Krönikor och åsikter

CSSC och TCAF 2016

måndag 6 juni, kl 23:50 av 1 kommentar
Första mötet. Tom Devil (Drawn & Quarterly) i bakgrunden.

Första mötet. V – H: Undertecknad, Seth och Tania. Tom Devlin (Drawn & Quarterly) i bakgrunden. Foto: Ola Hellsten.

Det har hunnit gå lite mer än två veckor sedan jag återvände från det vackra landet Kanada. Med andra ord hög tid för en reseberättelse. Noga räknat så började planerna smidas för två år sedan. Då hade jag den stor glädjen att stifta bekantskap med den kanadensiske serieskaparen Seth och hans fru Tania när de gästade Stockholms internationella seriefestival. Vi kom strålande överens från första stund när vi började diskutera skräckfilmspresentatörer under en lunch på Kanadas ambassad i Stockholm. Samtalet fortsatte sedan under festivalhelgen, främst under ett par timmar på Cadierbaren i Grand Hotel då även Rikard var med. En afton så minnesvärd att den figurerar prominent i våra årskrönikor från 2014. Du kan läsa dem här och här. Höll sporadiskt kontakt med paret under året som följde och förbannade avståndet mellan våra hemländer. Att flyga dit går förstås rätt fort men även om jobb på Serieteket är oerhört givande på många sätt så drar jag inte in storkovan precis. Resor över Atlanten göres inte i en handvändning med rådande ekonomi. Nåväl, då nyheter om Helsingfors seriefestival 28 – 30 augusti 2015 började offentliggöras såg jag Seths namn i gästlistan och bestämde mig med ens för att åka dit. Sena kvällar och mer trevligt umgänge följde och det blev ännu tydligare att jag måste göra allvar av mina kanadensiska planer.

I början av augusti förra året hade jag svettats mycket under skrivandet av mina bidrag till boken The Mignolaverse: Critical Essays on Hellboy and the Comics Art of Mike Mignola. Tack till Håkan Storsäter som upplyste om projektet! Det slumpade sig så att denna möda kom att betala sig på mer än ett vis. Vännen och kollegan Paul Gravett gjorde mig varse om att The Canadian Society for the Study of Comics (CSSC) under senhösten 2015 skickat ut en öppen förfrågan om bidrag till en konferens de planerade för maj i år. ”A Trail of Blood and Bullets: How the Pulp Legacy Lives on in the Character Lobster Johnson”, den ena av mina två essäer, skickades in. Månaderna gick och jag hade nästan gett upp hoppet då svaret att texten blivit antagen damp ned i brevlådan. Nu var det på riktigt. Canada or bust! Då Seth fick höra om mina långt skridna planer på att dyka upp i hemtrakterna kontaktade han Christopher Butcher, festivalgeneralen bakom Toronto Comic Arts Festival (TCAF), och föreslog ett samarbete mellan våra evenemang.  Jag kom alltså att åka till Kanada med ett tredelat uppdrag: träffa mina vänner, hålla föredrag på konferensen arrangerad av CSSC samt representera Stockholms internationella seriefestival och Serieteket på TCAF.

Efter denna sedvanligt voluminösa inledning är det så äntligen dags att redogöra för vad som hände när jag lagom utmattad efter att ha arrangerat SIS16 dagarna innan landade i Toronto onsdagen den 11 maj.

Krocken mellan gammalt och nytt är vanlig i Toronto. Union Station i förgrunden.

Krocken mellan gammalt och nytt är vanlig i Toronto. Union Station i förgrunden.

