Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på episk science fiction, mardrömmar, Wonder Woman, Ra’s al Ghul samt bister Batman. Mycket nöje!
Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
Image Comics: Efter förra årets succé med Moon Knight får vi en alldeles ny serie från Image med samma team: Injection av Warren Ellis, Declan Shalvey och Jordie Bellaire. Enligt förhandstitten verkar det vara en rätt skruvad blandning av alla möjliga olika genrer, eller vad sägs om science fiction, skräckhistoria, kriminaldeckare, ”techno-thriller” och spökhistoria. Berättelsen handlar om fem genier och tidigare brittiska agenter, långt över sitt bäst-före-datum, som för länge sedan orsakade något som förgiftat hela verkligheten och nu måste de samarbeta för att rädda mänskligheten.
Rikard: Scalped måste vara den bästa längre Vertigo-serien. Läste den fjärde och femte traden, The Gravel in your Guts och High Lonesome på en kväll, jag kunde inte lägga dem ifrån mig. Jason Aarons manus är lysande och RM Gueras teckningar precis så skitiga som de måste vara i Scalped. Att läsa Scalped är närmast en fysisk upplevelse som titeln på fjärde traden The Gravel in your Guts. Scalped är så hård att den får granit att verka porös. Dash Bad Horse, Red Crow, Carol, Nitz, Diesel och de andra är en samling tragiska och/eller psykotiska karaktärer som var och en hade kunnat bära en egen serie men nu har Jason Aaron slängt in dem i samma serie och resultatet är inget annat än fantastiskt bra. Fantomenäventyret i Fantomen #10/2011 är tyvärr allt annat än bra, Det enda roliga med Syster Stålnäve är att Fantomen drar på sig en nunnedräkt men de trista teckningarna och dussinhistorien sänker effektivt äventyret. Franska äventyrsserien Long John Silver är nu inne på tredje albumet, Smaragdlabyrinten, och Lauffrays teckningar är som vanligt finfina och även i övrigt är det en bra första halva med dramatisk segling, en fascinerande historia och lite piratfest.
Jonas: Börjar komma igång med läsandet igen. Har precis tagit mig igenom de tre senaste numren av Haunt som jag tänkte recensera inom en snar framtid, och sitter just nu och filar på ett utlåtande av Marvels Ultimate Comics: Doom. Serier som släpar efter är bland annat Avengers Academy, Warren Ellis Astonishing X-Men: Xenogenesis, Grant Morrisons Joe The Barbarian, New Mutants och ett helt gäng blandade samlingsvolymer.
Lite sent, men ändå: Age of X går in på sluttampen (detta är del 4 av 5) och Mike Careys alternativvärlds-X-men har tagit sig ordentligt. Som jag nämnt i mina tidigare recensioner gillar jag genomgående New Mutants-numren bättre än X-Men: Legacy-numren i denna lite märkligt organiserade crossover (hälften av miniserien går i X-Men: Legacy och hälften i New Mutants, men utan att egentligen ha nåt att göra med vad som normalt pågår i endera tidningen), eftersom illustratörsparet Kurth/Martinez (som härjar i New Mutants) är väsentligt bättre än stela, fyrkantiga Clay Mann & Jay Leisten (som tar hand om X-Men: Legacy-bitarna). Detta nummer är inget undantag: även om Kurth/Martinez mest är en lågbudgetversion av Phil Jimenez så är även en lågbudget-Jimenez inte det sämsta… Age of X del 4 bjuder bland annat på förvånansvärt många snygga ansiktsuttryck – känns kanske lite konstigt att påpeka det men det är väldigt märkbart i numret, där närbilderna är många och täta. Det greppet funkar bra för att skapa en tilltagande känsla av paranoia och att det mystiska Något som verkar ligga bakom allt elände i Age of X-världen inte bara kryper närmare utan faktiskt har varit alldeles inpå våra favoritmutanter hela tiden. Närbilderna gör det hela väldigt in-your-face (om uttrycket tillåts), det är gråt, kyssar, menande blickar, nobla poser om vartannat. Känns kul och lite oväntat.
OBS! Följande recension innehåller milda spoilers!
I denna del 2 av Age of X händer något som gör att Mike Careys berättelse höjer sig rejält: här får nämligen berättelsen en huvudperson. Det är allas vår favoritsödernböna Anne Marie, alias Legacy (eller alias Rogue i det normala X-universat) som träder in i rollen som förförisk och enveten detektiv på kollisionskurs med Magneto.
