Jag vet, jag borde ju inte hålla på och läsa och recensera DC-titlar när jag samtidigt fortsätter att påstå att jag egentligen inte gillar DC. Kanske lika bra att ha det överstökat och erkänna att jag faktiskt gillar en del DC-grejer. Hur som helst, jag har läst ytterligare en DCnU-titel som fångade mitt intresse, och det är Red Lanterns #1. Av titeln att döma så handlar Red Lanterns alltså om de röda ringbärare som Geoff Johns introducerat i Green Lantern, och i och med att jag gav Green Lantern-volymen Rage of The Red Lanterns en stark fyra i betyg så tänkte jag att jag måste kolla in deras egen tidning.

Red Lanterns författas av veteranen Peter Milligan som tidigare bland annat gjort den nyligen recenserade moderna klassikern Enigma och kultklassikern Shade The Changing Man. Jag själv har dock ingen direkt relation till Milligans tidigare verk utöver Shade #1-6 som jag läste för ett par månader sedan (det är en fräck och lagom psykedelisk serie som jag gillade), utan lockades främst att läsa Red Lanterns för jag var nyfiken på hur han skulle klara av att lyfta de rasande lanternorna och deras ledare Atrocitus från biroll till huvudroll. I Green Lantern så har Atrocitus och hans kår främst levererat arga tillrop och vredesutbrott, och även om karaktärerna i sig varit rätt fräna så har det inte funnits något direkt djup bakom den förbannade ytan. När jag såg att Red Lanterns skulle få en egen serie så kände jag faktiskt först en viss skepsis, men blev som sagt även nyfiken på vad Milligan skulle kunna hitta på med dem.

Handling: Efter att ha räddat terrorkatten Dex-Starr (som ju faktiskt fått ett helt eget inlägg här) från sadistiska rymdpirater så återvänder Atrocitus – grundare och ledare av Red Lantern Corps – till sin hemplanet Ysmault som nu fungerar som de röda lanternornas hembas. Atrocitus är medveten om att hans annars så brinnande raseri börjat lugna ned sig något, vilket även lett till att han kunnat börja fundera lite mer på sin egen och hans kårs roll i universum. De övriga lanternorna är däremot minst lika förbannade som tidigare, och deras ständiga raseri och hat innebär att eventuella försök till struktur och resonemang ständigt avbryts av ursinne och konflikter. De röda lanternorna älskar helt enkelt att hata, och frågan är om Atrocitus kan uppfylla sitt öde samtidigt som han kontrollerar och leder sin rasande kår ?

Det bra: Jag tycker att Milligan inleder serien på helt rätt sätt med att kasta in oss i en konflikt som direkt etablerar Atrocitus och Red Lanterns som badasses, för att sedan gå vidare till en bakgrundshistoria som etablerar deras ursprung utan att på något sätt bli långdragen eller för expositiv (säger man expositiv på svenska?). Handlingsmässigt så tycker jag också att Milligan lägger ribban på en bra höjd. Han introducerar de viktigaste karaktärerna, inleder en intressant parallellhandling (på jorden istället för i rymden), ger lagom med backstory och cliffhanger-avslutar med en potentiell konflikt som känns spännande och intressant. Ett bra recept på ett förstanummer helt enkelt. Illustratören Ed Benes kompletterar Milligans manus med en modern och detaljerad stil som jag verkligen gillar. Han tecknar väldigt snyggti ett manér som känns inspirerat av till exempel Jim Lee och Greg Capullo, och passar perfekt för den här typen av rymdsuperserie. Stilen i sig har kanske inte jättemycket identitet, men allt är så välgjort och självklart att man fokuserar på storyn istället för att stirra sig blind på teckningarna. Red Lanterns är kort sagt en snygg serie.

Det mindre bra: Jag gillar som sagt Milligans manus och Benes illustrationer, men det är ändå något som saknas för att jag ska ge Red Lanterns ett högre betyg än en stark trea. Allt är egentligen rätt, men jag saknar det där lilla extra som gör att man direkt känner i magen att det här kommer bli bra. Kanske är det mina tidigare tvivel kring huruvida Atrocitus och de övriga röda lanternorna klarar av att axla en huvudroll som gör sig påminda, eller så lyckades Milligan inte helt fånga mitt intresse, men hur som helst så var det något som kändes lite off. Inte dåligt på något sätt, utan snarare inte så bra som det kanske kunde ha varit.

Sammanfattning: Det lilla misspeppet till trots så rekommenderar jag ändå alla som tidigare gillat Red Lanterns i allmänhet och Atrocitus i synnerhet att plocka upp Red Lanterns #1. Det är ett bra och snyggt tecknat förstanummer som förhoppningsvis kommer att leda till något riktigt coolt (och förbannat) i kommande nummer.

Trackback-adress