Det finns åtskilliga likheter mellan Stockholms internationella seriefestival och TCAF. Bägge evenemang görs i tätt samarbete med bibliotek, TCAFs huvudarena är sedan 2009 Toronto Reference Library, och har ungefär lika många år på nacken. Den första upplagan av festivalen i Toronto gick av stapeln 2003 men hade då föregåtts av ett par likartade evenemang under annat namn. [spx] i Stockholm sparkade igång 1999, kallades då Fanzine Heaven och heter numer som bekant SIS i folkmun. Christopher Butcher har varit med festivalen sedan starten, jobbar på Torontos främsta seriebutik The Beguiling, som ägs av Peter Birkemoe, samt förestår den lite mindre men ack så välsorterade Page and Panel som ligger i anslutning till Toronto Reference Library. Det var till sistnämnda butik jag styrde stegen så fort bagaget lämpats av på Toronto Marriott Bloor Yorkville Hotel, där merparten av gäster och besökare till festivalen var inhysta.

IMG_4543Efter att ha besökt bägge känns Page and Panel som The Beguilings mer städade syskon. En lättöverskådlig butik gjord för att locka folk som inte känner sig välkomnade av ett rum fyllt med short boxes. Plockade upp resans första serier omedelbart, Deadly Hands of Criminal (som under helgen signerades av tecknaren Sean Phillips) och The Punisher #1 av Becky Cloonan och Steve Dillon. Sprang även på festivalgeneralen, hann introducera mig och byta ett par ord innan plikten kallade honom iväg. Chris ursäktade det magra utbudet av lösnummer (som svältfödd svensk var jag dock grundligt imponerad) och försäkrade att mer fanns på The Beguiling. Respekt! I väntan på mitt middagssällskap återvände jag sedan till hotellet och läste omedelbart The Punisher. Ett bra nummer, särskilt vad gäller Dillons insats. Dock inte jätteförtjust i att Cloonan verkar ta ett blad från Ennis bok cirka Marvel Knights och har en huvudskurk som samlar avskurna ansikten monterade på träplaketter. Mindre skämt och mer allvar önskas i tidningen framöver. Vilket väl också säger en hel del om mitt sinne för humor.

Snart dök en nyfriserad och hästsvanslös Tonči Zonjić upp och vi promenerade till en italiensk restaurang i närheten. Belägen i de gamla hippiekvarteren, som trots total gentrifiering bibehöll en del av sin gamla bebyggelse, exemplifierade stället något man ser mycket av i Toronto. Äldre hus som närmast uppslukas av omkringliggande jätteskyskrapor i glas och stål. Jag hade inte träffat Tonči sedan han besökte Stockholm 2013 (not so humblebrag: var den förste att bjuda in Tonči till en internationell festival) så vi hade en del att avhandla under pastaätandet. Fick bland annat en förklaring till vad som gjort att det gått så lång tid sedan vi senast fick se en hel serie, inte bara omslag, tecknade av mästaren. Tonči hade nyss återvänt från London där han spenderat nio månader med att jobba på en viss film som har premiär i december 2017.

I levande mästares sällskap på The Beguiling.

I levande mästares sällskap på The Beguiling.

Efter maten tog vi oss till The Beguiling, en butik som jag blivit rekommenderad av bland andra Jeff Lemire. Besöket var en mäktig upplevelse, möjligen förstärktes intrycken av att jag vid det här laget varit uppe i drygt 20 timmar. Stället kombinerar de trevligaste dragen en serieaffär kan ha. Viktigast är en känsla av historia, för undertecknad helst representerad av en stor sortering äldre serietidningar. Här fanns också inramade original och teckningar med dedikationer från ett imponerade stort urval av fantastiska serieskapare. Utöver det en riklig representation av såväl fanzines och small press som hela den moderna boomen av återutgivningar i fint format, de nyaste lösnumren och hylla efter hylla med tpb:er. Innan det var dags för Tonči att återvända till ritbordet och mig själv att stappla hem till hotellet hade ungefär hälften av de serier jag aktivt jagade för tillfället hittats och inhandlats. Bland annat kompletterades samlingen av Jack Kirbys The Demon. Med andra ord en väldigt bra inledning på resan.

Jonathan Chau, Taryn Mahoney och Ariella Freedman inledde dagen i ett av tre konferensrum på CSSC.

