Recensioner

Shazam läser

söndag 24 september, kl 22:16 av 0 kommentarer

Jack Kirby-firande och rymdserier i hans efterföljd! Lobster Johnson! Svensk svärta och en del annat i denna nya upplaga av Shazam läser.

Anders

28 augusti var det hundra år sedan seriemästaren Jack Kirby föddes. Det har jag förstås laddat för hela 2017 med läsning och skrivandet av en ganska omfattande artikel som kommer i nästa nummer av Bild & bubbla. I och med en resa till New York precis veckorna före jubiléet kunde jag även passa på att besöka gatorna där han lekt som barn. Intressant att se även om han avskydde uppväxtmiljön och gjorde allt för att ta sig bort från de fattiga förhållandena.
Både DC och Marvel har som ni kanske märkt legat i för att fira legenden. Mest uppskattar jag nog att man släppt en massa Kirbyettor som en del av True Believersutgivningen, det vill säga första numret eller framträdandet av olika hjältar i nytryck för en dollar. Helt rätt eftersom bästa sättet att hylla Kirby förstås är att ta del av hans livsverk. Under vandringarna runt till New Yorks olika seriesäljare lyckades jag även fylla en och annan lucka i samlingarna. Så precis runt födelsedagen läste jag igenom The Eternals från början till slut. En serie som Kirby gjorde efter sin återkomst till Marvel 1976. Inspirerad av Erich Von Dänikens ”teorier” och på sitt mest kosmiska humör ger oss Kirby en av de mäktigaste serierna från hans senare period. Här inkorporerar han klassisk mytologi och litteratur men vidgar också vyerna något oerhört såväl idé som bildmässigt. Celestials introduceras här och har sedan dess blivit en minst sagt viktig del av hela Marmelmytologin. Bilderna av dessa rymdgiganter och deras maskiner representerar ett par av de mäktigaste uppslag Kirby levererade.



Enda smolket i glädjebägaren är att han efter påtryckningar inkorporerade valda delar av vanliga Marveluniversat i den ursprungligen fristående serien. Detta i form av en Hulkrobot som på mystisk väg blir lika stark som originalet (det är komplicerat). Sedan tillåts fajten mot plåtHulken sträcka sig över nummer 14, 15 och 16. Med tanke på att serien sedan snöpligt avslutades med nummer 19 (i förtid som så många andra av Kungens historier) så känns det som förspilld tid.

Förra helgen kunde ni läsa hur jag utgöt mig över Heroes Comic Con. Ett relativt torftigt evenemang (ur gäst- och programsynpunkt) kompenserades dock av att jag fick tag på The Jack Kirby Omnibus Volume One. Slut på förlaget sedan länge och därför ofta i dubbel bemärkelse en riktig dyrgrip. Väl värd ett köp om ni springer på den då man här får mängder av serier från senare delen av 50-talet då Kungen återigen börjat jobba för DC Comics. På grund av de numer ökända hetsen mot serier med bokbål, senatsförhör och bildandet av The Comics Code Authority, så stoltserade antologitidningar som House of Mystery/Secrets och Tales of the Unexpected med skräckserier som hade det gemensamt att de inte var särskilt läskiga. Åtskilliga historier avrundas med slut som inte skulle vara malplacerade som final på valfritt Scooby Doo-avsnitt. Åtminstone den här läsaren kiknar av skratt när diverse paranormala fenomen får krystat naturliga förklaringar. Se det som en uppvärmning till när Kirby verkligen fick släppa loss under 60-talet. Utgåvan är tryckt på ett mattare mer grovkornigt papper som ligger nära originaltidningarna. Det gör att färgåtergivningen är hundra gånger bättre än i Marvels samlingar. Ett närliggande exempel är just The Eternals där man inte tonat ned färgerna trots att de numer trycks på högglansigt papper som får allt att se ut som karameller med höga E-nummer.

