Vad får man om man blandar lite Das Boot och The Abyss med lite H.P. Lovecraft och Alien? Vad blir det om man dessutom mixar det med en gammal klassisk Marvel-karaktär? Sub-Mariner: The Depths är något så ovanligt som en serie om Sub-Mariner i princip helt utan Sub-Mariner.
Vetenskapsmannen och skeptikern Randolph Stein får uppdraget att ta reda på vad som hänt med den forskare och äventyrare som försvunnit när denne letat efter den mytomspunna undervattenstaden Atlantis. Tillsammans med ett gäng hårdnackade sjöbusar beger han sig i en ubåt i spåren på den tidigare expeditionen. Den vidskepliga besättningen talar om ett mystiskt undervattensväsen, Namor. Ett väsen som lurar i det mörka djupet och skyddar Atlantis mot dess inkräktare. Ett väsen man inte bör göra sig ovän med och helst inte ens nämna vid namn. Den rationella Stein avfärdar det givetvis som simpelt skrock från en simpel besättning. Men ju längre ner i djupet de kommer ju mer börjar Stein tvivla på sin tvärsäkra rationella världsbild. Han börjar även tvivla på sin egen mentala hälsa.
The Depths är utgiven på Marvels underförlag Marvel Knights. Ett förlag som jag tycker blandat högt med lågt det senaste året. The Depths är dock en riktigt hit. Marvel Knights ger ut mer vuxna serier, utan att vara lika våldsamma eller kontroversiella som Marvels andra underförlag MAX. De ger även ut serier som verkar inom Marvels reguljära universum, till skillnad från exempelvis Garth Ennis’ MAX-version av Punisher som är en helt fristående serie. I The Depths verkar Marvel Knights dock gjort ett undantag. Serien tycks inte ha någon koppling överhuvudtaget till Marvels övriga serier. Och det är faktiskt en stor fördel.
Det funkar otroligt bra att ta en etablerad karaktär och sedan helt plocka den ur det vanliga Marvel-universumet och göra en renodlad skräckhistoria av det. För det är just det The Depths är. Det är så långt i från en superhjälteserie man kan tänka sig. Istället är det snarare en klaustrofobisk och psykologisk thriller med en touch av övernaturlig skräck a la H.P. Lovecraft. Långt ifrån Marvels vanliga hjälte-stuff.
En annan aspekt som gör serien ännu mer intressant är att Prince Namor knappt är med i berättelsen. Han dyker endast upp vid ett fåtal ställen i serien och har då extremt lite dialog. Ändå är han ständigt närvarande. Trots att han inte syns så finns känslan av att han alltid är där ute i mörkret på andra sidan av ubåtens stålskrov. Och av det lilla som visas av Namor målas en extremt osympatiskt karaktär upp. En karaktär som är totalt känslokall, människofientlig och med noll respekt för mänskligt liv. Sällan har jag sett en av Marvels karaktärer så obehaglig. Och jag gillar det verkligen.
Därför kan jag verkligen rekommendera den här serien. Särskilt till folk som vanligtvis inte läser (det vill säga håller koll på) Marvel. Och även till folk som inte läser superhjälteserier överhuvudtaget. Det är en vackert målad historia skriven av Peter Milligan (X-static) och illustrerad av Esab Ribic (Silver Surfer Requiem). Serien publicerade ursprungligen som en femdelars miniserie och släpps som samling den 8 juli i sommar.
Manus: Peter Milligan
Illustration: Esad Ribic
Förlag: Marvel Knights
Betyg: 4/5
När den nya X-Force-tidningen kom ut för ungefär ett år sedan plockade jag upp ett par av de första nummren för att se vad om det var något. Det var det. Jag gillade verkligen denna nyare, mörkare, mer brutalare versionen av X-Force än den gamla med Cable i början av 90-talet. Men sedan så kom andra serier som lockade bort mig ifrån X-Force och jag glömde mer eller mindre bort serien… fram till nu. I och med nya arcen Messiah War så har jag blivit nyfiken på X-Force igen. Frågan är om X-Force fortfarande håller eller om den har tappat i styrka sedan jag läste de första numren.
