En av mina absoluta favorittecknare är Christophe Blain som jag både skrev om och recenserade hans Gus & His Gang och Isaac the Pirate på min gamla blogg. Tyvärr har det inte getts ut något av Blain på engelska de senaste åren förutom In the Kitchen with Alain Passard, en kockbok jag inte läst. Men nu är det äntligen dags igen och den här gången är det Quai d’Orsay, med manus av Abel Lanzac, som getts den engelska titeln Weapons of Mass Diplomacy och det är brittiska Self Made Hero som ger ut den i april. Så här skrev jag i recensionen av Gus & His Gang ”Blain är en helt underbar tecknare. Att läsa hans serier är som att bli kär på nytt i seriekonsten. Hans stil kan bäst beskrivas som full av energi. Även när han berättar om lugnare händelser är det fart i dem på grund av hans energiska och kraftfulla teckningsstil” så en ny serien från honom är så himla efterlängtad. Quai d’Orsay har vad jag förstår även blivit en stor succé i Frankrike, så pass att den till och med filmatiserats. Handlingen bygger på den färgstarke tidigare franske utrikesministern Dominique de Villepins liv och Abel Lanzac som skrivit manus har tidigare varit talskrivare åt de Villepin. Handlingen utspelar sig med Irakkriget pågår och man får följa den franske utrikesministern Alexandre Taillard de Vorms, en man som älskar att leverera storslagen retorik och dricka och umgås med en mäktig elit bakom stängda dörrar. Kolla in ett utdrag hos Dargaud. Det kan med andra ord bli hur underhållande som helst.
Författar arkiv
Weapons of Mass Diplomacy
Bedlam Vol. 1
Jag fortsätter med ytterligare en Imagesamling och den här gången är det skräck som gäller. Omslaget här intill säger väl allt. Bedlam är skriven av Nick Spencer (Morning Glories, Secret Avengers) och tecknad av Riley Rossmo (Green Wake, Proof). Bedlam börjar minst sagt överjävligt brutalt. Galningen Madder Red som terroriserar staden Bedlam har tagit vuxna och barn som gisslan på en teater och dödar de flesta. Bl.a. en liten flicka just som The First, staden Bedlams försvarare, anländer och gör processen kort med Madder Red. På polishuset spränger sig sedan Madder Red i luften och han identifieras som en lågbegåvad kåkfarare. Befolkningen har svårt att acceptera att en nobody var galningen Madder Red men polisen lyckas övertyga allmänheten om att de grep rätt man. Fast det gjorde de förstås inte. Madder Red har istället tagits hand om av en skum läkare som tillsammans med sina annorlunda sköterskor tar hand om honom för att bota honom från hans vansinne. Efter tio års behandling släpps han ut igen med namnet Fillmore Press då han anses botad. Bedlam härjas nu istället av en galning som mördar åldringar. Men är det så enkelt? Fillmore vill gärna göra gott nu så han kontaktar polisen och erbjuder sin hjälp. Å vips finns en ny teori men kan polisen tro på Fillmore? Eller är det han som är mördaren?
Illustration: Riley Rossmo
Förlag: Image
Betyg: 3+/5
Great Pacific Vol 1: Trashed
Great Pacific är en serie som liksom Lazarus ligger helt rätt i tiden. Vårt konsumtionssamhälle skapar hela tiden nya sopberg trots återvinning och annat. Joe Harris (Ghost Projekt, Spontaneous) har tagit ett verkligt fenomen i form av The Great Pacific Garbage Patch och skruvat till det. Chas Worthington är ensam arvtagare till ett gigantiskt energiimperium men har helt andra planer än att ta över det hans far och farfar byggt upp. Han vill istället förbättra världen men samtidigt tjäna pengar på det. Han sätter en plan i verket som innebär att han svindlar sitt eget företag på pengar (med följder som får Enron-kraschen att framstå som ett mindre farthinder) som han sedan tänker använda för att med hjälp av oprövad teknik förvandla den gigantiska ansamlingen av skräp (i serien stort som två Texas) till ett eget land och omvandla skräpet till något det går att bygga ett nytt land på. Han förklarar därför skräpansamlingen att vara en suverän stat och döper den till New Texas. Han bygger upp en bas med hjälp av sin bäste vän men efter det går det inte riktigt som han tänkt sig. Moderna pirater, enjättebläckfisk, en stam som vakar över skräpansamlingen och den amerikanska flottan sätter käppar i hjulet liksom den amerikanska staten som inte gillar hans svindleri.
