Som ni kanske minns så tyckte Ferdinand att Haunt #2 var ett steg framåt från seriens allra första nummer, och jag tycker att den positiva spiralen fortsätter i det här tredje numret. En av de mest positiva sakerna tycker jag är att serien här släpper på gravallvaret och flera gånger faktiskt är riktigt rolig (utan att för den delen bli fånig). Jag har gillat de första två numren av Haunt, men det känns som om att serien till en början kanske tagit sig själv på lite för stort allvar. Skönt nu alltså att det bjuds på lite festligheter mitt i allt familjedrama, ultravåld, trubbel med gengångare etc. Storymässigt så börjar vi som läsare få mer insyn i vad som egentligen händer med Haunt och vad som skett i brödernas liv innan Kurt Kilgore gick och dog, men jag skulle överdriva om jag påstod att storyn är mycket mer än ok. Kirkman gör vad han ska, men än så länge så bjuds det egentligen inte på något som man inte sett förut. Det finns dock potential, och jag tycker absolut inte att Haunt är en dålig titel.

Rent visuellt så har jag från starten gillat det team Capullo, Ottley och McFarlane gör med Haunt, men något som känns rätt mossigt i det här numret är hur kvinnan som utsatts för biologiska experiment och nu hålls inlåst framställs som en kurvig och åmande donna i en minimal känning. Det känns mest pinsamt och väldigt mycket Image Comics à la 90-tal snarare än 2009. Bortsett från det så är Haunt en actionstinn fröjd för ögat. Sammanfattningsvis, några tillkortakommanden till trots så bjuder ändå det här tredje numret på tillräckligt myckt underhållning för att förtjäna en hyggligt stark 3:a.

Trackback-adress