Året är 1942 och Manhattanprojektets militäre ledare general Leslie Groves rekryterar doktor Oppenheimer som vetenskaplig ledare för projektet. Syfte: att vinna kriget och hinna före nazisterna i kapplöpningen om kärnvapen. Så går historien, men 2012 lanserade Jonathan Hickman och Nick Pitarra en skruvad alternativ variant av historien för Image Comics.

Pluralformen av projektnamnet visar här att Groves och Oppenheimers stabs mål inte bara var att skapa den första atombomben utan mycket mer än så och med bara fantasin som gräns.

Första volymen samlar de första fem numren av Manhattan Projects. Alla figurer i serien bygger på riktiga människor som var involverade direkt eller indirekt i det ”riktiga” Manhattanprojektet: Förutom tidigare nämnda Groves och Oppenheimer även Richard Feynman, Enrico Fermi och Harry Daghlian samt Albert Einstein och den tyske raketforskaren och V2-raketens skapare, Wernher von Braun. Här vore allt frid och fröjd om det inte vore för att vi i Hickmans version snackar om sex mer eller mindre galna vetenskapsmän, typ Walter Bishop i fantastiska TV-serien Fringe, som lider av allt från multipla personligheter till alkoholism. En av dem är till och med död!

Hickman är en fenomenal Sci-fi-författare. Hela grundscenariot med en hög med supergenier som tillsammans skapar dödsvapen, dimensionsportaler och andra livsfarliga experiment gemensamt är ju fullständigt dråpligt. När man sedan tänker på att det ”riktiga” Manhattanprojektet hade samma mål, förutom dimensionsportaler och andra livsfarliga experiment, sätter man skrattet i halsen. Att i vetenskapens tjänst skapa ett vapen som kan förinta hela mänskligheten är allt annat än lustigt men genom att just överdrivet dra hela historien till sin spets hittar Hickman stoffet till den här bisarrt fantastiska berättelsen.

Manhattan Projects är sprängfylld med skön nerv, galna karaktärer, humor samt vetenskap i den högre skolan. Som till exempel Einsteins maskhålsteori om genvägar i tid och rum som här existerar med hjälp av en 2001-liknande monolit som Einstein tillbringar tre nummer av serien stirrandes på. Detta får sin oväntade upplösning i Manhattan Projects #4 som till och med heter ”The Rose Bridge”. Överhuvudtaget är hela serien en inspirationskälla för mer kunskap. Både när det gäller persongalleriet och alla fantastiska vetenskapliga teorier som Hickman proppar serien full med.

Nick Pitarra, som tidigare jobbat med Hickman i Image Comics Red Wing, är som klippt och skuren för den här tokiga historien. Hans detaljerade stil påminner om Frank Quietlys med en lätt touch av karikatyr i gestaltningen av persongalleriet. Färgläggningen av Jordie Bellaire är föredömlig, framförallt i återblickarna då rött kontrasteras mot blått på ett effektfullt sätt.

Den enda invändningen jag har är rent estetisk: Jag tycker att seriens stiliserade omslag riskerar att skrämma bort läsare snarare än att locka dem till sig. Med tanke på att det är en relativt ny serie tycker jag att Hickman och co kunde ha släppt på tyglarna när det gäller detta. Jag förstår att allt ingår i helhetsbilden men jag tycker det är lite för hard core.

Jag har själv sett mig som obotlig superhjältenostalgiker och Marvel-nörd. Men tack vare Image Comics fantastiska serier och Jonathan Hickman framförallt är jag redo att kapitulera. Ni får inte missa den här serien! Den är fantastisk!

Trackback-adress