Pust flämt! Okej, nu när jag stuckit emellan med en liten Spindelmannen-recension kan jag ta mig an mitt 100 Bullets-retrospektiv igen. Vi är nu framme vid volym 6-9. Som vanligt utfärdas mild spoilervarning.
Six Feet Under The Gun (samlar #37-42)
”Six Feet…” samlar sex one-shots som alla handlar om varsin huvudfigur i 100 Bullets som helhet – i kronologisk ordning är det Dizzy i ”On Accidental Purpose”, Cole Burns i ”Cole Burns Slow Hand”, Benito Medici i ”Ambition’s Audition”, Lono i ”Night of the Payday”, Agent Graves i ”A Crash”, och Wylie Times i ”Point Off the Edge” (men vad är det med Azzarello och denna fäbless för Chalmeristordvitsande titlar?). Samtidigt binds alla numren (utom #38, det med Cole Burns) samman av Mr Shepherd, som spelar viktiga roller – närvarande och frÃ¥nvarande – i alla andra karaktärers historier. One-shotsen är av varierande kvalitet. Dizzy spelar närmast en biroll i sin egen historia och för första gÃ¥ngen framstÃ¥r en typisk Azzarello-pratscen som just pratig snarare än sjudande av undertryckta känslor och potentiella förräderier. Coles historia är däremot en noirnovell i klassisk 100 Bullets-stil. I ”Ambition’s…” fÃ¥r Eduardo Risso visa vad han kan i nÃ¥gra välkomponerade dialoglösa actionscener. Lono-historien är kanske den bästa i samlingen, Ã¥terigen en tät noirhistoria med kluriga intrigvändningar och följdriktigt slut, medan Graves-historien Ã¥terigen försjunker i pratsamhet och en parallelhistoria som inte förmÃ¥r engagera. Och i berättelsen om Wylie Times vidare öden, slutligen, är det än en gÃ¥ng Rissos filmiska rutkompositioner som glänser snarare än Azzarellos personteckningar.
Omdöme: 4-/5. Snäppet bättre än A Foregone Tomorrow men inte lika bra som Split Second Chance, som är de givna jämförelsepunkterna. Coles och Lonos historier sticker ut.
Samurai (samlar #43-49)
Hänger alla med i ordvitsandet? Varför heter det sjunde albumet i ordningen Samurai, tror ni? Men det var inte det vi skulle prata om. TvÃ¥ längre arcs här: ett kärt Ã¥terseende av Loop Hughes i ”Chill in the Oven” (#43-46) och Jack Daw i ”In Stinked” (#47-49). ”Chill…” är en fängelseskildring som bockar av alla genrens klassiker – brÃ¥k i duschen, check, hänsynslösa hierarkier, check, rivaliserande gäng, check, tid i isoleringen, check… men som vanligt vrider Azzarello genren ett halvt varv till och gör den till sin egen. Kommen sÃ¥ här lÃ¥ngt i 100 Bullets undrar man dessutom varför det inte varit med nÃ¥n schysst fängelse-arc tidigare (första sidorna i #1 räknas inte), det känns som en sÃ¥ självklar noirmiljö. Eduardo Risso klipper till igen med nÃ¥gra extremt flödande slagsmÃ¥lsscener och intrikata bildkompositioner – och jag gillar ocksÃ¥ hur han utvecklar Lono sÃ¥ att seriens drakgestalt bara blir mer och mer monstruös ju längre serien gÃ¥r (Lono i ”Chill…” är ungefär dubbelt sÃ¥ stor och muskulös som han var när vi sÃ¥g honom första gÃ¥ngen i vol 2). Däremot är intrigen inte lika tajt som i Azzarellos mer infernaliska hopkok, och slutet ter sig tämligen rumphugget.
”In Stinked” bjuder pÃ¥ mer psykologisk desperation frÃ¥n Jack Daw och är en riktigt freudiansk (i ordets bra bemärkelse) historia med handlingen förlagd till ett mytologiskt trailer-trash-USA där man hÃ¥ller sig med tigrar bakom campingplatsen. Historien är en rÃ¥ Ã¥terknytning till seriens grundtematik med 100 Bullets kanske mest tragiska gestalt i huvudrollen. Jim Thompson spökar Ã¥terigen i bakgrunden. Enda invändningen är att de ständiga förräderierna och karaktärenas sidbyten här känns en smula formulaiska och avslöjas som de genreelement de är (en liknande känsla infinner sig f ö när man tittat pÃ¥ för mÃ¥nga noir-filmer pÃ¥ raken).
Omdöme: 4/5. 100 Bullets hÃ¥ller en hög och jämn nivÃ¥ men det där lilla extra som fÃ¥r läsaren att utbrista ”Geni!” saknas.
