I mars i år när Shazam.se fortfarande var en osnuten liten skitunge och inte den utblommade serieblogg den är i dag hade vi ett inlägg med titeln ”Vad hände med Lobo egentligen?”. Vi undrade vad som hänt med den supande, svärande och fullkomligt livfarlige intergalaktiske motorcykelknutten. Förutom inhopp i 52 och Reign in Hell verkar vår Czarniske favoritprisjägare inte gjort särskilt mycket väsen av sig de senaste åren. Jag vet inte om någon på DC läser den här bloggen (antagligen inte) men i höstas dök nyheten upp att en ny miniserie med Lobo var på väg.

Diesel, svett och och nitar, Lobo: Highway to Hell är en riktigt hårdrocksserie. Inte bara för att titeln flörtar med den gamla AC/DC-slagdängan med samma namn. Serien är skriven av av Scott Ian, gitarrist och ursprungsmedlem i det gamla thrash metal-bandet Anthrax. Till sin hjälp har han Sam Keith vid ritbordet. Keith är mest känd för sin ironiska superhjälteserie the Maxx från Image Comics barndom. Kombinationen av Ians hårdrock och Keiths lite spretiga och kluddiga stil känns på pappret som helt perfekt för att skapa något riktigt bra av Lobo. På pappret ja.

Problemet med Ians och Kieths version av Lobo är att den, trots att den har sina förtjänster, bara är en blek kopia av det Keith Giffen, Alan Grant och Simon Bisley gjorde med karaktären under det tidiga 90-talet. Ian kämpar med sitt manus och försöker skriva en humoristisk, rapp och våldsam historia. Han hanterar seriemediet hyfsat utan att gå i de uppenbara fällorna, men han gör det utan att glänsa. Det blir lite småroligt, men på sina ställen lite väl långsamt och tempofattigt. Något som antagligen beror på att detta är Ians debut som serieförfattare. Fans av den gamla serien kommer dock att känna igen sig och få sig ett skratt här och där. Keith stil passar som sagt Lobo väldigt bra, men det är tydligt att han försöker efterlikna Bisley snarare än att sätta sin egen prägel på serien. Har man läst originalet förefaller Highway to Hell tyvärr rätt platt. Serien är ok, men eftersom det redan gjorts tidigare, och dessutom bättre, är det omöjligt att inte jämföra den med sin föregångare. Något den inte mår bra av.

För er som är obekanta med Lobo rekommenderas istället att läsa Giffen, Grant och Bisleys två miniserier Lobo: The Last Czarnian och Lobo’s Back. Båda finns samlade i traden Lobo: Portrait of a Bastich. Feetal’s Gizz!