Efter två nummer av myllrande bifigurer är detta tydligare fokus precis vad Age of X behöver. Lägg till det att paret Kurth/Martinez är mycket säkrare illustratörer än Mann/Leisten från del 1 och vi har en kombination som höjer detta X-event från en stark trea till en svag fyra. Kurth/Martinez har en stil som påminner lite om Phil Jimenez (som ju illustrerade några nummer av Grant Morrisons New X-Men) men inte riktigt lika distinkt. Dock ändå fullt tillräckligt för att kunna skapa en bra känsla även när det inte är actionscener (något som Mann/Leisten inte riktigt mäktade med) – t ex tycker jag att både den flörtiga konversationen mellan Legacy och Madison Jeffries (i originalversionen känd som Box, medlem av Alpha Flight) och scenen där Legacy förhör Kitty Pryde har bra mycket mer charm än något som dök upp i del 1 (och då var del 1 ändå inte direkt dålig, bara bitvis lite intetsägande).
Direkt från #11 till New Mutants #12, och från ett event till ett annat. Förra numret var ju en tie-in till Siege, och det här numret är en del av crossovern tillika x-eventet Second Coming. Det dröjer med andra ord ett tag till tills vi får se en story enbart dedikerad de unga mutanterna. Lite trist kan jag tycka då teamet förtjänar lite mer eget fokus vid det här laget, men som de ser ut nu så kommer de nog att vara en del av Second Coming i åtminstone ett par nummer till.
Nackdelen för min del är att jag inte läser övriga delar av Second Coming som löper genom Uncanny X-Men, X-Force, X-Men Legacy och lite blandade fristående nummer. Resultatet är att jag här slungas rakt in i en handling som jag i nuläget inte har något större grepp om. Fullt ös är det hur som helst, och New Mutants har precis beordrats av Cyclops att kasta sig handlöst rakt in i en välbestyckad armé som styrs av den synnerligen ondsinta och bindgalna mutanthatarcyborgen Cameron Hodge (som ni som hängt med sedan tidigt 90-tal säkert minns från mutanteventet X-Tinction Agenda). Utan att som sagt vara alltför insatt så framgår det ändå tydligt att allt är på blodigt allvar här. Det är mörkt, brutalt och allt känns väldigt kritiskt. I det här numret är Zeb Wells tillbaka som författare, och hans fartfyllda manus illustreras snyggt av nykomlingen Ibraim Roberson. Ett välproducerat nummer helt enkelt, men jag skulle tro att det funkar mycket bättre för den insatte än för oss som inte löpande hänger med i alla x-titlar.
Minns ni att jag tyckte att New Mutants #10 var ett klassiskt mellannummer som man helt skulle kunna hoppa över utan att märka att man missat något? Den trenden fortgår tyvärr det här numret. New Mutants #11 är en tie-in till det pågående Siege-eventet, men det känns inte som att det som sker här har någon egentlig impact på vare sig Siege eller för New Mutants själva. Känns lite trist.
Av okänd anledning är även både författare och tecknare nya här. För författandet står nu Kieron Gillen, och tecknaren är en för mig okänd förmåga vid namn Niko Henrichon. De gör båda stabila och klart godkända inhopp här, men jag har svårt att förbise det faktum att det mest känns som utfyllnad. Hade dock inte haft något emot att se Gillen och även Henrichon köra vidare med New Mutants, men så vitt jag vet så görs nummer 12 återigen av Zeb Wells.
Handlingen i New Mutants #11 är ganska enkelt med ändå ok. Dani Moonstar ingick en pakt med Hela för att få låna till sig superkrafter i fighten mellan Dark Avengers och X-Men i Dark Avengers/Uncanny X-Men: Exodus, och här får vi reda på vad hon får betala tillbaka. I korthet så ska hon leda de asakrigare som avlidit under Siege till dödsriket, men det springs såklart på lite hinder på vägen. Helt ok story som sagt, men inte direkt minnesvärt.
Tionde numret av New Mutants är ett klassiskt mellannummer. I princip så skulle man helt kunna hoppa över det här numret utan att märka att man missat något. Det är i sig inte ett fruktansvärt trist nummer, men det händer å andra sidan egentligen ingenting alls. New Mutants åker till Japans kust och käbblar med ett gäng mutanter från The Savage Land medan Cyclops och Emma Frost pratar hemma på Utopia. Slut.
