Det var meningen att det här skulle bli en post på temat ”serieläsande vs seriesamlande”, lik de ni sett tidigare här och här (tanken var att alla redaktionsmedlemmar skulle bidra med en krönika om detta – som ni ser går det framåt om än lite trögt). Ämnet väckte en massa tankar och framförallt minnen; resultatet blev någonting betydligt spretigare. Håll till godo.

Jag kommer inte ihåg min första serie. Jag har däremot en massa osorterade tidiga serieminnen. Till exempel hur jag klippte ur Snobben-strippar från Nya Wermlands-Tidningens seriesida och klistrade in dem i egenhändigt hophäftade ”album”. Hur jag läste Kalle Anka och inte riktigt förstod varför eller på exakt vilket sätt fortsättningsserierna i slutet av varje tidning var bättre än resten av tidningen – men de var bättre (de var såklart ofta gjorda av Carl Barks – även en 5-åring kunde känna igen kvalitetsskillnaden mellan hans alster och det i Danmark/Spanien/Italien licenstecknade skräpet som annars fyllde upp Kalle Anka-tidningen). Fortsättningsserierna i Kalle Anka avslutades f ö alltid med en liten vinjettext av typen ”Hur ska nu farbror Joakim lyckas undkomma Magica De Hex förbannelse? Ja, det får du läsa nästa vecka…”, och när jag lärde mig att skriva försökte jag kopiera dessa texter i marginalerna av mina andra serietidningar (bland annat Hacke Hackspett, minns jag), som såklart inte innehöll fortsättningsserier – ett cargokult-liknande upprepande av en formel som på något magiskt vis skulle göra de andra tidningarna lika bra som Kalle Anka-klassikerna.

Superhjältarna slog snabbt ut barnserierna. En av de första superhjältetidningar jag köpte (eller kanske mina föräldrar köpte den åt mig, jag minns inte) var en Spindelmannen med det klassiska omslaget som introducerar Punisher; vill minnas att även X-men figurerade inne i tidningen. Eftersom jag kom in mitt i en pågående historia var det svårt att hänga med, men jag var ändå fast. Redan i sjuårsåldern var jag införstådd med skillnaderna mellan Marvel och DC och väl verserad i kontinuitetskunskaper som t ex Lagens Väktares varierande medlemsgalleri och skillnaden mellan Jord-Ett och Jord-Två. Det som var svårare att begripa var seriernas inbördes kronologi, eftersom de svenska förläggarna sällan brydde sig om att publicera dessa serier i samma ordning som de publicerats i USA (jag drar mig t ex till minnes ett exempel från senare i min serieläsarkarriär, när svenska Spindelmannen samtidigt publicerade Lee/Ditkos 60-talsklassiker och hade Frank Millers då purfärska Daredevil som backupserie – schizofrent så det förslår).

Jag hade via Bamse och Bobo lärt mig att även svenskar tecknade serier och jag slukade i tidig ålder alla Sture Hegerfors böcker om seriehistoria (Pratbubblan hette en av dem, den hade jag ett ex signerat av Sture själv! Wow!). Intresset för svenska serier ledde mig till Svenska Serier (den ursprungliga inkarnationen av tidningen, 1979-82), en annan favorit vid sidan av superhjältarna. Svenska Serier var den första serietidningen jag verkligen samlade på; jag jagade baknummer på antikvariat och samlarmarknader och lyckades faktiskt sedermera få ihop en komplett samling. Den ligger fortfarande i källaren nånstans, undrar om den är värd någonting? Såhär i efterhand känns det lite extra roligt att ha samlat på Svenska Serier eftersom så många av Sveriges ”great generation” av serieskapare började där, och om de inte började där så gjorde de i alla fall tidiga framträdanden: Ulf Jansson, Patrik Norrman, Hans (sedermera Charlie) Christensen, Jens Ahlbom, Joakim Pirinen, Olle Berg, Joakim Lindegren… det finns säkert flera namn jag glömt. En sak jag insåg först i efterhand var att skådespelaren Reine Brynolfsson också har ett förflutet som serieskapare, han hade med en tungt filmrefererande surrealistisk äventyrsserie i ett tidigt nummer av Svenska Serier. Naturligtvis drömde jag själv om att göra en serie som kunde publiceras där. Vid den tiden var jag helt inriktad på strippserier (undrar hur många andra tioåringar som kände till skillanden mellan King Features Syndicate och United Features Syndicate?) och skickade under åren in allt som allt tre olika försök till Svenska Serier, alla mycket artigt och helt rättvist refuserade.