Fortsätt läsa Great Pacific Vol 1: Trashed
Illustration: Marco Morazzo
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Lazarus Vol 1: Family
Greg Rucka och Michael Larks Lazarus var definitivt en av de mest emotsedda nya serierna 2013. Jag tyckte första numret var rätt bra och såg följaktligen fram emot den första traden som kom i höstas. I den värld som Lazarus utspelar sig i styrs världen av ett fåtal familjer som har all makt och all rikedom, ungefär som enorma feodalsamhällen. De som tjänar familjerna kallas för serfs och resten dvs nästan alla kallas för waste och behandlas därefter. Huvudpersonen Forever Carlyle är sin familjs Lazarus dvs familjens försvarare. Hon har både fått den främsta träningen och den främsta tekniken som vetenskapen kan frambringa. Hon är genetiskt framtagen för sin uppgift och har växt upp i tron att hon är dotter i familjen Carlyle. Det första som händer i serien är att Forever dödas av några som gjort inbrott i ett av familjens hem. Men Forever är inte som vanliga människor, hennes kropp är modifierad att klara det mesta och hon vaknar och attackerar istället sina banemän, så kallade waste. Problemet som uppmärksammas av läkaren och oroar familjen är dock inte att hon tillfälligt dog utan att hon har funderingar kring hennes rätt att döda. En känsla hon inte bör ha och som inte anses normalt för en Lazarus, hon är både familjens sköld och dess bödel. Förutom Forever så introduceras man till hennes genomgående osympatiska syskonskara och de intriger de smider och en konflikt med familjen Morray.
Fortsätt läsa Lazarus Vol 1: Family
Illustration: Michael Lark
Förlag: Image
Betyg: 3+/5
East of West Vol 1: The Promise
Jonathan Hickmans och Nick Dragottas East of West var en av alla serier Image debuterade i år. Det var en av 2013-års mest emotsedda serier, jag recenserade första numret och jag var närmast översvallande positiv. Jag hade därför rätt stora förväntningar när jag läste första samlingen på paddan men förväntningarna infriades inte och serien lämnade en fadd eftersmak. Men först en kort recap av handlingen. I USA finns Seven Nations där de flesta bildades efter inbördeskriget, det finns dock även en kinesisk diktatur då de Maotrogna som tvingades lämna Kina bildade en ny stat i väst långt senare. Det stora inbördeskriget fick sitt slut i och med ett meteornedslag 1908 och på nedslagsplatsen som kallas Armistice (vapenstillestånd på amerikanska) finns numera en stor byggnad formad som symbolen för The Message (mer om den skiten längre ner). Platsen är central för vapenvilan mellan de olika nationerna. Det är dock inga amerikanska demokratier som bildats utan det verkar snarare vara ett gäng diktaturer ledda av mestadels osympatiska ledare (surprise!). De är dock inte det största problemet utan det är istället apokalypsens fyra ryttare. När de vaknar ur något slags dvala är de bara tre och dessutom fast i barnakroppar. En sjukt otrevlig trio f.ö. Den fjärde saknade medlemmen är inte heller någon trevlig typ utan Döden. Apokalypsens tre ryttare sprider död omkring sig och ingår dessutom ett avtal med nationernas ledare. Döden kör sitt race med ett eget team i jakten på hämnd på de som dödade hans älskade. Det är en sällsynt otrevlig samling huvudpersoner, alla genuint osympatiska. Om du vill läsa East of West, vilket jag inte rekommenderar, så sluta läs här. I nästa stycke kommer jag att spoila generöst.
