Författar arkiv

Recensioner

[Rule Britannia] The Silver Darlings

tisdag 10 december, kl 22:27 av 0 kommentarer

silverdarlingsDe närmaste veckorna tänkte jag fokusera lite på vad som händer på de brittiska öarna i serieväg för närvarande med några axplock. Först ut är Will Morris debut som tog sin tid efter att den först annonserades som en del annat av Blank Slates utgivning. Men den var värd att vänta på. Mer om det strax. The Silver Darlings handlar om Danny som bor i en liten fiskeby i södra Skottland. Det är hans sista sommar innan college och han ska arbeta på faderns fiskebåt. En lång tradition som verkar gå mot sitt slut då det traditionella strömmingsfisket ger att sämre utdelning, både i mängden fisk och betalning. Danny som vill vidare mot något annat vill utmana den rigida vidskepligheten som omgärder fisket och tar därför med sig ett objekt som är strängt förbjudet att ta med sig ut till havs. Men är det verkligen bara vidskeplighet? Är det rätt av Danny att riskera pappans och de andra besättningsmännens inkomst?

The Silver Darlings (titeln anspelar både på båten och strömmingen) var värd att vänta på framförallt för Will Morris teckningar. Morris är inget annat än en brittisk Gipi (italiensk serieskapare) vilket är så himla fint. Gipi är en av mina favoriter men jag är inte ens säker på att han gör serier längre utan han kanske har snöat in på filmskapande. Tur då att Will Morris kan axla hans mantel. Vackra vattenfärger och känsliga streck liksom hos Gipi och att det här är en debut är närmast chockerande för teckningarna är helt fantastiska liksom hur han skickligt utnyttjar seriemediet. Historien är både ett porträtt av en ung man på väg ut i vuxenvärlden och ett vemodigt porträtt av en industri i sina dödsryckningar och ett samhälle i förändring. Historien i sig är inte så mycket att yvas och mycket känns igen men Will Morris berättar den så bra så det är inget att hänga upp dig på. En debut väl värd att läsa. Som en extra bonus är det en fint formgiven bok och med tjock och fin papperskvalité. Video med genombläddring hos Blank Slate.

Illustration: Will Morris
Förlag: Blank Slate Books
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Den mörka sidan, del 1

söndag 8 december, kl 22:28 av 1 kommentar

morkasidanomslagAtt Shazam legat nere innebär också att en hel del serier blivit olästa samtidigt som inköpen inte stoppats 🙂 Det innebär att jag ligger efter med en hel del av det jag tänkt recensera. Först ut ur den högen är Sylvain Runbergs och Olivier Martins internationella manga Den mörka sidan. Serien kretsar kring två personer som arbetar på samma företag i Tokyo, Muyumi som drömmer om den stora kärleken och Satoshi som veckopendlar från fru och dotter till jobbet. Muyami, sekreterare på firman, är att attraherad av Satoshi som inte heller är så svårflörtad, uttråkad som han är av veckopendlingen och arbetet som konsult. Utan att spoila något så visst får Muyami och Satoshi ihop det. Muyami är ute efter den stora kärleken, vad Satoshi vill ha ut av förhållandet är mer oklart.

Jag ska erkänna att baksidestexten inte fick mig att falla av stolen men Runberg har skrivit bra serier tidigare och Den mörka sidan har definitivt sina förtjänster. Martin har verkligen hittat en speciell rytm som påminner om en hel del av den manga jag läst, oftast manga med betydligt lugnare tempo än genomsnittet. Trots att två fransmän ligger bakom serien känns tilltalet, utifrån vad jag kan avgöra, väldigt japanskt. Det ägnas en hel del bildrutor åt att etablera stämningar och Martin är väldigt skicklig på att förmedla det Runberg vill berätta. Det är en väldigt lågmäld affär, det är inga större känslostormar. Genom att Muyami pratar med en väninna och man får se henne interagera med sina skilda föräldrar så får man en hyfsad bild av hennes drivkraft medan Satoshi är mer av ett blankt kort. Båda känns dock väldigt ensamma och det ligger en sorgsenhet över hela serien. Antagligen får man en del svar i kommande del vad som rör sig i hans huvud. Utöver kärlekshistorien är det intressant att följa livet på firman och deras drinkbravader en gång i veckan under ledning av chefen som man ska hålla sig väl med. I slutet sker också två händelser som inte förklaras eftersom allt är ordlöst och det går inte att utläsa av bilderna vad det handlar om jag kan inte heller hitta några ledtrådar tidigare i serien, i den ena har dessutom chefen en huvudroll. Så det finns en hel del som ska förklaras framöver. Den mörka sidan överraskade mig positivt och jag ser fram emot att läsa mer när nästa del kommer, troligtvis i vår och få mina frågetecken uträtade.

