Författar arkiv

Nyheter och tips

Nomineringarna till Urhunden

torsdag 7 april, kl 08:09 av 2 kommentarer

Seriefrämjandet har nominerat följande serier till Urhunden, det finaste svenska seriepriset tillsammans med Adamson-statyetten.

Bästa svenska album

Om någon vrålar i skogen av Malin Biller  (Optimal press)
Inferno av Fabian Göransson (Kolik)
Mara från Ulthar av Karl Johnsson (Kolik)
De förlorade sidornas bok av Ola Skogäng (Ekholm & Tegebjer)
Prins Charles känsla av Liv Strömquist (Ordfront Galago)

Bästa till svenska översatta seriealbum

Svalornas lek : dö, resa, återvända av Zeina Abirached (Ordfront Galago)
Aya från Yopougon av Marguerite Abouet och Clement Oubrerie (Papamoscas)
Uppskovet av Gibrat (Albumförlaget)
Katten och kimonon av Nancy Peña (Kolik)
Ankomsten av Shaun Tan (Kabusa)

För mig är den svenska vinnaren självklar: Om någon vrålar i skogen är i en klass för sig. Prins Charles känsla ledsnade jag på när Strömquist trivialiserade övergreppen under kulturrevolutionen. De andra var alla lyckade, det är speciellt kul att två ”skräckserier” nominerats. Bland de översatta är Uppskovet en värdig vinnare. Jag har dock inte läst Aya från Yopougon, Katten och kimonon eller Ankomsten än men det ska mycket till om de ska överträffa Uppskovet. Priserna delas ut i samband med Bokmässan i Göteborg i september.

Skriv en kommentar
Recensioner

Skullkickers: 1000 Opas and a Dead Body

tisdag 5 april, kl 22:10 av 0 kommentarer

SkullkickersVol1Ibland, bara ibland läser man en serie som är så usel att man känner sig rånad på tiden det tagit att läsa den. Skullkickers av teamet Jim Zub, Edwin Huang och Misty Coats (ok, namnet är iaf tufft) är en sådan serie. Jag har läst om den på diverse amerikanska seriebloggar och den har överlag fått positiva omdömen. Varför kan man verkligen fråga sig. Skullkickers är en fantasyserie som utspelar sig i något som påminner om sen medeltid och handlar om två legoknektar som bevittnar mordet på en högt uppsatt person. De får i uppdrag att hämta ut kroppen från det bårhus där den hålls inlåst men hindras av ett gäng gravplundrare som visar sig hänga med en snubbe som väckt de döda och de får ett h-e att återföra kroppen. De problemen är å andra sidan bara början. Men beväpnade med pistol och yxa köttar de sig mot belöningen.

Jag vet inte varför Skullkickers gillats på andra sidan Atlanten, min gissning är att jänkarna är svältfödda på fantasy av det här slaget medan liknande serier som Skullkickers (fast betydligt bättre) finns i överflöd på den här sidan Atlanten (Frankrike). Teckningarna är särdeles själlösa med undantag av ett fåtal okej bilder. Huvudpersonerna är löjligt breda men det fanns kanske en tanke eftersom bakgrundsmiljöerna är så trista, de döljer ofta dem bra. Story och dialog är om möjligt ännu sämre. Serien lyckas inte vara rolig, fantasyelementen är trötta klichéer och våldet är inte ens snyggt. Att den ändå får ett plus efter siffran beror enbart på de två korta historier som tidigare varit med i Images Popgun-antologier, Chris Stevens står för de teckningarna som är ljusår bättre. På framsidan finns ett citat från Ain´t It Cool News ”Everyone who loves comics should buy Skullkickers”, det borde varit ”Everyone who loves comics should stay the hell away from Shitkickers”.

Manus: Jim Zub
Illustration: Edwin Huang
Färgläggning: Misty Coats
Förlag: Image
Betyg: 1+/5
Skriv en kommentar
Allmänt

Francavillas Red Sonja

söndag 3 april, kl 21:46 av 0 kommentarer

red sonja

Fransesco Francavilla gillar pulp och det gör vi på Shazam också. Personligen gillar jag Red Sonja, en snygg och stark rödhårig krigarkvinna. Det jag gillar är dock mest idén, det jag sett i serieväg har inte gjort att jag vill börja följa den. Men om Francavilla hade tecknat den hade det inte varit någon tvekan. Om du inte följer Comic Twart så börja nu, Francavilla är inte den ende löjligt begåvade som bidrar där.

Skriv en kommentar
Recensioner

Lou! 4: Förälskelser

torsdag 31 mars, kl 07:53 av 0 kommentarer

lou4-foralskelserLou! av Julien Neel är en personlig favorit och de tidigare albumen: Dagboksdagar, Sommarblues och Busskyrkogården har alla varit bra med Busskyrkogården som topp. I Förälskelser har Lou blivit några år äldre än i första albumet, Dagboksdagar. Livet blir därför komplicerat på ett annat sätt än tidigare. Lou och tre kompisar drar till en av kompisarnas sommarhus vid den franska kusten. Väl där stöter Lou på sin första förälskelse Tristan och hon vet inte vad hon tycker längre. Samtidigt tänker hon mycket på Paul som hon träffade sommaren innan. Lous mamma är på signeringsturné med sin nya sf-bok och ett av stoppen är uppväxtens Lervällingby. Känslor och möjligheter till förvecklingar finns det gott om.

