Revenge of the Green Lanterns samlar Green Lantern #7-13 och är den andra samlingen efter nytändningen med tidigare nämnda Rebirth. Revenge bygger vidare på storyn som påbörjades i föregående samlingen No Fear. Precis som No Fear så är även Revenge nästan övermättad med karaktärer och action, men precis som förut så lyckas Johns hålla sig precis inom gränsen för vad som går att mosa in i sex nummer utan att det ska kännas hysteriskt. Den enda kritiken jag egentligen har angående Johns författarskap är att han verkar brinna så frenetiskt för sina otaliga idéer att han ibland kanske avslutar vissa skeenden lite väl snabbt, men samtidigt så anar man att allt som sker gör det av en anledning, och kommer att få konsekvenser i det långa loppet.
Utan att snubbla in på alltför mycket detaljer och spoila storyn så bjuder nummer 7 till och med 13 av Green Lantern på ett våldsamt möte med den massmordiske rymdtyrannen Mongul (och hans syrra), en team-up med en svårmodig och bitter Batman och riktigt spektakulär scifi-action av världsklass med Guy Gardner, The Lost Lanterns, miljontals Manhunters och med superpsykopaten Hank Henshaw aka Cyborg Superman mitt i smeten. Det är helt enkelt ett jävla ös rakt in kaklet.
Efter att ha läst och fastnat för Green Lantern i Green Lantern: Rebirth (som du ju läser om 
Låt mig inleda med att lägga ut ett faktum här, rakt på bara: DC Comics har alltid varit och kommer med största sannolikhet alltid att vara ett töntigare alternativ till Marvel. Det är så världsordningen ser ut bara, det är inget att gnälla över. Trots det bestämde jag mig förra hösten för att göra några trevande försök i mörket att ta till mig DC och deras lätt präktiga karaktärer. Blue Beetle var ett första försök som kändes måttligt lyckat. Infinite Crisis var ett annat försök, som jag ärligt talat inte riktigt kunde ta till mig då jag inte riktigt förstod vad som hände. Ett tredje försök, för skam den som ger sig, gjorde jag med Green Lantern, som kan sammanfattas som DC:s variant på Marvels Nova Corps. Galaktiska rymdpoliser alltså. Jag gillar ju rymd, så det kändes väl rätt lämpligt.