Fortsätt läsa East of West Vol 1: The Promise
Illustration: Nick Dragotta
Förlag: Image
Betyg: 2/5
Shazams årskrönika 2013: Den korta och lite trötta
Serieåret 2013. Ja, vad är det att skriva om? Jag trodde att jag hade nått ett all-time low vad gällde mängden serier jag inmundigade 2012. Men jag har faktiskt läst ännu mindre serier i år. Så när jag tog ut teman till den här krönikan så hade jag valt ut Valiants relaunch, Viktor Kasparsson, Brandon Graham och Planet of the Apes. När jag så läste igenom förra årets rätt trötta krönika så insåg jag att jag där nämnde såväl Valiant, Brandon Graham som Planet of the Apes. Å för all del Kasparsson också. Då blev det inte så mycket kvar så det här blir följaktligen en ännu tröttare krönika.
Jag kan inte ens få ihop en topp fem-lista över årets bästa serier för jag minns inte vilka serier som verkligen stuckit ut förutom en och det är Dennis Gustafssons senaste Viktor Kasparsson-album, Blodsband, som är det bästa hittills och ett riktigt mästerverk. Så är det något jag verkligen ser fram emot nästa år i serieväg så är det att Dennis Gustafsson upprätthåller sitt imponerande tempo med ett VK-album per år. Att han fortsätter hålla hög kvalitet är jag inte ett dugg orolig över.
Vad gäller serieinköp så har jag aldrig köpt så lite fysiska seriealbum som i år. Jag har fortfarande alltför många album och samlingar olästa för att med gott samvete inhandla så mycket. Däremot har jag fortsatt att köpa digitala serier och även den digitala läshögen har växt. Enda skillnaden är att jag inte köpt så mycket superhjälteserier digitalt i år utöver Valiants.
Så mycket mer finns inte att skriva om. Jag räknar med en uppryckning nästa år såväl vad gäller serieläsande som bloggande. The only way is up 🙂
Shazam önskar er alla en God Jul!
Dylan Dog: Vila i frid
Italienska serier har jag inte läst många av men både Gipi och Igort är tecknare som jag håller oerhört högt. Dylan Dog är något annat, en långkörare som producerats av flera olika tecknare och manusförfattare enligt den informativa texten i albumet. Dessutom en riktig storsäljare. För mig är dock serien en ny bekantskap. Jag funderade att slå till på den samling Dark Horse gav ut i samband med att Dylan Dog-filmen hade premiär för några år sedan. Nåväl med Ades Medias första utgåva så är det dags. I Vila i frid (med snyggt omslag av mångsidige Jimmy Wallin) stiftar Dylan Dog bekantskap med spöket av en ung tjej som dött men inte kan komma vidare. Hon vill själv vidare men något hindrar henne och hon påverkar de vänner som besöker henne alltmer och även Dylan Dog påverkas och får allt svårare att skilja på spökets och sin egen verklighet. Vad hindrar henne från att ta sig vidare?
Teckningarna av Angelo Stano är bra och riktigt schysst tuschat och skuggat. Det finns också något fräscht över dem, de känns trots vissa element i serien som känns lite old school väldigt moderna. Även de kändisar som figurerar i serien känns väl igen som Dylan Dogs ”butler” Groucho Marx och en av spökets vänner, en direkt avbild av sångerskan i one hit wonder-bandet 4 Non Blondes. Om några andra personer är direkta kopior av kända personer kan inte jag se men kommentera gärna om ni känner igen någon. Teckningarna är alltså bra och även berättelsen, med manus av Paola Barbato, som i sig är rätt lågmäld, ingen dramatik ens i slutet, anledningen till att hon inte kan ta sig vidare anade man iofs men inte exakt vad som hänt. Det är inte heller någon krypande skräck som bjuds utan mer av en deckare där Dylan Dog, som inte har mycket till personlighet här, letar efter ledtrådar här och där som ger lösningen på en tragisk historia. Småtrevligt är det och Dylan Dog fyller definitivt ut en nisch som till stora delar saknas och jag ser gärna fler album med den ockulte detektiven på svenska.