Jonathan Chau, Taryn Mahoney och Ariella Freedman inledde dagen i ett av tre konferensrum på CSSC.

Nästa morgon var det så dags för konferens med The Canadian Society for the Study of Comics. Min aningen möra kropp var oändligt tacksam över att evenemanget ägde rum i lokaler belägna på samma våning som mitt hotellrum. På grund av en kraftig och långdragen förkylning hade jag ett par veckor tidigare hostat mig till en revbensfraktur. Då SIS inföll kort därefter fanns det dock inte någon direkt tid till återhämtning vilket emellanåt märktes under resan. Så det kändes mycket passande att premiärföreläsningen hette ”The Comics Body in Pain”. Ariela Freedman (Associate Professor vid Liberal Arts College, Concordia University, Montreal) gav oss en mycket intressant och engagerande kvart under vilken hon diskuterade bland annat tecknade smärtskalor och hur serier effektivare än något annat medium kan kommunicera det som svårligen kan uttryckas med enbart ord eller bilder. Mycket av exemplen hämtades från John Porcellinos The Hospital Suite (2014). Dessvärre visade sig Arielas föredrag vara det lysande undantaget vad det gällde just själva presentationen. Merparten av de andra deltagarna nöjde sig med att mer eller mindre läsa innantill från sina uppsatser. Och det hjälpte inte direkt att alla var försedda med ett långt inledande block som presenterade vilka teoretiker de baserade sina texter på. I bästa fall spelade man för publiken genom ett par illustrerande bildexempel. Funderade en del över om kampen för akademiskt erkännande av seriestudier driver fram extremt torra framställningar. För även intressanta ämnen som ”As I Produce Myself”: Illustrated Autobiographies of The Wimmen’s Comix Collective” (Taryn Mahoney) eller ett block om Alan Moores skapelser, som bland annat innefattade ett märkligt försök till äreräddning av The Comedian i Watchmen, blev under de här förutsättningarna lite av en prövning att sitta igenom. På plussidan var genomgående de avslutande diskussionerna mycket intressanta och jag fick lära mig åtskilligt om framförallt nya sidor av den kanadensiska seriemiljön. Där stod läraren Kent Allins föredrag Exploring cultural awareness through First Nations, Metis and Inuit Comic Books and Graphic Literature verkligen ut. Utgivning på små förlag med begränsad distribution gör att många av de här skaparna är mer eller mindre okända utanför det egna landets gränser. Men i sinom tid ska åtminstone en del verk, som fängelsedramat The Outside Circle av LaBoucane-Benson samt Patty och Kelly Mellings, göras tillgängliga på Serieteket.

Conundrum Pressgänget på TCAF (V - H): Andy Brown, Joe Ollmans son tv om pappa, Meags Fitzgerald och Ant Sang.

Conundrum Pressgänget på TCAF (V – H): Andy Brown, Joe Ollmans son tv om pappa, Meags Fitzgerald och Ant Sang.

