Recensioner

Kapten Stofil: Dåligt är det nya bra

fredag 17 augusti, kl 23:49 av 1 kommentar

När någon i min familj kallar mig ”gubbe” tar jag det inte som något nedsättande utan tvärtom positivt och nu när jag gått och väl har passerat 40-årsstrecket kan jag verkligen bejaka min ”gubbighet”. Jag har alltid känt mig bekväm i gamla människors sällskap och kan lugnt konstatera att jag har svårt för förändringar och gärna vurmar för gamla och i mina ögon klassiska ideal och värderingar. Jag grät när Åtvidaberg förlorade sin sista Konsumbutik (fast jag inte ens handlade där), jag bär gärna hatt och älskar dryga och ”gubbiga” skämt som jag gladeligen plågar min yngste son med dagligen. Jag anser att Red Formans enkla och tydliga uppfostringsmetoder i That ’70s Show (”Eric, if you don’t want to wear your ass for a hat, you’ll get up here, pronto!”) är ett föredöme och en gång när jag körde väldigt långsamt på motorvägen yttrade jag den självklara repliken: ”Jag kör i högerfilen så då får jag köra hur fort jag vill”. Listan på mina ”gubbigheter” kan göras lång men jag har nu mött min överman i Joakim Lindengrens fantastiska karaktär Kapten Stofil som verkligen förtjänar titeln ”världens främste bakåtsträvare”.

Hela Kapten Stofils gestalt får mig att småle förtjust med överkammad flint, läsglasögon, vit skjorta och slips, kofta, för korta byxor, rutiga strumpor och kisstofflor samt en tobakspipa i munnen som självklart är stoppad med tobak av märket Hamilton. Hans färdmedel kallas ”Stofilomobil” och är antingen en Volvo Duett eller en Peugeot 404 av 1968 års modell, han bor tillsammans med Stofilpojken och Lädernuckan och Joakim Lindengren själv, som utger sig för att vara Kapten Stofils brorson, fungerar i serien som kaptenens täckmantel.

Kaptenens ständiga kamp mot framåtskridandet är fullspäckad med härlig referenshumor av gammalt datum, sköna blinkningar till klassiska amerikanska superhjälteserier och det mesta inom svensk seriekultur samt underfundiga och klarsynta iakttagelser om att det mesta verkligen var bättre förr. Dessutom har Lindengren byggt upp ett helt eget superhjälteuniversum som bland annat innehåller superskurkar som Bunnyflickan och så Kapten Stofils medhjälpare i superhjälteteamet ”Vänner av ordning” som till exempel Feskar’n, Senilo och Stålfarfar.

Själva figuren dök upp för första gången i Galago (1996) följt av diverse album samt en helt egen serietidning som kom ut med totalt 40 nummer mellan 1999-2010. I år dök det även upp en samlingsutgåva från Cobolt Förlag som är en perfekt introduktion för nya läsare till denna guldklimp inom svensk seriehistoria. Här får vi bland annat följa den förargade kaptenen i sökandet efter vad som har hänt med Hönökakans konsistens i ”Åska över Torslanda”; brorsonen Lindengren som kommer på en genial lösning på hur han ska få ihop pengar till sin restskatt i ”Pin-Upptäcksfärd”; ett mysterium vid Döda fallet i ”Vildhussen 2.0” samt Lindengren och parhästen David Nessles gemensamma äventyr ”Kapten Stofil möter Den maskerade proggaren” där den mystiska organisationen S.P.Ö.K.E. (Skånska Pågars Överflyttnings-Kommando för Europa) under ledning av superskurken Fredrik Blåfeldt sätter sin plan i verket om Skånes bokstavliga närmande till Europa.

Höjdpunkterna i denna underbara samling är ”Kapten Stofil säljer ut…” från serietidningens avslutande dubbelnummer #39/40 (där Lindengren drar sig till minnes hur allt började på sitt eget geniala sätt), ”Nu är det jul…IGEN!” om kaptenens jakt på en fridfull och gammeldags jul samt det helt nya äventyret ”Världens främste bakåtsträvare! Eller..?” där kaptenen får konkurrens om titeln. De delar som fångar mitt intresse mest är dock hans hysteriskt roliga bidrag till den nostalgiska tidningen Riksettan (”En tidskrift om bilismens guldålder”) där kaptenen ondgör sig över motorvägar, bildesign och hastighetsbegränsningar eller minns när bilar fortfarande kunde lagas, fantiserar om gps:er som anpassas efter varje förares behov (min absoluta favorit som fick mig att kikna av skratt) eller att ordet ”kvalité” nu betyder ”slit-och-släng” (vilket avslutas med den odödliga repliken som gett samlingsalbumet dess namn: ”Dåligt är det nya bra”.)

Tillsammans med en knippe fenomenala omslag är Kapten Stofil: Dåligt är det nya bra en klenod som jag kommer att njuta av länge. Trots albumets förträfflighet känns detta som att man bara skummat på ytan och jag vill bara ha mer och hoppas att det dyker upp fler samlingsvolymer eller helt nya äventyr med Kapten Stofil inom en inte alltför avlägsen framtid.

Manus: Joakim Lindengren
Illustration: Joakim Lindengren
Förlag: Cobolt Förlag
Betyg: 4+/5

Kommentarer

  1. Nisse Kartago says:

    Håller helt med om att Kapten Stofil boken är helt underbar, har följt Joakim Lindengrens alster sen mitten av 80-talet och framåt och tycker att han är en av Sveriges bästa serieskapare och borde ha fått mera kred.

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...