Det kommer ut fler intressanta serier från de brittiska öarna just nu än tidigare. Eller så är det bara jag som fått upp ögonen först nu för vad som ges ut. En titel som kom förra året och som fick positiv uppmärksamhet på öarna var Drowntown av Robbie Morrison och Jim Murray. Boken utspelar sig i ett framtida London som härjats av klimatförändringarna. Som titeln antyder ligger stora delar av London delvis under vatten och klassklyftorna har ökat enormt. Den fd utredaren på internationella brottsdomstolen i Haag, numera andra klassens livvakt, Leo Noiret får ett uppdrag av den undre världens drottning Alexandra Bastet att ta redo på vem hon egentligen är. Bastet minns ingenting av det hon varit med om innan hon vaknade upp efter en båtkrasch i Kairo, inte ens sitt namn. Man följer Leos till en början fruktlösa och stundtals mörbultande försök att lyckas med sitt uppdrag och parallellt med Leos sökande som utspelar sig i nutid, i serien 😉 får man följa den unga vattenkuriren Gina Cassel och hennes romans med stenrike Vincent Drakenberg i dåtid. Å allt hänger förstås ihop.
En hel del i Drowntown känns igen så det är inte för originaliteten man bör läsa den. Leo Noiret är på dekis rejält, hans ölmage skulle få även de flesta barbröstade och rödbrända brittiska turister att se vältränade ut. Alexandra Bastet är lite av en klassisk femme fatale med den viktiga skillnaden att hennes makt inte bara sitter i utseendet. Estetiken överlag känns också igen från andra framtidsdystopier. De antropomorfistiska djuren känns iofs lite oväntade men de förekom redan i Kamandi. Överraskningarna i historien är få och man anar rätt tidigt hur saker och ting hänger ihop och det brukar jag inte vara alltför snabb med. Nu börjar det här kanske låta som en sågning men det blir det inte 🙂 Leo Noiret är trots klichéerna eller tack vare dem en skön karaktär som det är lätt att känna lite sympati med och albumets avslutande sidor gör att jag vill läsa fortsättningen. Som oftast i första delen av något så läggs en grund för vad som komma skall och det lider Drowntown lite av. Men den klassiska deckarhistorien har lite twister t.ex. i form av intelligenta råttor och den klassiska kärlekshistorien mår bra av en stark kvinnlig karaktär. Jim Murrays teckningar får mig att tänka på de airbrushade-omslagen till Fantomen 1994-95 korsade med Enki Bilal och Carbon Grey. Teckningarna som delvis påminner om målningar är genomgående bra och detaljerade och liknelsen till trots så liknar de inget annat jag sett till stil och kvalitet på sista tiden utöver Carbo Grey. Drowntown är en bra början och det blir nog till att införskaffa fortsättningen som kommer i vår/sommar.
Illustration: Jim Murray
Förlag: Jonathan Cape
Betyg: 3/5