Första konferensdagen avrundades med ett dubbelt boksläpp på Firkin, en pub med anglofil inredning tvärs över gatan från hotellet. På grund av att det skulle krävts alltför många sanity checks hade jag valt bort den delen av konferensen som var vikt åt djupa diskussioner om Rob Liefeld. Helt kom jag dock inte undan då den ena boken som firades var The Greatest Comic Book of All Time: Symbolic Capital and the Field of American Comic Books (Palgrave Macmillan US) av Bart Beaty och Benjamin Woo, som avhandlade just vad som skulle behöva ändras för en allmän uppvärdering av Liefelds verk. Det faktum att den andra boken, Garbage av Mathew Reichertz, släpptes av Conundrum Press var dock den egentliga anledningen till att jag gick dit. Träffade förläggare Andy Brown i Angoulême 2013 och har sedan dess försökt få honom till Stockholm men olika saker har satt käppar i våra hjul. Hans förlag firar 20 års utgivning i år. Vad som började som något extremt smalt med främst lokala poeter i Montreal på utgivningslistan har under åren utvecklats till ett aningen bredare dito som ger ut serier av både kanadensare som Philippe Girard och Meags Fitzgerald samt folk från helt andra ställen. Hade den stora glädjen att få lära känna någon ur den senare kategorin under kvällen. En av de få som rest längre än jag för att bevista TCAF var Ant Sang från Nya Zealand. Uppvuxen där och i Hong Kong har Ant varit inspirerad av serier och film hela sitt liv. Han började göra sin röst hörd i mitten på 90-talet med egenutgivna serier i litet format. Numer är han en av de mest uppmärksammade skaparna på hemmaplan som fördelar tiden mellan film- och serieprojekt. Hans hittills största verk är The Dharma Punks (ursprungligen en åtta nummers miniserie utgiven 2001) som Conundrum Press gav ut förra året. Ant var oupphörligen rolig att prata med när vi avhandlade film och rockmusik från Nya Zealand samt givetvis serier. En mycket trevlig bekantskap! Han skriver själv om kvällen på sin blogg som du hittar här. När bokfesten började avrundas var flera i sällskapet hungriga trots den i min mening rikliga undfägnaden. Lyckligtvis ledde oss Benjamin Woo till välrenommerade Wow Sushi ett par kvarter bort. Efter en trevlig middag, en inte helt lyckad och alltför sen jakt efter bokaffären BMV (vars beryktade lösnummersbestånd lockade) och ett modigt antal öl i hotellbaren med Andy var det dags att säga godnatt Toronto för andra gången.

Royal Ontario Museum tar ett bett av byggnaden bredvid.

Royal Ontario Museum tar ett bett av byggnaden bredvid.

Efter en god frukost på Sunset Grill med Andy, Ant och nya bekantskapen Joe Ollman (vars seriebiografi om William Seabrook jag verkligen ser fram emot) inleddes så andra konferensdagen med ytterligare en bra föreläsning. Neta Gordons ”The Enemy is The Centre: the dilemma of retrograde masculinity in Darwyn Cooke’s DC: The New Frontier”. Den fick mig att minnas hur fantastisk den serien är och jag satte upp den på min mentala lista ”läsa om i sommar”. Under en paus då jag såg att Mike Allred lagt upp ett par bilder med Cooke på Instagram tillsammans med rätt kryptiska bildtexter började en obehaglig känsla växa inombords. Den bekräftades under lunchen med Seth och Chester Brown då den förre berättade att en av deras vänner var mycket allvarligt sjuk. Nu vet vi alla att Cooke avled under natten mot lördag. Återigen visade sig världens knäckande simultankapacitet. Där satt jag och hade det trevligt på en fransk restaurang med en god vän jag var jätteglad över att träffa för första gången på länge. Samtidigt fick Cooke palliativ vård och räknade ner mot nollpunkten. Bestämde mig för att det lämpligaste sättet att hedra honom var att göra det mesta av TCAF och fortsätta jobbet med att föra fram den konstform vi bägge vigt våra liv åt.

Innan jag träffade Chester Brown hade jag rätt motstridiga känslor om karlen. Å ena sidan Seths vän och uppenbart en av de främsta serieskaparna i sin generation. Å den andra en i min mening naiv individ som gjort en hel seriebok, Paying for It (2011), baserad på egna upplevelser i prostitutionssvängen där åsikten att sexköp borde vara lagligt torgförs. Min ståndpunkt i frågan summeras nog bäst med titeln på recensionen av Lilja 4-Ever (Lukas Moodyson, 2002) som publicerades i Hemmabio samma år: ”En kula för varje torsk”. Sedan dess har jag läst på mer i ämnet och mycket bourbon har runnit genom ådrorna vilket fått mig att delvis modifiera åsikten. Numer står jag av olika anledningar närmare ”double tap center mass”. Efter att ha träffat Brown står det dock klart att enkla kategoriseringar och benfasta åsikter i vanlig ordning omprövas i mötet med andra människor. Har man sett denna spinkiga karl inom loppet av cirka 30 minuter mumsa i sig först en Île Flottante (marängbaserad efterrätt med vaniljsås) och sedan en gigantisk Sticky Toffee Pudding byts vreden mot en sorts respekt. För honom, inte torskar i allmänhet.