Förälskelser tar vid där Busskyrkogården slutade, typ. Medan Busskyrkogården var melankolisk är Förälskelser mer glättig. Neel skildrar Lous och de andras tonårsförälskelser på ett konventionellt sätt och även i övriga delar är Förälskelser lite blekare än Busskyrkogården.  Att Lou blir äldre funkar okej men till en relativt stor del tycker jag hon känns som samma Lou som i första albumet, jag har svårt att se att hon blivit några år äldre. Lou var iofs lite brådmogen i Dagboksdagar. Men med det sagt så är givetvis också Förälskelser bra och tonen från tidigare album finns kvar liksom den rappa dialogen. Så även om jag neggat ovanligt mycket om Lou så är det fortfarande en riktigt bra serie. Det allra roligaste är Lous katt och de tokigheter den råkar ut för.  Nästa del, Laser Ninja, utsågs till bästa ungdomsalbum vid förra Angoulême-festivalen så förhoppningsvis nås Busskyrkogårdens höjder igen.

Illustration: Julien Neel
Förlag: Wibom Books
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Onsdagslänkar

onsdag 30 mars, kl 01:44 av 0 kommentarer

crimedoesnotpayJohan och Anders skrev för ett tag sedan om Comics Code Authority sedan även DC liksom nästan alla andra förlag övergett detta utslag av moralpanik skapat på femtiotalet efter Frederic Werthams ökända attack på seriemediet, Seduction of the Innocent. En av anledningarna, kanske den största, var tidningen Crime Does Not Pay om gangstrar, besatta mördare, kidnappare och annat slödder. Dark Horse ger ut ett urval av serierna i en trade i början augusti för den som är intresserad.

Serieskaparen, animatören och barnboksförfattaren Shaun Tan har tilldelats årets Alma-pris (till minne av Astrid Lindgren). Hans Angoulême-belönade ordlösa Ankomsten har getts ut i Sverige av Kabusa böcker.

nonplayerImage Comics är ett av mina favoritförlag med kanonserier som The Walking Dead, Chew och Orc Stain med flera. I april ges första numret av nykomlingen Nate Simpsons Nonplayer ut och av de sidor som finns att beskåda på Comics Alliance om en ung kvinna som spenderar mer tid i ett tv-spels fantasivärld som är mer än den verkar ser helt fantastiska ut.

Staffars seriers bloggar om att filmatiseringen av Jacques Tardis Adelé Blanc-Sec släpps på DVD å Blu-Ray den 4 maj. Titeln blir Adelé and the Secret of the Mummy. Simon säger har redan recenserat den. Trailers och teasers har vi bloggat om på Shazam tidigare.

Skriv en kommentar
Film /Nyheter och tips

Captain America- ny trailer

torsdag 24 mars, kl 22:22 av 6 kommentarer

Skriv en kommentar
Recensioner

Stigmata

onsdag 23 mars, kl 09:15 av 7 kommentarer

stigmataIbland, bara ibland har jag den där wow-upplevelsen av en film, bok eller serie som vägrar släppa taget, som det inte går att värja sig mot. Italienarna Claudio Piersanti och Lorenzo Mattotis Stigmata är en sådan wow-upplevelse. Stigmata handlar om en man på samhällets botten, en spillra av en man. En morgon när han vaknar blöder han ur handflatorna utan förklaring. På sjukhuset vägrar man tro att det skulle ha en gudomlig förklaring, inte skulle gud välja en sådan man. Ur stånd att hantera sin stigmata raseras snabbt den eländiga tillvaron och en än eländigare dagdrivartillvaro tar sin början innan han finner ro på ett kringresande tivoli. Men helvetet är aldrig långt bort och just när ljuset nått honom sjunker han djupare än tidigare.

Det som gör Stigmata till en wow-upplevelse är dels temat om skuld och försoning som Piersanti hanterar ypperligt. Detta i kombination med Mattotis än starkare teckningar som verkligen manifesterar det mörker och den tyngd som oftast vilar över mannen (hans namn nämns aldrig), det finns en intensitet i teckningarna som verkligen slår emot mig. Den starkaste delen är efter den stora katastrofen som drabbar mannen när han kämpar mot både det omgivande och sitt eget mörker. Stigmata är dessutom ett ypperligt exempel på seriemediets inneboende möjligheter och Mattotti tar verkligen tillvara på dessa från bokens början till det vackra och symboliska slutet. Ett mästerverk som verkligen är artsy men på rätt sätt. Ett mästerverk svårt att beskriva. På Fantagrahics Flickr finns ett utdrag att beskåda.

Manus: Claudio Piersanti
Illustration: Lorenzo Mattotti
Förlag: Fantagraphics
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Allmänt

Seriealfabetet

söndag 20 mars, kl 15:10 av 6 kommentarer

seriealfabet1Via Forbidden Planet hittade jag Lucy Kinsleys sköna seriealfabet. Det skulle definitivt vara något att ha på väggen. En svensk version hade varit given i ett barnrum.