Min egen seriedebut fick dröja till kring 1984-85 nån gång, då anordnade nämligen barnserietidningen Bobo en ”sagotävling” där man skulle skriva en historia om Bobo-figurerna och de vinnande bidragen skulle få dem publicerade, tecknade av Bobo-skaparen Lasse Mortimer (idag väl mest känd för populära strippserien Hälge). En manustävling med andra ord, även om man inte använde den termen. Jag skrev en historia, skickade in den och glömde helt bort det hela, men blev påmind en dag när Bobo-redaktören (hennes namn förlorat i historiens dimmor) ringde hem till mig och lät meddela att mitt bidrag var en av tre vinnare! Jag fick hjärtklappning. Ära och berömmelse och Adamsonstatyetter i massor var såklart nästa oundvikliga steg. Glädjen förbyttes dock med tiden i besvikelse: förutom publiceringen var priset i tävlingen en originalteckning av Lasse Mortimer (självklart hämtad från den egna serien), en teckning som ideligen blev försenad, kom bort i posten och som jag till slut fick typ ett och ett halvt år senare (serien publicerades dock helt enligt schemat nån gång 1985 tror jag). Förseningen hade dock något gott med sig: helt utan min vetskap ringde min far till Bobo-redaktionen och tjatade sig till ett studiebesök åt mig som kompensation för det ständigt uteblivna priset. En sommar skedde så ett överraskande interludium i vår campingsemester: från en campingplats utanför Stockholm åkte vi in till Sundbyberg och Semic-redaktionen, där pappa lämnade mig under några omvälvande timmar (han och mina syskon åkte under tiden och åt glass, tror jag). En stor och glad överraskning för mig eftersom pappa inte sagt något innan. Jag togs emot av Bobo-redaktören, visades runt, fick kolla i Semics arkiv, träffade de andra redaktionsteamen för Semics andra serietidningar och var rent allmänt storögt andäktig mest hela dagen. Vid den här tiden hade Svenska MAD tagit över som favorittidning och den absoluta höjdpunkten för dagen var mötet med Alf Woxnerud, medlem av MAD-redaktionen, som blev om möjligt ännu hjärtligare och trevligare när han upptäckte att jag liksom han var värmlänning. Han överöste mig med signerade gratisex av MAD-pockets och -tidningar och jag var i sjunde himlen. Jag träffade inte Lasse Mortimer; jag visste ju mycket väl att han satt i sin ateljé i Kil i Värmland, inte på Bobo-redaktionen.

Svenska MAD, Knasen och allehanda superhjältar – så såg min tidiga seriebarndom ut. Jag var en utpräglad läsare snarare än samlare, men det berodde sannerligen inte på att jag inte försökte: jag hade en klar komplettistmentalitet och hade nog gärna haft kompletta samlingar även av Spindelmannen, Fantastiska Fyran, Läderlappen, Gigant och Rymdens Hjältar, om det inte varit så förbålt svårt. I en tid innan eBay och Amazon fick man vackert jaga baknummer på antikvariat och liknande (så som jag alltså gjorde med Svenska Serier), och det kändes ofta som just de serier jag letade efter aldrig fanns tillgängliga (det gick drivor av Bamse och tråkiga Agent X-9, Buster och Tomahawk på varje ynka Fantastiska Fyran (eller Atlantic-Serien hette väl tidningen egentligen?). Jag var energisk och enveten – ett måste under campingsemestrarna var att besöka det lokala antikvariatet på alla orter vi for igenom i hopp om att de skulle sälja begagnade serier – så även om jag aldrig lyckades få nån annan samling än Svenska Serier komplett så byggde jag under barndomen upp en respektabel seriesamling (som jag sedan delvis sålde av under en samlarmässa i ett förvirrat försök att tjäna egna pengar, ett beslut jag ångrat sen dess).

Svenska MAD och Knasen fasades så småningom ut, men superhjältarna stannade kvar (och gör det än idag, som ni vet). Framåt tonåren upptäckte jag dock att serier kunde vara så mycket mer, och min profet hette Horst Schröder (fast att det var just han personligen som var ansvarig för mitt uppvaknande hade jag endast en vag uppfattning om i den åldern – redaktörer var betydligt mindre intressanta än serieskapare i min värld). Ungefär mellan 14 och 20 slukade jag så mycket av RSR Epix utgivning jag kunde komma åt: Epix, Elixir (den senare faktiskt nästa titel jag skrapade ihop en komplett samling av), Brök (komplett samling igen), Pox Special (särskilt de med Edika) – bara ett undantag, serierna i vanliga Pox var för alternativa för mig då, så den köpte jag aldrig. Det var främst humorserierna som drog – från Edikas vulgärknasigheter kan jag fortfarande vällustigt citera repliker, och i Elixir följde jag troget Fosdykesagans milt surrealistiska evighetsberättelser. Men jag gillade nästan allt – Vittorio Giardinos hårdkokta historiska deckar- och spionserier var en annan stor favorit (både den konventionelle hårdingen Sam Pezzo och den mer stukade, komplexe Max Fridman) , liksom såklart Los Bros Hernandez Love and Rockets, en serie där jag vid läsningen förvånade mig själv med att gilla den bättre ju mer de tidiga SF-elementen hamnade i bakgrunden. Och samtidigt, någonstans där i brytningen mellan 80- och 90-tal, hittade jag också Watchmen och Dark Knight Returns som ju båda gavs ut i lösnummer i Sverige då. Båda kändes otroligt bra när jag läste dem även om de djupare dimensionerna av båda gick mig förbi, på samma sätt som det tog mig några år och flera biobesök att inse vilken banbrytande film Citizen Kane faktiskt är.