LoJo by ToZoEfter denna sejour som AWOL från konferensen började timmen då det var dags för min presentation att närma sig. Då arrangörerna hade en del problem med sina kommunikationer (spamfilter som blev oroliga av gmail-adresser) blev mitt deltagande under en period av planeringen bortglömt. Det ledde till att jag hamnade sist i programmet tillsammans med Andrew Lesk som pratade om Being Less than Frank? The Ambiguities of Jim Woodring. Beröringspunkterna mellan våra ämnen var med andra ord närmast ickeexisterande och med start 4:30 på en fredag efter två dagars fullmatad konferens var vår publik ej den mest månghövdade. Men lyckligtvis var de åtta personer som hängde kvar väldigt intresserade och jag kände mig likväl nöjd med presentation. Särskilt avslutningen ”John Lennon might have meant something completely different, but just like him Lobster Johnson knows that happiness is a warm gun,” som drog ner skrattsalvor från församlingen. Och det lär inte vara sista gången jag håller det (mycket visuella) föredraget. Troligtvis kommer en ny chans att höra det i Stockholm då The Mignolaverse: Critical Essays on Hellboy and the Comics Art of Mike Mignola släpps.

Dagen innan färden mot Toronto fick jag ett erbjudande från Johan Kimrin, redaktör för Apart förlag och Agent X9, det inte gick att tacka nej till. Att skriva en text om Velvet till nästa nummer av sistnämnda tidning. Tydligen var det recensionerna här och i Hög av serier som gjorde att Kimrin fick upp ögonen för Ed Brubaker, Steve Epting och Elisabeth Breitweisers verk vilket ledde till publicering på svenska. Efter att ha försökt färdigställa texten i lagom trött tillstånd på planet och under de korta pauserna som de hektiska dagarna medgett fick det beredvilligt erkännas att viss hybris vidhängt accepterandet av erbjudandet. Att skriva på hotellets lånedatorer var dödfött. Inga å, ä och ö. Så det hela slutade med att jag knapprade in de 1841 tecknen på min Iphone i sista sekund för deadline. Resultatet bör finnas i handeln nu.

Mark Siegel, Andy Brown, Annie Koyama, Brian K. Vaughan, Heidi MacDonald och Chris Butcher inleder TCAF.

Mark Siegel, Andy Brown, Anne Koyama, Brian K. Vaughan, Heidi MacDonald och Chris Butcher inleder TCAF.

Därefter var det dags för TCAF att sparka igång på allvar. Efter ett inledande tal av Chris, då alla uppmanades att skicka varma tankar till Cooke och hans familj, tog panelen ”The Graphic Novel Revolution” med Andy Brown (Conundrum Press), Anne Koyama (Koyama Press), Mark Siegel (First Second Books), Brian K. Vaughan (Saga, Y: The Last Man), och moderatorn Heidi MacDonald (Comics Beat) vid. Den milt uttryckt vaga rubriken visade sig leda till ett intressant samtal där alla deltagare fick möjlighet att komma till tals och ge sina mycket personliga vittnesmål om vad som gjort att de valt serier som sitt livs kall. Panelen slog an den höga klass som sedan upprätthölls av de andra jag hann bevista under resten av helgen. När en stilla förhoppning att även mitt samtal med Mark Siegel på lördag morgon, i mångt och mycket en fortsättning på fredagens panel, höll måttet.

En vy över delar av marknadsgyttret i huvudlokalen på Toronto Reference Library.