Det är dock inte alla gånger starka färger är av ondo. Alexis Ziritt demonstrerar i varje nytt nummer av Space Riders: Galaxy of Brutality med all önskvärd tydlighet hur det ibland kan vara en god idé att vrida allt till tretton på en tiogradig skala. I den nya serien fortsätter nära nog varje ruta motsvara en hel vägg med psykedeliska affischer i färgprakt, intensitet och informationsinnehåll. Fabian Rangel Jr.s manus är likaledes frenetiskt till sitt innehåll och tempo när vi får följa Capitan Peligro och hans besättning på äventyr tryfferade med referenser till Kirby och andra rymdmästare. En av de mest förtätade och sinnesutvidgande serier man kan lägga vantarna på i höst.

 

John Arcudi må ha nått slutet på den historia han ville berätta med den stora ensemblen i B.P.R.D. Vilket inte så konstigt då han var huvudförfattare på titeln mellan 2004 och 2016. Tråkigt att hans efterträdare Chris Roberson än så länge bara levererat en one shot (Hellboy and the B.P.R.D. 1954: The Unreasoning Beast) som hållit Arcudiklass. Och där gjorde i min mening ändå tecknaren Patric Reynolds många av de tunga lyften. I vilket fall så är jag glad att Arcudi fortsatt skriva Lobster Johnsons äventyr. Miniserien The Pirate’s Ghost, tecknad av Tonči Zonjić, avslutades i maj och hör till en av årets mer fascinerande läsupplevelser. The Lobster visar att han tjänar rättvisan med sådan nit att konsekvenserna det har för oskyldiga ibland lämnar honom helt likgiltig. Och så har vi Mangekyo som kom ut i augusti. I denna one shot begår Ben Stenbeck sin Lo Jo-debut och det med verklig bravur. I dessa tider när white washing är en het potatis som påverkat inte minst rollsättningen av Hellboy: Rise of the Blood Queen är det glädjande att notera hur serierna fortsätter rollsätta på ett betydligt mer vidsynt sätt än vad man gör inom filmen. I en återkoppling till A Scent of Lotus (från 2013) dyker en person som tidigare var kurir åt Tongsyndikaten i New York upp igen, men nu som anförvant till vår hjälte. Stenbeck sätter persongalleriet direkt och gör dessutom storverk visuellt i den ganska svåra grenen ”äger allt rum i huvudpersonens huvud?”. Extremt läsvärd serie som fungerar bra som introduktion till såväl Lobster Johnson som Ben Stenbeck.

Andreas

30 september är det dags för Seriefrämjandets utdelning av Urhunden på årets Bokmässa i Göteborg och i år är det också första gången som jag beslutat mig för att läsa och recensera alla de nominerade verken. I kategorin 2016 års bästa till svenska översatta seriebok är mina favoriter Framtidens arab 2 (Cobolt) av Riad Sattouf och Jane, räven och jag (Sanatorium) av Isabelle Arsenault och Fanny Britt men Egendomen (Placebo Press) av Rutu Modan, Moebius klassiker Det hermetiska garaget (Cobolt) och Astrid: Vulkanmånens kult (Apart) av Kim W. Andersson är också lysande och eftersom jag älskar science fiction och fantasy i alla dess former så ligger de två sistnämnda mig väldigt varmt om hjärtat.

När det gäller kategorin 2016 års bästa originalsvenska bok så har Urhunden-juryn öppnat mina ögon för flera böcker som jag aldrig hade utforskat om de inte blivit nominerade, framförallt Det är inte meningen att man ska vara här (Kartago) av Thomas Olsson, Sockerärter (Ordbilder) av Tinet Elmgren och så min absoluta favorit, Palimpsest (Ordfront Galago) av Lisa Wool-Rim Sjöblom som med sin viktiga, djupgående och gripande skildring av adoptionsindustrin utifrån ett självbiografiskt perspektiv är något av det bästa jag läst i serieform.

