Det tog ett tag innan jag kom iväg för att se Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet. Det som slagit mig mest innan jag såg filmen är inte att den fått så pass många positiva recensioner utan hur personer som uppenbarligen är ointresserade av serier nuförtiden verkligen längtat efter filmen eftersom de var så stora Tintin fans när de var yngre. Det var först då jag insåg vilken ikonstatus Tintin har, en status som säkerligen kommer sig av att utöver albumen och de tecknade filmerna, som var väldigt trogna originalet, finns i princip inget.  Jag kan inte påstå att jag kände samma pepp även om jag också slukade Tintin när jag var yngre . Dessutom var jag rätt säker på att mocap-tekniken skulle sänka filmupplevelsen.

Tintins äventyr är en blandning av Enhörningens hemlighet och Krabban med guldklorna. Det blir en fartfylld jakt efter de pergamentrullar som kan visa var fartyget Enhörningen sjönk, fullastat med guld och annat krimskrams. Tintin lär känna kapten Haddock, Dupontarna stapplar runt och skurken har fått namnet Sackarin.

När jag såg filmen insåg jag hur länge sedan det var jag läste Enhörningens hemlighet eller Krabban med guldklorna, en del kände jag igen men en hel del hade jag svårt att avgöra om det var något som förekom i albumen eller Spielbergs hittepå. Mina farhågor kring mocap-tekniken kom snabbt på skam, det var ljusår bättre än det jag sett av Polarexpressen (huvva) och Beowulf. Tintin är som sig bör tämligen uttryckslös hela familjen men den betydligt känslosammare kapten Haddock har de lyckats väldigt bra med. Överlag är det riktigt bra och efter ett kort tag var jag helt inne i filmen utan att kritiskt granska resultatet av mocap-tekniken. Något kritiskt granskande av innehållet ägnade jag mig inte heller åt, det var bara att rätta till 3D-glasögonen och hänga med i svängarna. Mycket fart, lite humor och lite nostalgi gjorde det här till en trevlig upplevelse. Extra kul var givetvis de här och var inslängda blinkningarna till andra album. Det jag störde mig mest på var det för nutida filmer så typiskt överdrivna actionsekvenserna som filmen hade klarat sig bättre utan. Introt till filmen var riktigt snyggt, fullt i klass med introt jag la ut på Shazam för ett tag sedan. Jag såg den svenska versionen eftersom Tintin pratandes engelska kändes fel. Att Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet inte lyckades fånga magin i albumen fullt ut förväntade jag mig inte så ingen besvikelse där, jag var nöjd med att de lyckats ibland. Jag ser fram emot uppföljaren.