy Palmiotti inga nykomligar till Jonah Hex (för det är han som spelar huvudrollen i All-Star Western), men när de nu får chansen att nystarta sin gamla figur tar de chansen att placera honom i en ny miljö (Gotham City under westerneran) och med en ny partner: ingen annan än Dr Amadeus Arkham. Det är ett genidrag av Gray och Palmiotti att göra Arkham till seriens berättare och POV-figur (istället för Jonah Hex); i sina analyserande textplattor får Amadeus Arkham snabbt en egen och väldigt intressant röst: petimeterartat vetenskaplig, falskt blygsam, angelägen om att avslöja andras inre hemligheter men samtidigt dölja sina egna – och dessutom genuint intresserad av Gotham-bornas välfärd. Smart och lite lagom nytt – dock är själva seriemördarintrigen helt enligt mall 1A. Men med tungt Euroinfluerade Moritat (eller Justin Norman som han egentligen heter), känd från mästerliga SF-serien Elephantmen, bakom ritstiftet kan man förlåta det mesta: han har en helskönt mjuk linje med känsla för de historiska miljöerna, plus den vane karikatörens blick för det där glappet mellan vad folk vill visa (eller inte visa) i sina ansikten, och vad man faktiskt ser. Ännu en New 52:a jag kommer köpa åtminstone #2 av. Betyg: Klar fyra.

Trackback-adress