Henrik Ö: Amazing Spider-Man fortsätter hålla stilen och får nog sen ett par år tillbaka betraktas som Marvels flaggskepps-titel (sen får X-fansen säga vad de vill). Dan Slott är en oerhört stabil författare och det faktum att tidningen ständigt växlar illustratörer rör mig inte nämnvärt i ryggen eftersom det är ett så förbannat toppat lag. De senaste månaderna har vi fått se Sinister Six återkomma, gästspel av Christos Gage som författare (han såg naturligtvis till att sammanföra Spidde med kidsen från 
den egna tidningen Avengers Academy, en team-up som snart kommer räknas till klassikerna) och nu en allt hetsigare build-up till sommarens stora Spidde-event, Spider Island. Jag är ombord!
Med visst intresse läste jag också Flashpoint-titeln Secret Seven (den enda Flashpoint-titel jag brytt mig om) eftersom det är Peter Milligans återkomst till figuren han kanske fortfarande mest förknippas med: Shade the Changing Man. Så mycket har jag fattat av Flashpoint att det har hänt nåt med DC:s kontinuitet och att saker inte är som de brukar, en utgångspunkt som Milligan finurligt tar vara på för att ”återuppväcka” Shade på ett sätt som inte känns krystat utan helt i linje med vad som brukade försiggå i gamla Vertigo-klassikern. Lägg därtill att det är George Pérez som tecknar och vi har ett klart charmigt förstanummer som gjorde mig väldigt nyfiken på fortsättningen.
Tatuerade gangbangers blir skjutna och får bilar släppta på huvudet medan två irländare citerar Britney Spears och stortrivs. En ganska vanlig dag i bröderna MacManus liv med andra ord. Vi får även se lite mer av Il Duces väg mot att bli ett namn som delar av Bostons mafiosos säger med lätt tremolo i stämman. Inga omvälvande förändringar i stilen som etablerades i nummer ett, men intrycket blir likväl att en gradvis ökning i kvalitén kan vara på väg. Tidningen frigör sig lite mer från filmen The Boondock Saints II: All Saints Day, så visst finns en glimt av att Troy Duffy kan få kläm på den här berättarformen också. Mer serier lär vara på väg och jag får ett visst sug efter att plocka upp albumet The Boondock Saints: The Lost Gig när jag tagit mig igenom det här korta numret. Berättelser av den här typen är för mig lite som att äta frukost: förändringarna från dag till dag är minimala men grundkonceptet (onda män expedieras/jag blir mätt) är så pass starkt att jag sällan känner mig helt missnöjd.