Zeb Wells manus känns för mig lite utstressat, och detsamma gäller för tecknandet, som här är uppdelat mellan två team. Delen i Japan görs av Paul Davidson, som precis som i förra numret gör en stabil insats. Davidson gör dock dödssynden att återanvända en illustration på två olika paneler. Att ens försöka tro att jag som nitisk serieläsare inte direkt reagerar på att en spegelvänd dublett av en ruta från en tidigare sida dyker upp igen känns för mig både slappt och fräckt. Kanske har Davidson varit under extrem tidspress i det här numret, men om så är fallet hade det varit bättre om han hoppat över den panelen helt och hållet. Sidorna från Utopia görs av bröderna(?) Alvero och David Lopez, som gör helt ok dialogscener, även om de då och då kanske känns lite väl platta och statiska.
Som sagt så känns det här numret rätt mycket som en paus i väntan på den riktiga handlingen, och det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det, men jag hoppas att allt kommer att få betydligt mer fart med den (förhoppningsvis) svavelosande story som inleddes i föregående nummer.
OBS! För den som inte läst New Mutants #6-8 så innehåller följande recension ett par spoilers.
Doug Ramsey aka Cypher och hans trofasta kompanjon Warlock är alltså tillbaka som livs levande medlemmar i New Mutants igen, vilket innebär att teamet nu ser ut så här: Cannonball, Sunspot, Magik, Karma, Magma, Danielle Moonstar, Cypher och Warlock. Klassisk lineup med andra ord, men det återstår väl att se om den här äldre versionen av New Mutants kommer att kunna stå på egna ben eller om Zeb Wells försöker att rida på forna framgångar. Angående att stå på egna ben så är den frågan även aktuell i själva storyn där Cyclops, Emma Frost och de andra mer seniora x-männen funderar på var och hur de nu uppvuxna nya mutanterna egentligen hör hemma i mutanttillvaron på Utopia. Parallellt med det så uppdagas det att Magik/Illyana inte riktigt verkar vara den alla trott, så det kan med andra ord komma att bli en hel del svavelosande äventyr i andra dimensioner med ondsinta demoner och hela köret framöver. Känns lovande.
Tecknaren Paul Davidson tycker jag är en frisk fläkt efter Diogenes Neves lite svajiga insats. Davidson gör riktigt nice monster och demoner, något som passar väldigt bra i en story som fokuserar på Illyana och hennes demoniska ursprung, men om jag ska klaga på något så känns ibland ansiktsuttrycken på de vanliga karaktärerna lite sneda och stirriga i vissa paneler. Inget katastrofalt, men då allt annat är bra så känns det lite störande. Överlag så är dock New Mutants #9 en klart godkänd start på en ny story, och för min del är det kul att Cypher och Warlock återigen är medlemmar i New Mutants.
Det här åttonde numret av New Mutants är inte bara fortsättningen på teamets trubbel med Selenes teknoorganiska gengångare, det är även det sista numret av New Mutants som ingår i det pågående X-eventet Necrosha, vilket känns lite konstigt. Det finns nämligen inget direkt avslut för New Mutants del här. Det fightas en hel del mot de återuppståndna Hellions och en del andra fördetta avlidna mutanter, men när det är avklarat så är Necrosha hux flux över för New Mutants del. Inte mycket till final om du frågar mig, men jag får väl anta att de iallafall får göra någon sorts gästspel i X-Men: Legacy och/eller X-Force där Necrosha rullar vidare ända in i mars. Lite abrupt känns det hur som helst, även om slutet bjuder på återkomsten av ett par gamla läsarfavoriter. Apropå läsarfavoriter som återuppstår så känner jag mig lite kluven här. Visst är det på sätt och vis kul att få se ett gammalt radarpar back in action igen, men samtidigt så önskar jag att seriedöden faktiskt kunde få vara lite mer definitiv ibland.
Produktionsmässigt så tycker jag att det här numret kunde ha varit bättre. Zeb Wells berättar en helt ok historia här även om den som sagt känns lite hastig och avhuggen i sitt avslut, men på tecknarfronten så presterar Diogenes Neves inget vidare. Synd, för han var betydligt bättre i det förra numret. Det är inte dåligt tecknat, men i och med att jag vet att det skulle kunna vara bättre så blir det visuella lite av en besvikelse här. New Mutants #8 är i slutänden ett helt ok nummer, men som sista nummer för New Mutants i Necrosha så borde det allt ha varit lite maffigare.