Något som också blivit påtagligt under min utforskning av årets nominerade i den här kategorin är de serieböcker som definitivt inte tillhör min comfort zone, nämligen den vardagsrealistiska och starkt självbiografiska Jag håller tiden (Syster förlag) av Åsa Grennvall och Max Gustavssons Utgrävningen (Kartago) som är en minst sagt konstnärlig skildring av en serie drömmar som för tankarna till både Freud och Kafka och dessutom helt utan filter. När det gäller Jag håller tiden så är den en direkt fortsättning på hennes seriebok Deras ryggar luktade så gott (som jag inte har läst) och handlar om Åsas uppgörelse med sin far och hans icke-existerande roll som pappa. Det är en stark litterär skildring men i mina ögon hade den passat bättre som en renodlad roman då jag tycker att serieformatet känns ovidkommande i sammanhanget. I fallet med Utgrävningen är det tvärtom för det är en triumf i grafiskt berättande men staplandet av den ena surrealistiska drömmen efter den andra får mig att famla i mörkret efter en röd tråd.

Både Åsa Grennvall och Max Gustavsson har vunnit priset tidigare och jag tror de ligger bra till hos juryn men mitt personliga och helt subjektiva val av vinnare är utan tvekan Lisa Wool-Rim Sjöbloms Palimpsest. Återstår att se resultatet den 30:e september och jag är full av förväntan.

Rikard

Epix är tillsammans med Raben & Sjögren det förlag som ger ut flest serier riktade till unga. Albumen om Mallan av Nicolas Krizan hamnar någonstans mellan bilderbok och serie. Det har hittills kommit ut två album, Mallan kommer bort- en förrymd historia och Mallan är med- en otäck historia. Albumen riktar sig till en yngre målgrupp, skulle gissa mellan tre och fem år. Det är tydliga bilder och därför lätt att hänga med och lite text för att undvika uttråkning. Men vänd nu då! Nu ska det sägas att mina egna barn är för stora så jag har inte testat albumen på målgruppen. Mallan kommer bort var den jag gillade bäst. Så gott som alla barn kan känna igen sig i rädslan att tappa bort föräldern man är ute med och rymdvarelsen Mallan träffar på är en kul del. Mallan är med är kanske svårare för de minsta att förstå. Mallan blir nedgrävd på lek av kompisarna som sedan glömmer henne när det är dags att gå hem. Hon sitter fast i mörkret medan ett fyllo kräks bredvid innan pappa dyker upp. Mallan-albumen är en trevlig bekantskap som säkert kan uppskattas av de yngre och tål att läsas många gånger.

Christoffer Saar debuterade med Mitt namn var Ozymandias för några år sedan på Albumförlaget. Nu är han aktuell med självpublicerade Sverige 2.0 som är en kontrafaktisk version av Sveriges historia 1678-1988. Saar har tagit avstamp i det brutala kriget mellan snapphanarna och de svenska invasionsstyrkorna och istället för den ur svensk synvinkel lyckade kväsningen av motståndet och försvenskningen blev det en olöst konflikt. Sydsverige som Saar benämner Skåne och Blekinge fastnade i en religiös fanatism medan Nordsverige längre fram utvecklades till en demokrati. Sydsverige stannade i utvecklingen på alla sätt medan Nordsverige blev allt rikare. Sydsveriges räddning blev hampan som exporterades för sina berusningsegenskaper. På 1900-talet eskalerades den lågintesiva konflikten till fullskaligt krig med USA på Sydsveriges sida eftersom Nordsverige bedömdes gå mot kommunism.

Som idé lät det bra men det faller rätt platt. Världsbygget är rätt ihåligt och logiken haltar betänkligt. Det är också tydligt hur mycket Saar hämtat från Vietnamkriget och USAs ingripande där, det blir tyvärr övertydligt. Saar har även mer aktuella referenser, det är svårt att missa inspirationen från IS förstörelse av kulturarv och sydsvenskarnas sprängningar av runstenar.  Saars fantasifulla teckningar känns igen från Mitt namn var Ozymandias och är en tillgång men det räcker inte eftersom han behövt lägga betydligt mer tid på historien för att få till något som varit mer tankeväckande. Nu håller sig mitt intresse inte igenom hela albumet. Synd på en lovande idé.

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...