6 juli 1991 satt jag bänkad vid TV-soffan. Efter att både Slovenien och Kroatien hade utropat sig som självständiga länder och därmed lämnat Jugoslavien hade den jugoslaviska armén angripit Slovenien men kriget varade bara 10 dagar och Slovenien gick segrande ur konflikten. Reportern på Aktuellt frågade den svenske balkanexperten (som jag tyvärr glömt namnet på) i studion om faran nu var över för ytterligare konflikter och jag kommer aldrig glömma expertens uppgivna suck och det påtagliga allvaret i hans röst: ”Nej. Det här är bara början.” 27 år senare kan man med facit i handen konstatera att balkanexperten hade rätt i sina farhågor. Kriget i Jugoslavien spred sig till hela landet och blev en av de blodigaste konflikterna i Europa efter Andra världskriget där alla etniska och historiska motsättningar seglade upp till ytan. Själv var jag bara 17 år när det började men efter att ha upplevt murens fall och slutet på Kalla kriget hade jag en tro på framtiden som snabbt grusades i och med kriget i Jugoslavien. Själv ville jag ta reda på hur ett land som funnits sedan 1918 kunde slitas sönder med sådan grymhet och efter att ha förkovrat mig i historieböckerna under lång tid förstår jag nu balkanexpertens kommentar 1991. Jugoslavien var egentligen en skrivbordsprodukt under serbisk överhöghet och detta blev extra tydligt under Andra världskriget när Axelmakterna invaderade landet 1941 och Kroatien blev en lydstat till Hitler och Mussolini där Ante Pavelics Ustasja-milis upprättade koncentrationsläger som inte bara dödade judar, romer och kommunister utan framförallt serber.

Fortsätt läsa Fädernesland