Illustration: Angelo Stano
Förlag: Ades Media
Betyg: 3/5
[Rule Britannia] Solid State Tank Girl
Jag hade inte koll på Tank Girl sedan tidigare utöver ett vykort från Afghanistan och att det kom en film på 90-talet som jag inte sett. Så för mig var det inte karaktärerna utan tecknaren Warwick Cadwell Johnson (WCJ) som drog. Jag har väntat på hans Gungle som jag skrev om i en årskrönika för ett par år sedan länge och det verkar dröja ett tag till. Alan C. Martin som skrivit manus är medskapare till Tank Girl. Handlingen då? Ja… Vad ska jag säga. Tank Girl, Jet Girl, Barney och Booga (som är en hund fast typ människa) är på besök i sin favvoradioaffär för att få en radio lagad. Booga får en stöt som riskerar att döda honom om inte Tank Girl och gänget stiger in i en raket som affärens ägare byggt och som kan krympas och injiceras i Boogas kropp. Det är är början på en synnerligen sjuk och skruvad resa som faktiskt slutar än mer absurt. Jag skulle kunna förklarat den mer men den här texten är lika mycket en varningstext som en recension.
Så iaf handlingen, den… suger faktiskt rätt hårt. Serien försöker nog vara rolig både här och där men kul är det inte, oftare är det bara plumpt och lite småunket sexistiskt, en bedrift med tre kvinnliga karaktärer som inte är några typiska pin up-karaktärer. Dialogen är då därefter. Martin har antagligen ingen fan service i tankarna men man hamnar lite där och det hade antagligen varit mer uppenbart med en tecknare med en mer vanlig stil är WCJ (även om han inte är oskyldig om man ser till penisgeväret på omslaget). Om man gillar skruvade handlingar så kanske man eventuellt kan få ut något av serien, själv tycker jag bara att den är flåshurtig och krystad. Om möjligt så blir faktiskt handlingen sämre i andra halvan av serien. WCJs teckningar liknar inget annat jag sett, han har en väldigt säregen stil med de väldigt långa och inte alltid anatomiskt korrekta karaktärerna. Men jag gillar hans stil trots de brister som finns. Den är helt enkelt skön i brist på bättre beskrivningar. Men WCJ kan inte rädda upp den här soppan, teckningarna är inte så bra att de förmår lyfta serien. Solid State Tank Girl är faktiskt den sämsta serie jag läst i år. Så inte så mycket Rule Britannia här, det här är mer som engelska fotbollslandslaget. Överskattat.
Illustration: Warwick Cadwell Johnson
Förlag: Titan Books
Betyg: 1+/5
Shazams sena julklappstips
Sena och sena men om man inte har en seriebutik eller en välsorterad bokhandel där man bor så börjar det bli dags att beställa på nätet om man vill ha de i tid till julafton. Så jag bjuder på tre julklappstips.
Till skräck- och deckafantasten: Blodsband av Dennis Gustafsson. Årets bästa svenska album (jag har bara läst några av de andra men är tämligen säker ändå) skulle givetvis göra många glada. Från min recension, betyg 5/5 ”Blodsband byggs skickligt upp till sitt något överraskande crescendo och man är hela tiden på helspänn över hur det ska gå och vilka som ska stryka med. Karaktärsskildringen är dessutom väldigt genomarbetad och flera av huvudkaraktärerna får ett djup som man inte är bortskämd med och överraskar då och då. Blodband bjuder på ren skräck, eftertänksam deckare och intensiv action. Det är bara att ta av kepsen och bocka och tacka för läsupplevelsen”
Till den samhällsintresserade: Pyongyang av Guy Delisle. Nya förlaget Placebo Press visste nog inte hur bra timing de hade när de gav ut Pyongyang tidigare i höst. Med pågående utrensningar från Nordkorea mer uppmärksamhet än på ett tag även om den galna (kommunism är galenskap) isolerade staten ofta är på tapeten. Jag gillade Pyongyang skarpt när jag läste den för några år sedan. Delisle lyckades verkligen fånga hur absurd tillvaron är i Nordkorea och serien ger en oerhört intressant inblick i det slutna landet.
Till det yngre barnet: Kapten Klara i underjorden av Johan Wanloo. Kapten Klara är en suverän barnserie som min dotter verkligen gillar. Den gick i numera sorgligt nedlagda Tivoli och ges numera ut av Kartago. Klara och hennes kompis, krokodilen Harry har för vana att hamna med en del konstiga typer. Lite humor och lite spänning och Wanloos cartoony-teckningar gör att det blir en riktigt trevlig lässtund.
