Recensioner

SH3, Vol. 4: Passio

lördag 15 december, kl 21:52 av 0 kommentarer

2018 har varit ett underbart serieår, framförallt eftersom jag under året stiftat bekantskap med Luke Pearsons briljanta följetong om Hilda, Li Österbergs underbara och personliga tolkning om de grekiska gudarna och den grekiska mytologin samt inte minst Daniel Ahlgrens geniala svenska superhjälteserie SH3. Henrik Örnebring gav högsta betyg till de tre första volymerna – Ett liv utan superkrafter är inte värt att leva (2007), Jag gråter bara i andra dimensioner (2008) och Operation A-barn (2012) – redan 2013 men serien har totalt flugit över mitt huvud och det var inte förrän Lars Krantz tipsade om den nu i somras som jag insåg att jag missat något riktigt bra och beställde alla fem volymerna från förlaget Bakhåll samt den fristående antologin Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr från Apart förlag.

Jag stämmer helhjärtat in i Henriks hyllingskör för SH3 är som en gömd serieskatt och levererar svensk seriekonst av bästa märke. Ahlgren driver hejdlöst med superhjälteseriernas allra knasigaste troper men han gör det också med mycket kärlek och en febrig intensitet som är manisk på ett positivt sätt. Som alla riktigt bra superhjälteserier innehåller serien även ett gediget världsbygge med många underbara karaktärer som ibland är uppenbara pastischer på DC- eller Marvelfigurer, såsom Alfamannen (Superman), Kaninmannen (Batman) eller Svenskt Stål (Iron Man), men det som är den bästa kryddan är att alla ser ut och beter sig som folk gör mest i just vårt avlånga land. Jag vill till och med sträcka mig så långt som att SH3 är en av världens bästa superhjälteserier som överträffar det mesta i genren och att den är genuint svensk gör inte saken sämre, tvärtom.

Eftersom Henrik redan recenserat de första tre volymerna tänkte jag ge mig i kast med fjärde (Passio, 2015) och femte (Där ute går världen under, 2018). Handlingen i Passio börjar direkt efter händelserna i Operation A-barn där seriens motsvarighet till S.H.I.E.L.D. (IDPR, Interdimensionella polisenheten) lyckats lösa problemet med Alfamannens supersäd som av misstag råkat befrukta alla fertila kvinnor på Jorden men det finns ett mycket större problem på horisonten, nämligen tusentalet parallella universum som riskerar att kollidera med varandra samt de läskiga och livsfarliga passionsiglarna som lever och frodas av fruktan som det finns extra gott om nu när antalet världar ökat katastrofalt mycket. De två versionerna av supersmartisen Radiohead är dock lösningen på spåren i form av psykiatern, psykoanalytikern, sexologen och sociologen Wilhelm Reichs forskning om orgonenergi som bland annat kan kontrollera sexualdriften.

Som vanligt är handlingen härligt ”over the top” som en Grant Morrison på crack och Passio är inledningsvis en perfekt uppföljare. Dock mattas tempot av rejält i mitten när Ahlgren bryter upp seriens inre kontinuitet med en i och för sig riktigt bra hyllning till amerikanska undergroundserier från 60-talet som Robert Crumbs Zap Comix, Fabulous Furry Freak Brothers, Wonder Wart-Hog och Checkered Demon. Hela detta bisarra parti (som dessutom innehåller riktigt groteskt övervåld) hade jag nog njutit mer av om det helt hade skilts från grundserien, mest för att jag inte har en susning om dessa undergroundserier överhuvudtaget men också för att det bidrar till en kraftig förvirring i min hjärna.

Det blir avsevärt bättre när Kaninmannen hålls som fånge och ofrivillig sexslav av Morgongåva, Folkets man och andra kommunistiska svenska superhjältar i Kollektivet och det är en skön känga till hela vänsterrörelsen under 70-talet med märkliga falanger och tolkningar samt galen jakt på klassförrädare och kontrarevolutionärer. Seriens höjdpunkt är en oväntat tragisk episod från Radioheads högstadietid (som dessutom innehåller seriens absolut bästa och roligaste serieruta med ett besök på en svensk seriemässa) som bjuder på nattsvart mörker, mobbing, hämnd och skuldkänslor.

I femte volymen, som jag räknar med att recensera imorgon, når allt sin kulmen med Daniel Ahlgrens alldeles egna Hickman-liknande ”Time Runs Out”-event och om ni ännu inte börjat läsa SH3 så rekommendrar jag den å det varmaste.

Manus: Daniel Ahlgren
Illustration: Daniel Ahlgren
Förlag: Bakhåll
Betyg: 3+/5

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...