Julien Neels serier om Lou har blivit en favorit bland senare års serier. Jag har skrivit om alla här på Shazam och betygen har pendlat mellan 4 och 4+. Varje nytt album har jag läst direkt och skrivit om det därefter. Kristallåldern däremot började jag läsa men efter halva så blev den liggande. Den var… annorlunda. Jag har alltid gillat att Lou!-albumen varit så jordnära och personskildringarna så bra. Det har känts som att man lärt känna Lou, hennes mamma, mormor osv. Kirstallåldern är allt annat än jordnära. Lou har iofs även här problem med kärleken, tar hand om lillebror och mamman är nästan som vanligt men i övrigt… Titeln Kristallåldern anspelar på att det lite överallt dykt upp kristaller som ger ifrån sig toner och det är inte det enda skruvade. Det är en rad deja vus som Lou råkar ut för. Lou förflyttas mellan platser pga en kristall. Mamman har plötsligt något halvhemligt jobb som rör kristallerna. Det dyker upp en kille från ingenstans som verkar känna Lous kompisar och som hon verkar intresserad av. Man vet inte vad som är på riktigt eftersom vissa situationer återupprepas och att vissa saker egentligen är en metafor för något annat. Det finns sidor där jag känner igen det jag gillar med Lou! men de är få. Mest är det faktiskt rörigt. Jag har ingen aning vad Julien Neel tänkt med Kristallåldern, jag fick inga förvarningar under intervjun jag gjorde med honom förra året att något radikalt var på g med serien. Jag gissar att det finns en hel del som kan läsas in i röran men jag missar det mesta. Kanske ville han göra något annorlunda, vad vet jag? Teckningarna och färgläggningen är bra som vanligt. Jag tycker att stilen är lite lösare än vanligt men det är bra det också. Några bilder är dessutom väldigt snygga med en mängd dito detaljer så vad gäller teckningarna är det iaf lika bra som tidigare. Tyvärr det sammantaget den klart sämsta delen av Lou! och jag hoppas verkligen att det var ett tillfälligt magplask för Lou! brukar ju vara så bra.
Förlag: Wibom Books
Betyg: 2+/5