En vy över delar av marknadsgyttret i huvudlokalen på Toronto Reference Library.

Bevisligen var det inte bara jag som kände av ytterligheterna utan hela festivalen och folket man träffade präglades av den känslomässiga bergochdalbanan. Dominerade gjorde dock den extatiska glädjen av att i sällskap av likasinnade uppleva hur välmående seriekonsten är och hur varierat dess uttryck. Vi är skyldiga våra döda att leva väl och ta hand om de vi älskar. TCAF levde sannerligen upp till detta mitt önskade credo. Vid det här laget har man ett par festivaler under bältet men jag har sällan känt mig så välkomnad med öppna armar som av den kanadensiska seriemiljön. Såväl de sena kvällarna då man understödd av de lokala bryggerierna fylkades och pratade Planet of the Apes (tack Andy och Joe) och annat livsviktigt som frukostarna på Sunset Grill präglades av otroligt god stämning. Och att jag behandlades mer än kungligt av mina värdar Seth och Tania under och efter festivalen måste också nämnas.

Fick äntligen möta Alexis Ziritt vars serier jag köpt alltsedan egna etiketten Calavera Comics började sin utgivning för tio år sedan. Nästa år i Stockholm?

Fick äntligen möta Alexis Ziritt vars serier jag köpt alltsedan egna etiketten Calavera Comics började sin utgivning för tio år sedan. Nästa år i Stockholm?

Och den fanns givetvis där även under det omtumlande botaniserandet på festivalmarknaden. I egenskap av gästande arrangör sätter man på sig särskilda glasögon, tar mått på och väger för mot nackdelar med bordsplaceringar och rumsupplägg. Återigen gick det att se många likheter mellan SIS och TCAF. Bägge marknader växer kontinuerligt så det knakar och arrangörerna har på var sitt håll kommit fram till likartade lösningar i jakt på nya lokaler. Huvuddelen av arrangemanget ägde rum på tre våningsplan i Toronto Reference Library. Mer än 300 utställare gjorde det till en grannlaga uppgift att hitta alla, så det blev till att lusläsa kartan och kolla programtidningen som den stora mängden volontärer stod och delade ut i varje hörn. Nytt för i år var tillskottet Masonic Temple ett kvarter bort från huvudbyggnaden. Där inhyste man mer namnkunniga gäster som Brian K. Vaughan, Pia Guerra och Marguerite Bennett. Signeringsköerna ringlade långa emellanåt.

Sean Phillips i samtal på The Pilot.

Sean Phillips i samtal med David Brothers (Image Comics) på The Pilot.

Intervjuer och paneler var även de av nödtvång utspridda i lokaler på biblioteket och i kvarteret runtomkring. Stora gäster som lokale hjälten Jeff Lemire snackade exempelvis med kollegan Ray Fawkes på baren The Pilot där man kvällen innan också hållit den officiella invigningsfesten. Som besökare fick man jobba en del för att hitta och framförallt hinna med. Åtskilliga var de paneler, vernissager och fester som jag gärna gått på men helt enkelt inte kunde då det krockade med annat som hade högre prioritet. Lyxproblemet man ställs inför när arrangörerna tar sin uppgift på allvar. Och det gör bevisligen Chris Butcher och de andra bakom festivalen.

En absolut höjdpunkt (som gjorde att jag fick skippa en på papperet mycket intressant vernissage för den av Sean Phillips sammansatta utställningen Phono+Graphic: 100 Vinyl Record Covers by 100 Comic Book Artists) var The Doug Wright Awards. Priset har tagit sitt namn från tecknaren vars strip Nipper (eller Doug Wright’s Family) i hemlandet uppbär en status jämförbar med Peanuts av Charles M. Schulz och som gick i tidningar över hela Kanada under 30 år. Sedan 2005 har man delat ut de av Seth designade plaketterna till framstående kanadensiska serieskapare.

