29 år fyllda är Becky Cloonan redan en av USAs mer meriterade serieskapare och illustratörer och en närmast övernaturligt mångsidig och produktiv seriekonstnär. Hon debuterade med indie-albumet Channel Zero: Jennie One 2003 (då Cloonan var en del av New York-baserade seriekollektivet Meathaus) och har sedan dess fortsatt att blanda indie- och mainstreamjobb: Demo tillsammans med Brian Wood (Shazam.se gillar – se recension här), American Virgin (båda på Vertigo, den senare numera nedlagd) med Steven T Seagle och helt egenskapade postapokalyptiska piratskrönan East Coast Rising, för att bara nämna några exempel. Hon har nominerats för tre Eisners och vunnit en, ”Best Anthology” (för serien 5, gjord tillsammans med bla Gerard Way, Fabio Moon och Gabriel Bá) 2008. Som om inte det vore nog är hon också oerhört aktiv online och producerar bl a onlineserierna KGB (en pop-manga för yngre läsare tillsammans med Hwan Cho) och The Comic Attack, en strippserie med Cloonan själv i huvudrollen. Vi är glada att kunna presentera en intervju med Becky Cloonan här på Shazam.se.
Hej Becky! Med Demo Vol 2 återvänder du till ett gammalt projekt. Vad gjorde dig intresserad av att ta dig an Demo igen? Vad betydde Demo Vol 1 för dig?
Konceptet med Demo är till synes enkelt: tonåringar med speciella krafter, lätt igenkännbart från de flesta inkarnationer av X-men. Varje nummer är en avslutad historia, en serienovell, övergripande handling och återkommande figurer saknas. Med denna utgångspunkt väver Wood och Cloonan en poetisk serie som egentligen inte alls handlar så mycket om superkrafter. I flera av numren förekommer ingen synbarlig superkraftexercis och läsaren får ofta gissa sig till vem det egentligen är som har superkrafter, vilken superkraft de i så fall har, eller om de ens har en superkraft överhuvudtaget. Det centrala i serien är i själva verket valsituationer: något inträffar och en person ges chansen/utsätts för risken att förändra sitt liv på något sätt, till det bättre såväl som till det sämre. Och eftersom fokus är på tonåringar är det stora känslouttryck det handlar om och alla beslut verkar gärna livsavgörande, även om de med en vuxen blick knappast är så omvälvande som personerna i serien tror. Kort sagt är det grundkonceptet till trots väldigt långt från en typisk superhjälteserie; Demo är mycket mer indie och mycket mer relationsfokuserad.
