Recensioner
Ferdinand har ju tidigare här på Shazam peppat mycket för Warren Ellis nya miniserie Supergod. Så till den milda grad att han lyckats få mig nyfiken på titeln, vilket inte är någon större sensation egentligen eftersom jag brukar gilla Ellis kreationer. Men det var ett tag sedan jag läste något av Ellis som han skapat själv så därför var det extra kul att sätta sig tillrätta och läsa första numret av Supergod.
Warren Ellis tar i Supergod #1 till ett lite oväntat och annorlunda berättargrepp. Istället för att lÃ¥ta historien utspela sig i nutid sÃ¥ lÃ¥ter han huvudkaraktären, den brittiske vetenskapsmannen Simon Reddin, Ã¥terberätta vad som hänt per telefon för en kollega i USA om uppkomsten av supermänniskorna medan han sitter pÃ¥ pÃ¥ kajen vid Themsen och blickar ut över ett brinnande och ödelagt London. Det hela tar sin med tre brittiska astronauters rymdfärd i mitten av 50-talet som pÃ¥ grund av rymdsvamp muterar till en trehövdad varelse som dyrkas av vetenskapsmännen som är satta att bevaka varelsen. Storyn forsätter till Indien där vetenskapsmän genom mänsklig kloning och artificiell intelligens försöker skapa en lösningen pÃ¥ Indiens problem med överbefolkning och miljöförstörelse. Resultatet blir Krishna som omedelbart ger sig i kast med att lösa problemen. Enda problemet är att ingen av vetenskapsmännen ställde frÃ¥gan hur Krishna skulle lösa dessa problemen…
Att låta huvudkaraktären återberätta handlingen i flashbacks på det här sättet funkar riktigt bra och är en av styrkorna med Supergod. En annan är tematiken. Ellis tar här människans djup rotade behov av att tro på något större än sig själv och applicerar det på supermänniskor med förödande konsekvenser.
Nästan lika bra som Ellis manus är Garrie Gastonnys illustrationer. Gastonny är en för mig ny bekantskap och hans teckningsstil påminner lite om Carlos Pachecos arbete på Ultimate Comics: Avengers. Men det är långt ifrån någon fråga om ren ripoff på Pacheco och Gastonnys illustrationer står stadigt på egna ben och ser fantastiskt bra ut. Bara den splashen på ett brinnande och totalförstört London i början av numret är värd inköpspriset.
Nu har jag verkligen strött superlativ över Supergod, men det är den väl värd. Det här är ett av de bästa första nummer jag läst på länge och kan Ellis och Gastonny hålla samma kvalité i de kommande fyra numren i miniserien så tror jag att Supergod kan bli något riktigt stort.
Manus: Warren Ellis
Illustration: Garrie Gastonny
Tusch: Garrie Gastonny
Färgläggning: Digikore Studios
Förlag: Avatar Press
Betyg: 4+/5
Recensioner
Tänkte att jag också skulle passa på att prata lite om Warren Ellis pågående Ignition City nu när Ferdinand tagit upp den. En summering av handlingen hittar du i gårdagens inlägg. När jag (via tips från just Ferdinand) läste om Ignition City tyckte jag såklart att det lät som en grym idé. Scifi på dekis skrivet av Warren Ellis, det låter ju som gjutet för att kunna bli typ hur bra som helst.
Dock, även trots helhjärtade försök har jag rätt svårt att ta till mig både första och andra numret. Det största problemet är Gianluca Pagliarani. Jag stör mig så pass mycket på att hans karaktärer inte sällan ser ut som förvridna potatisar i ansiktet att jag knappt vill läsa mer. Misstänker att jag har någon sorts allergi mot dåliga illustrationer, för jag har verkligen svårt att uppskatta även en riktigt bra story när den har en ful yta. Å andra sidan är jag inte säker på om det här verkligen är en bra story, för det har inte hänt särskilt mycket än. Trots alla minus har jag ändå bestämt mig för att följa det här till slutet, med förhoppning om att det tar sig, både visuellt och handlingsmässigt. Tills det gör det, tyvärr en rätt slätstruken 2:a. Kom igen nu!
Manus: Warren Ellis
Illustration: Gianluca Pagliarani
Tusch: Chris Drier
Färgläggning: Digikore Studios
Förlag: Avatar Press
Betyg: 2/5
Recensioner
Äntligen har jag läst första numret av Warren Ellis’ retrofuturistiska dieselpunk-historia Ignition City pÃ¥ Avatar Press. Jag har gÃ¥tt och varit grymt peppad pÃ¥ den här ända sedan jag sÃ¥g omslaget och de första skisserna för nÃ¥gra mÃ¥nader sedan. ”Deadwood möter Buck Rogers” har Ellis själv kallat den för. Rätt spot on av Ellis skulle man kunna säga. Jag skulle kalla den för en Rocketeer plus vÃ¥ld, sprit och fula ord. Som ni säkert förstÃ¥r sÃ¥ är det precis min kopp med te.
I ett alternativt 50-tal fÃ¥r den strandade rymdpiloten Mary Raven reda pÃ¥ att hennes far, den forne hjälten Rock Raven, har mördats. Hon beger sig till den sista platsen där Rock senast bodde, Ignition City – en konstgjord ö mitt i havet med jordens sista rymdhamn. En skitig, nedgÃ¥ngen stad fylld med gamla nerdekade piloter och annat riffraff. Eftersom rymdtrafik nyligen globalt bannlysts är Ignition City dessutom den enda platsen pÃ¥ jorden för att ta sig ut i rymden. Väl där inser Mary att hennes far kanske inte riktigt varit den stora idol och hjälte frÃ¥n hennes barndom.
Jag gillar verkligen det här. Det är skitigt och gritty samtidigt som det finns en elegant 50-tals-känsla. Att det sen kombineras med rena science fiction element som strålpistoler, rymdraketer och grönsaksförsäljare från de marsianska högländerna gör det inte sämre. Ellis har verkligen lycktas träffa mitt i prick med den här serien. Betydligt bättre än den rätt svala steampunk-serien FreakAngels som jag recenserade för ett tag sedan.
Men den är såklart inte helt perfekt. Ignition City lider lite av samma problem som No Hero, en annan titel av Ellis på Avatar Press. Det är en otrolig detaljrikedom i tecknaren Gianluca Pagliaranis illustrationer. Miljöer och bakgrunder är fantastiskt vackra och detaljerade i sin skitighet. Karaktärerna är det däremot inte. Ofta är de riktigt slarvigt tecknade. Hur tänker man när man sitter i timmar och putsar på trasig raketramp i bakgrunden och sen hafsar till karaktärens ansiktsuttryck med vänsterhanden? Fast egentligen spelar det inte så stor roll. Det är en förbannat bra serie hur som helst.
Manus: Warren Ellis
Illustration: Gianluca Pagliarani
Tusch: Chris Drier
Färgläggning: Digikore Studios
Förlag: Avatar Press
Betyg: 4/5
Ferdinand har ju tidigare här på Shazam peppat mycket för Warren Ellis nya miniserie Supergod. Så till den milda grad att han lyckats få mig nyfiken på titeln, vilket inte är någon större sensation egentligen eftersom jag brukar gilla Ellis kreationer. Men det var ett tag sedan jag läste något av Ellis som han skapat själv så därför var det extra kul att sätta sig tillrätta och läsa första numret av Supergod.
