Tionde numret av New Mutants är ett klassiskt mellannummer. I princip så skulle man helt kunna hoppa över det här numret utan att märka att man missat något. Det är i sig inte ett fruktansvärt trist nummer, men det händer å andra sidan egentligen ingenting alls. New Mutants åker till Japans kust och käbblar med ett gäng mutanter från The Savage Land medan Cyclops och Emma Frost pratar hemma på Utopia. Slut.
Zeb Wells manus känns för mig lite utstressat, och detsamma gäller för tecknandet, som här är uppdelat mellan två team. Delen i Japan görs av Paul Davidson, som precis som i förra numret gör en stabil insats. Davidson gör dock dödssynden att återanvända en illustration på två olika paneler. Att ens försöka tro att jag som nitisk serieläsare inte direkt reagerar på att en spegelvänd dublett av en ruta från en tidigare sida dyker upp igen känns för mig både slappt och fräckt. Kanske har Davidson varit under extrem tidspress i det här numret, men om så är fallet hade det varit bättre om han hoppat över den panelen helt och hållet. Sidorna från Utopia görs av bröderna(?) Alvero och David Lopez, som gör helt ok dialogscener, även om de då och då kanske känns lite väl platta och statiska.
Som sagt så känns det här numret rätt mycket som en paus i väntan på den riktiga handlingen, och det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det, men jag hoppas att allt kommer att få betydligt mer fart med den (förhoppningsvis) svavelosande story som inleddes i föregående nummer.
Illustration: Alvero Lopez, David Lopez, Paul Davidson
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Tsk, Tsk, Tsk! Har han inte lärt sig av Patrick Wrights öde?
[…] ni att jag tyckte att New Mutants #10 var ett klassiskt mellannummer som man helt skulle kunna hoppa över utan att märka att man missat […]
Det kändes både som ett bra stand-alone–nummer och som att det utvecklade personerna. En av de första sprickorna i Kanonkulans gloria och att kanske det är någon annan i NM som ska ta över efter Cyklopen.
Jag har älskat Wells variant av NM men den har lidit av samma sjuka som alla moderna serier—decompression. För långa “arcs”. Legion-fighten var awesome men varför var den så många nummer?
När jag kommer på mig själv med att, under ett andetag, säga “cooolt” när jag läser en serie så vet jag att den i alla fall gör något rätt. Och NM träffar de noterna oftare och oftare och det här numret verkligen mycket.
“Tror ni att det är Magneto som har den asteroiden? Ahahahah nej, you poor young fool, ni får lyda X-gänget om ni vill till Utopia. Vill ni det?”