Skriv en kommentar
Recensioner

Sjunde sinnet

torsdag 17 mars, kl 15:15 av 4 kommentarer

sjunde-sinnet-teoDagspresserier är inte min grej och det verkar inte var någon annan på Shazam heller som är en varm anhängare av dylika. Seriesidan i min lokala blaska Gefle Dagblad är så usel att jag aldrig läser en enda strip. Med undantag av Rocky och Assar så är det mest skit annars också. När Seriebibliotekarien Daniel Gustafsson så skrev om en dagspresserie som han tyckte var fantastisk läste jag den lite kort och gillade den verkligen. Men det är först nu jag tagit mig tid att läsa igenom stripparna som finns på Sjunde sinnets hemsida. Å jag kan bara hålla med, den är helt fantastisk.

Sjunde sinnet handlar om femårige Teo som förlorat sin mamma. Teo bor med sin pappa som är tyngd av sorgen. För att inte vara ensam så har Teo en låtsaskompis. Inte ett helt självklart tematiskt val för en dagspresserie och allt annat än lätt att få till. Men seriens skapare Torbjörn och Kristan Hägglund som bara är 23 respektive 21 år (elle tvärtom) hanterar temat på ett oerhört moget och varmt sätt. Serien träffar onekligen en nerv hos mig, den är både rolig och rörande. Som förälder finns det bara en sak man verkligen fruktar och det är att något ska hända ens barn, en tanke så hemsk att den inte går att tänka, det näst värsta är att barnen ska förlora en förälder. Å det är just det Teo gjort. Det skulle kunna bli sliskigt och i värsta fall spekulativt men bröderna Hägglund hanterar temat på ett suveränt sätt. Teckningarna är fina och harmonierar mycket bra med den träffsäkra tonen. Teo skildras på ett sätt som känns lika äkta som Jean Reginauds skildring av Jean i mästerverket My Mommy is in America and she met Buffalo Bill. Så vänta inte, gå in på hemsidan och läs, tipsa din lokalblaska  om att ta in den (det har jag gjort) å sprid ryktet. Jag älskar den. Håller den stilen ska jag ändra mitt snåla betyg.

Manus: Torbjörn Hägglund
Illustration: Kristian Hägglund
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Corto Maltese i Etiopien

lördag 5 mars, kl 11:55 av 1 kommentar

CortoMaltese-EtiopienAfrika är en mystisk plats säger Corto Maltese. Kanske något för Jonas att ha i åtanke? Nåja, Corto Maltese är inte så lättpåverkad. Men mer om det senare. Kulturgärning är ett uttryck jag trodde jag använde oftare på Shazam än vad jag faktiskt gjort. Nu är det iaf på sin plats för Koliks beslut att ge ut Corto Maltese-album är sannerligen en kulturgärning. Hugo Pratts Corto Maltese är en av de mest ikoniska seriekaraktärerna på den här sidan Atlanten och i flera andra länder ges albumen ständigt ut i nya utgåvor.

I Corto Maltese i Etiopien är Corto både i Jemen, Somalia, Etiopien och Tanzania eller rättare sagt Jemen, Brittiska Somaliland, Abessinien och Tanganyika under första världskriget sista skälvningar. Nåja, Corto och de han möter är överlag inte så intresserade av den vite mannens gränser eller hans grund för att kriga. Albumet är uppdelat i fyra kortare episoder och tre av dem kretsar kring Corto och danakilen Cush och deras strapatser och strider mot korrupta sheikher, Mad Mullahs män och fördomar. De är ett omaka par som ändå hittar varandra. I det fjärde bestämmer sig Corto för att hämnas en gammal bekantskap och får hjälp av de mytiska Leopardmännen.

Det allra bästa med Corto Maltese är utan tvekan Pratts fantastiska teckningar. Det finns en lätthet och självklarhet över dem som finns hos få andra serietecknare. Jag föredrar egentligen Corto Maltese i svartvitt men färgläggningen i Corto Maltese i Etiopien är riktigt bra. Teckningarna ger ofta en nonchalant intryck och matchar på så sätt Corto Maltese som oftast ger ett nonchalant intryck och verkar vara obrydd om det mesta men det visar sig alltid att så inte är fallet. Vare sig han vill det eller inte dras han in och tvingas välja sida men det ska också sägas att det i Corto Malteses äventyr aldrig är självklart vad som är den rätta sidan. Under det kvicka och nonchalanta ställs många större frågor. Just i den delen är Corto Maltese i Etiopien mer lyckad än flera av de andra äventyren jag läst, kanske delvis för att konflikterna Corto Maltese stöter på i grunden i stort sett kvarstår och frågorna som ställs är applicerbara även i vår tid. Fundamentalisten Cush är i detta avseende tidlös. Det är även bra action och Pratt knyter an till tidigare Corto-historier genom ett par karaktärer. Det finns egentligen inga större brister och Corto Maltese i Etiopien är helt enkelt en suverän äventyrsserie med ett filosofiskt djup.

Illustration: Hugo Pratt
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...