dwabennerSom det anstår en prisceremoni var det en tillställning som spände över hela känslospektrat. Många skratt under den skämtsamma inledningen, förväntan från de nominerade, ödmjukhet blandat med triumf från vinnarna, men även sorg då man under ceremonierna tog farväl av både Alvin Buenaventura (1976 – 2016) och Darwyn Cooke (1962 – 2016, lyssna på Seths fina minnestal här). För egen del var jag mest glad då Tania anslöt sig till festivalen i det här läget, ett kärt återseende efter drygt åtta månader, samt att Dakota McFadzean belönades med ett Spotlight award. Läs hela listan med vinnare och mer om priserna här. Efter den omtumlande ceremonin var det inte underligt att bartendern på hotellet fick jobba för högtryck resten av kvällen då alla skulle dricka varandra till och byta förtroligheter i vimlet. En mäktig afton!

Klart man blir glad av att hänga med så här trevligt folk. Håll tummarna för att Erika Moen dyker upp på SIS17!

Klart man blir glad av att hänga med så här trevligt folk. Håll tummarna för att Erika Moen dyker upp på SIS17!

Ett par timmars sömn och en traditionell Sunset Grillfrukost senare var det dags för sista rycket på TCAF. Utöver att hämta inspiration från hur arrangörerna i systerlandet gick tillväga bestod mitt uppdrag även i att bjuda in presumtiva gäster till SIS17. Styrde därför med omedelbar verkan stegen mot bordet tillhörande Erika Moen, damen bakom hyllade sexualupplysningsserien Oh Joy Sex Toy (NSFW). Introduktioner gjordes, visitkort bytte händer och fröken Moen verkade positivt inställd till ett svenskt gästspel. Mission (partially) accomplished. Tog under dagen även ytterligare en sväng till Masonic Temple och pratade med Jason Latour (Sledgehammer ’44, Southern Bastards) i samma ärende. Alltid svårt att avgöra till hundra procent om folk bara är hövliga, men även denna initiala kontakt verkade ge önskat resultat.

Det bästa värdpar man kan önska sig: Seth och Tania.

Det bästa värdpar man kan önska sig: Seth och Tania.

Lyckades hålla ”snart är festivalen slut ångesten” i schack med hjälp av Seth och Tania som mitt på dagen tog mig med till Art Gallery of Ontario (AGO) under en lucka i den förres signeringsschema. Seth var som väntat en eminent ciceron när han visade upp de verk i samlingen som inspirerat honom. Tonvikten låg på The Group of Seven vilka satt stor prägel på den kanadensiska 1900-talskonsten. Inte helt oväntat visade sig Seth äga en del tavlor av gruppens framstående medlemmar. Kan verkligen rekommendera ett besök på AGO och lär själv återvända dit då det begränsade tidsfönster som stod till buds lämnade mycket outforskat.

Bytet!

Bytet!

Tog mig an två avslutande paneler där Chris pratade med Chip Zdarsky och Kate Beaton samt ett bångstyrigt samtal om Conundrum Press som faktiskt gav en intressant inblick i alternativscenen som frodades i Montreal på 90-talet. En sista rush genom marknaden, några inköp och mycket handskakningar med gamla och nya bekantskaper hanns med innan det var dags att avrunda jobbdelen av resan. Kan verkligen rekommendera TCAF till de som vill testa en nordamerikansk festival där kärleken till serier står i centrum.

Foto: Seth

Foto: Seth

Mina kanadensiska äventyr var lyckligtvis inte slut där tack vare världens bästa värdpar. Men det är delvis en annan historia så vi sätter punkt med en bild från vårt besök på eminenta baren The Shameful Tiki Room.

Stort tack till Seth och Tania, Christopher Butcher och TCAFgänget.

Kommentarer

  1. […] om de andra trevliga personer jag lärde känna där kan ni höra om här och läsa en krönika om här. //Anders […]

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...