Manus: Sylvain Runberg
Illustration: Olivier Martin
Förlag: Ordbilder
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Dylan Dog ges ut på svenska

onsdag 27 november, kl 09:51 av 0 kommentarer
DylanDog_VIF_cover
Nya aktörer är alltid trevligt och nu är det dags för ännu en. Ades Media, baserat i Skellefteå med Andreas Eriksson som förläggare. Första albumet är Dylan Dog: Vila i frid och ges ut i december. Dylan Dog är en italiensk serie om en detektiv som arbetar med övernaturliga fall. Serien har tidigare publicerats i olika svenska tidningar men det var ett tag sedan så var fallet. Lite reklamtext från förlaget: Dylan Dog: Vila i frid. Mardrömsdetektiven Dylan Dog anlitas för att hjälpa spöket av en 16-årig flicka som inte kan ta sig vidare till andra sidan. Men fallet förbryllar även Dylan, och för att hjälpa henne måste han vara beredd att offra sin egen själ… Omslaget för den svenska utgåvan är tecknat av Jimmy Wallin. Förutom det 100-sidiga albumet Vila i frid kommer en bonus att finnas tillgänglig för Dylan-fans som är på hugget. Det är inte ett smakprov av en längre story, utan en komplett och fristående berättelse – som dock bara är 16 sidor lång, Dylan Dog: En seriemördares bekännelser. En seriemördare härjar på Londons gator, men det bekymrar inte mardrömsdetektiven Dylan Dog som specialiserar sig på fall med övernaturliga inslag. Men vare sig Dylan vill det eller inte kommer han att hamna i mördarens väg… Upplagan är begränsad och man får den på köpet vid köp av Vila i frid, men bara från vissa försäljningsställen. En lista över dessa finns Facebook.
Recension kommer på Shazam när albumet är inköpt. Omslag och ett par sidor efter hoppet.
Skriv en kommentar
Recensioner

Lucky Luke 86: Bröderna Dalton slår vad

fredag 8 november, kl 20:43 av 0 kommentarer

Lucky_Luke_86Lucky Luke läste jag en hel del när jag var yngre men utöver någon enstaka omläsning vid besök hos mina föräldrar har jag knappt läst Lucky Luke de senaste 20 åren. De verkliga klassikerna bland Lucky Luke- serierna skapades av Morris som startade serien 1946 tillsammans med Goscinny  som började skriva manus till serien 1955 vilket han gjorde fram till sin död 1977. Lucky Luke är nu framme vid album nr 86 och utgivningen i Sverige har övertagits av Albumförlaget. Numera är det Achdé som står för teckningarna vilket han gjort sedan Morris bortgång 2001. Manuset till Bröderna Dalton slår vad är författat av duon Daniel Pennac och Tonino Benacquista. Här möter man bröderna Dalton (Joe, William, Jack och Averell) som jag är van vid dem med storvulna planer som grusas av Lucky Luke, mannen som skjuter snabbare än sin egen skugga. Efter ett rejält slagsmål i finkan om vem som ska vara ledare bestämmer bröderna att den som först får ihop en miljon dollar blir ledare. De rymmer och ger sig av åt olika för att på sina alldeles egna sätt försöka få ihop en miljon dollar. Lucky Luke är de dock snart i hälarna men det blir inte så lätt som han har tänkt sig att fånga in bröderna.