Nånstans i slutet av gymnasiet och början av mina universitetsår öppnade en ny seriebutik i Karlstad, Serietornet. Den sålde mest antikvariskt och second hand, men hade också en begränsad import av amerikanska serier (egentligen helt otroligt att det fanns tillgång till direktimport i lilla Karlstad, men jag klagade inte). Jag köpte regelbundet Uncanny X-Men och Alan Grant och John Wagners Batman, samt spridda nedslag i resterande Marvel- och DC-produktion (bland annat en tidig Peter Milligan-produkt, Batman-miniserien Dark Knight, Dark City som gjorde mycket för att återupprätta Riddler som en cool skurk). Jag var komplettist i den meningen att jag ville ha alla nummer, men studentekonomins realiteter satte stopp för det och det fanns hela tiden små försmädliga hål i min samling. Det var också på Serietornet som jag för första gången konfronterades med en konstig serie kallad Sandman, efter tips från en lika serieintresserad kompis. Jag var snabbt fast och lade Gaimans epos till Uncanny X-Men och Batman på inköpslistan. Och sen dök ju Sandman upp översatt till svenska i Inferno, en annan tidning jag började följa.

Sedermera flyttade jag till Göteborg och blev stam- och prenumerationskund på legendariska seriebutiken Dolores (numera nedlagd, faktiskt bara för några veckor sen om jag inte är felinformerad – snyft!). Dolores kände jag till redan innan jag kom till Göteborg – de antikvariatsräder under semestrarna jag nämnde tidigare hade med tiden ersatts av räder till ”riktiga” seriebutiker, som vid den här tiden hade dykt upp på allvar, främst i Sveriges större städer. Jag lärde mig snabbt att hitta till Alvglans, Metropolis, Dolores… som sagt kände jag till den senare butiken redan innan jag blev Götet-bo själv, jag hade under ett flertal besök följt Dolores från Engelbrektsgatan till Vasa Viktoriagatan till Södra Allégatan där butiken fanns när jag kom till Göteborg 1994 (och där den också huserade fram till nedläggningen). Det var när jag kom till Dolores som jag tror att jag blev seriesamlare på allvar: jag hade visserligen köpt serier sedan jag var i femårsåldern, och för all del försökt bygga upp samlingar, men här kunde man ju prenumerera och beställa serier och grejer (det verkade oerhört professionellt för en småstadskille som jag). Sandman och Inferno hade vid det här laget gjort mig till en trogen Vertigo-läsare och mina prenumerationer var till en början nästan uteslutande på dessa titlar: Sandman, Invisibles, diverse miniserier – men det gick inte att i längden hålla tillbaka superhjältarna, särskilt inte när Grant Morrison tog över JLA… Jag har många goda minnen av både samlandets och läsandets nöje från Dolores-tiden; jag investerade i Archive Editions av Spirit och Plastic Man, jag upptäckte Warren Ellis och Garth Ennis… good times. Serierna förvarades i högar som periodvis samlades i tidskriftssamlare som periodvis samlades i lådor och åkte in i något förråd, alltid föregången av en nogsam sortering där jag alltid försökte behålla de riktigt bra serierna lätt tillgängliga så länge som möjligt tills jag helt enkelt var tvungen att packa ned dem för att få plats med de nya.

2002 flyttade jag från Lilla London till stora och blev genast prenumerationskund på Mega-City Comics, en seriebutik jag kände till från tidigare Londonbesök. Jag är den fortfarande trogen. Mönstret med serier i högar, sen i tidskriftssamlare, sen i lådor och ned i källaren har hållit i sig – jag har aldrig orkat (eller haft utrymme till) att hålla på med longboxar, pappryggar och plastfickor. Jag har med tiden blivit mindre och mindre av en samlare och mer och mer av en läsare: numera kan jag osentimentalt sluta prenumerera på en miniserie mitt i om jag inte tycker den håller måttet, och jag tar hellre bort en titel från min pull list i förtid än låter den hänga kvar av nostalgiskäl. Det är helt enkelt en nödvändighet eftersom jag vid varje givet tillfälle har ett 30-tal titlar på min pull list, plus samlingar och impulsköp såklart. Jag har helt enkelt nått gränsen för vad jag har råd med, om något ska tillkomma måste något annat bort, så enkelt är det. Jag har t o m börjat sälja serier på Amazon, något som tidigare skulle ha varit otänkbart och orsakat svår ångest, men som nu mest leder till lättnad och naturligtvis lite extra pengar jag kan återinvestera i mer knark (=serier).

Det här blev visst lite längre än jag planerat. Jag kanske återkommer med mer nedslag i min personliga seriebiografi om intresse finns.

Trackback-adress