Recensioner

Sockerärter

onsdag 14 juni, kl 22:56 av 0 kommentarer

Varje dag tar den flitige organisationssekreteraren Andrej en runda i byn på sin röda cykel. Byn heter Tjusjkino och är en kommun inom Fria Territoriet som är en sammanslutning av anarkosyndikalistiska kommuner som bildades av de överlevande efter kriget. De har en egen generalförsamling, ett konservkommando, en återvinningskommité och så har invånarna lyckats få i gång det nästan hundra år gamla sovjetiska vattenkraftverket. Det verkar gå bra för invånarna i den lilla byn men det förödande kriget präglar fortfarande deras vardag. Alla städer är förstörda och de går inte att bygga upp eftersom allting är ännu giftigare där än i Tjusjkino där ingen lever länge och där barnen är sjuka från födseln. Krigsveteranen Andrej deserterade när hela hans kompani utplånades och hans lungor är inte vad de borde vara efter att ha utsatts för dödlig stridsgas, men trots den envisa hostan som gör det allt svårare för Andrej att utföra sina dagliga sysslor så är det ändå förlusten av sin familj som bekymrar honom mest. Hustrun Tjulpán som var en av byns bästa ingenjörer men som nu bor ensam i deras stora hus, fortfarande förkrossad av sorg efter att deras gemensamma son Sergej dött i alldeles för tidig ålder. Varje morgon besöker Andrej sonens grav och han vet att Tjulpán också gör det eftersom det ligger en prydlig hög med sockerärter framför gravstenen. Sockerärterna som Sergej älskade och som Tjulpán nu hatar…men aldrig kan sluta odla.

I min granskning av de nominerade till seriepriset Urhunden 2017 har turen nu kommit till den första i kategorin Bästa originalsvenska seriebok. Sockerärter är skapad av den svensk-finsk-tyska Tinet Elmgren (född i Gislaved) som sedan 2007 är bosatt i Berlin. Hon har tidigare givit ut Eva: Asbesthjärtan och Drivgods som ursprungligen publicerades i hennes seriefanzin Tunguska och Sockerärter är hennes första seriealbum hos förlaget Ordbilder och dessutom hennes första album i färg. Det är en lågmäld, finstämd och vemodig berättelse om ett samhälle (befolkat av antropomorfa grisar) i ett postapokalyptiskt Ryssland där vi får följa Andrej under en dag. Hans ständiga hostningar ackompanjerar hans lugna cykelfärd genom byn där vi får lära känna byns invånare och sakta men säkert växer bilden fram om hans sorgliga vardag som trots allt ändå präglas av ett visst hopp.

Den vemodiga stämningen framhävs av Elmgrens fina akvarellfärgläggning och den sparsamma men innehållsrika dialogen och dessutom imponerar Sockerärter med ett gediget världsbygge som ger mersmak. Allt ifrån Andrejs tatueringar, vännen Sjuriks tröja med den antifascistiska slogan ”Ge inte upp”, Lena som gör blixtsnabba räder i de strålningsdrabbade områdena på sin motorcykel till Andrejs svärmor som frågar honom när han senast berättade för Tjulpán hur mycket han älskar hennes piroger.

Andrejs filosofiska kommentar ”det är alltid för sent…och det är aldrig för sent” sammanfattar på fint sätt den både förtvivlade men samtidigt hoppfulla stämningen i Sockerärter och jag hoppas att jag får se mer av livet i Tjusjkino i framtiden för den är som gjord för en uppföljare. Rekommenderas varmt!!!

Manus: Tinet Elmgren
Illustration: Tinet Elmgren
Förlag: Ordbilder Media
Betyg: 4+/5

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...