The Hard Way (samlar #50-58)
TvÃ¥ one-shots, ”Prey for Reign” (#50) och ”Coda Smoke” (#58) ramar in lååånga arcen ”Wylie Runs the Voodoo Down” (#51-57). Läsare som vid det här laget tänker ”Men det saknas ju nÃ¥gra Minutemen…?” fÃ¥r sitt lystmäte i ”Prey…” där vi möter hänsynslöse Victor Ray mitt i en misslyckad rÃ¥nkupp där han underhÃ¥ller sina medbrottslingar med en historia om hur The Trust och The Minutemen föddes en gÃ¥ng i tiden. Precis som seriens andra mellannummer som mest tjänar till att fylla luckor i ramhandlingen är seriens halvtidspunkt lite halvtrÃ¥kig. ”Wylie..”-arcen däremot har en stor portion charm: USA-odysséen har nÃ¥tt fram till New Orleans och följaktligen spelar musik (personifierad av missbildade saxofonisten Gabe) en stor roll i serien. Berättartekniskt är det här en av de mer avancerade historierna eftersom den hoppar mellan olika tidsplan och mellan olika händelseförlopp, nÃ¥got som bidrar till att skapa den febriga känsla som genomsyrar hela serien – en läcker parallell mellan det hetfuktiga klimatet i karnevalsyrans New Orleans och den humörmässiga tryckkokaren inne i Wylie Times vanligtvis avslappnande slackerskalle. Detta plus Dizzy och Shepherd borde resultera i en av de fetaste 100 Bullets-arcsen nÃ¥nsin – men. NÃ¥got nÃ¥r inte ända fram. Dels är det intrigen, där Ã¥tminstone en av parallellhandlingarna bygger alldeles för mycket pÃ¥ sammanträffanden för att man riktigt ska köpa den. Och dels är det skildringen av Wylie Times, tyvärr 100 Bullets tunnaste huvudfigur – man köper heller inte riktigt den centrala känslomässiga konflikten som han kämpar med här eftersom hans agerande i backstoryn inte känns konsekvent. De bästa Wylie-skildringarna finner man i hans täta konflikt med Shepherd, men för att acceptera att den konflikten över huvud taget existerar mÃ¥ste man svälja en hel del inkonsekvenser i Wylies bakgrundshistoria. Dock fÃ¥r hans historia sluta med en riktig smäll i arcens epilog ”Coda…”, ett av 100 Bullets bättre enskilda nummer.
Omdöme: 4/5 igen. Kunde ha varit toppbetyg om det inte varit för ovan nämnda brister. På pluskontot ligger dock att arcen faktiskt innehåller några av de köttigaste våldsscenerna i 100 Bullets hittills, vilket inte vill säga lite.
Strychnine Lives (samlar #59-67)
Här börjar det kännas att Azzarello nu satt igÃ¥ng att (visserligen lÃ¥ngsamt) knyta ihop säcken och att serien rör sig mot sitt oundvikliga slut. Pjäserna är i position, dags för slutspelet. Det gör tyvärr ocksÃ¥ att intrigen ibland fÃ¥r gÃ¥ ut över personskildringarna – men 100 Bullets förmÃ¥r fortfarande beröra. Strychnine Lives innehÃ¥ller trots det tilltagande intrigfokuset nÃ¥gra av seriens bästa character moments. Lono och Loop sammanstrÃ¥lar med Victor Ray i ”The Calm” (#59), Benito Medici och Megan Dietrich möter Mr Branch – och Mr Branch möte Cole Burns igen – i arcen ”Staring at the Son” (#60-63), Jack Daw hamnar i sitt livs boxningsmatch i ”The Dive” (#64), Lono begÃ¥r 100 Bullets mest frÃ¥nstötande och utstuderade vÃ¥ldshandlingar i ”New Tricks” (#65-66) och ”Love Let Her” (#67) samlar ett osannolikt gäng (Wylie, Dizzy, Benito och Mr Branch) i New Mexico. Märker ni hur Azzarello lägger upp det genom att lÃ¥ta tidigare Ã¥tskilda karaktärer mötas och tidigare händelseförlopp sammanflätas? Det drar ihop sig…
Det är annat som drar ihop sig ocksÃ¥. Sexualiserat vÃ¥ld mot kvinnor i #59 och #63, spekulativa och grafiska vÃ¥ldsskildringar i #63 och #65 – det är här som 100 Bullets definitivt tar steget frÃ¥n vÃ¥ldsskildrande till vÃ¥ldsförhärligande, nÃ¥got som förstÃ¥s tar udden av seriens underliggande tematik.
Men det finns annat att glädjas Ã¥t. Triangeldramat mellan Augustus, Benito och Megan i ”Staring…”, parallellhandlingen med hotellpiccolon, det laddade mötet mellan Cole och Mr Branch, allt i samma arc, och sÃ¥ förstÃ¥s boxningsmatchen mellan Jack Daw och Lono i #64.
Omdöme: 4-/5. 100 Bullets ”förfall” börjar här – men det är talande att även när serien sjunker i kvalitet blir det fortfarande en svag fyra i betyg, sÃ¥ mycket bättre är (eller var) 100 Bullets än allt annat pÃ¥ seriehyllorna.
Okej, klart för den här gÃ¥ngen. Ã…terkommer med del 4 (volym 10-13) när jag Ã¥terigen stuckit emellan med nÃ¥gra andra recensioner för att vila upp mig…
Kommentarer efterlyses som vanligt!
