En av Sveriges främsta serieskapare Dennis Gustafsson levererar igen. Det är en fröjd varje gång ett Viktor Kasparsson-album dimper ner i brevlådan. Senaste albumet består av ett antal kortare berättelser som Kasparsson berättar för redardottern Emilia Vargas på väg mot Östergötland dit de är på väg sedan Kasparsson fått ett brev om hjälp. Även om det alltid är trevligt att få ett album i brevlådan så blev jag inledningsvis lite besviken när jag insåg att det var flera kortare berättelser. De två bästa albumen, Skräckens ängel och Blodsband, är både längre berättelser. Vinterbrand når inte heller de höjderna men är ändå ett riktigt bra album med flera riktigt bra berättelser.

Osaliga änglar om mylingar som suger blod från en kvinna är riktigt otäck och lämnade mig inte i första taget, här lyckas Gustafsson på få sidor bygga upp en riktigt otäckt stämning som kryper under skinnet på mig och valet att använda en ljusblå färg på mylingarna som kontrast till det röda blodet och hur han tecknat de plågade mylingarna… Brrr.

En annan favorit är Räddaren i nöden som på ett skickligt sätt använder sig av en så sliten kliché som en ond fågelskrämma. Som vanligt finns en riktigt bra bakgrundshistoria till fågelskrämman som är både läskig och sorglig. Få kan också som Gustafsson teckna öde landskap och gistna stugor. Avslutande Vinterbrand är i klass med Skräckens ängel och till och med Blodsband i det djupa obehag den väcker. Återigen, hade jag haft en hatt värd namnet hade jag lyft den för Gustafsson och ödmjukast bugat mig för hans skicklighet. Här ska jag inte spoila något för den som ännu inte läst Vinterbrand. Ni andra vet vad jag menar. Huvva.