Bröderna Dalton slår vad känns precis som de klassiska Lucky Luke-albumen som jag har vaga minnen av. Mer än jag läste Lucky Luke så lyssnade jag på de underbara kasettbanden med olika äventyr, jag kommer tyvärr inte ihåg vilka som gjorde rösterna. Men åter till serien, Achdé har som sagt tecknat serien i över ett decennium och det märks, han kan verkligen sin Lucky Luke. Jag har inget album tillgängligt så jag kan jämföra med Morris men jag har svårt att se att Achdé skulle vara så mycket sämre. Serien är sådär lite småputtrig men bland annat en rolig blinkning åt italiensk maffia och ett gästspel av mamma Dalton, ett riktigt rivjärn. Risken när klassiska serier fortsätter efter skaparen/arnas död är att de nya albumen bara blir trötta kopior men så tycker jag inte att Bröderna Dalton slår vad känns, skulle jag läsa om de album jag minns bäst som de med Calamity Jane och lord Badminton så skulle antagligen albumet stå sig slätt men på egen hand funkar det bra och arvet förs vidare på ett fint sätt. Å görs det bara på rätt sätt så blir det bra för bröderna Dalton, Jolly Jumper och Lucky Luke är underbara karaktärer, det kan aldrig blir ett daltonskt raseriutbrott för mycket. Den enda jag saknar är Ratata.

Manus: Daniel Pennac & Tonino Benacquista
Illustration: Achdé
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Battling Boy

torsdag 7 november, kl 21:08 av 1 kommentar

battling-boy-1En av det senaste decenniets mest försenade serier är Battling Boy av Paul Pope. Men nu är den utgiven och jag har läst den. Tämligen självklart i och för sig för annars skulle det kunna framstå som oseriöst att jag recenserade den. Jag skrev en liten nyhet om serien för ett tag sedan med diverse länkar inbakade. Battling Boy handlar i alla fall om staden Arcopolis som plågas av monster i olika former som bland annat rövar bort barn. Arcopolis store, och ende, hjälte Haggard West dödas av monstren vilket lamslår staden, men högre makter, i det här fallet avlägsna gudar, skickar dit en pojke för att bekämpa monstren. Det är Battling Boys mandomsprov men är han beredd på vad som väntar? Vad tycker Haggard Wests dotter Aurora, som bestämt sig för att axla sin fars mantel, om att staden fått en ny beskyddare? Vem styr egentligen monstren som försöker ta över staden?

Battling Boy är första delen av en planerad trilogi och det är bara att hoppas att väntan inte blir lika lång på nästa del. Att det är första delen av tre märks både av att det är mycket som presenteras och att Pope ägnar gott om tid åt olika händelser, här behövs inte jäktas igenom något. Upplägget med en hjälte som dör, dottern som vill ta över och en gudasänd räddare åt en desperat stad är riktigt bra och jag tror det här kan bli riktigt bra till slut. Battling Boy är även lyckad då jag inte kan se annat än att såväl yngre som äldre läsare har en hel del att hämta och det är verkligen en allåldersserie. Det är redan bra, Battling Boy är i och för sig en rätt blek karaktär trots sina tvivel och förmågor men det är inget ovanligt, då blir han en mer lättillgänglig projektionsyta. Då är Aurora betydligt intressantare i sin strävan att axla pappans mantel, något som inte tar så mycket plats men som jag hoppas Pope ägnar mer tid åt framöver. Monstren, vars drivkrafter eller bakgrund man inte får veta så mycket om är också lite fascinerande, framförallt de som påminner om en korsning mellan mumier och Nosferatu. Så handlingen fungerar och växlar mellan fläskig action och  till exempel scenerna där Battling Boy tas emot av borgmästaren som mest påminner om scener ur Maya makes a mess. Även om berättelsen i sig är bra så ligger seriens verkliga styrka i Popes lysande teckningar, det är både jävligt snyggt och fantasifullt. Det finns dessutom en intensitet och en snabbhet i teckningarna, trots att Pope som jag skrev ovan tar sig tid att stanna upp och berätta mer ingående som är sällsynt  200 sidor ögongodis rakt av. Det är bara att slå till.

Illustration: Paul Pope
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Viktor Kasparsson 3: Blodsband

måndag 4 november, kl 20:58 av 1 kommentar

blodsbandDennis Gustafsson verkar ha gjort det till en ytterst trevlig vana att publicera ett Viktor Kasparsson-album per år vilket även tyder på en imponerande disciplin. Dennis Gustafsson har tagit Seriesverige med storm (ni som inte känner så borde skämmes) och har redan gett oss den moderna klassikern Skräckens ängel. Utan att spoila något så slutade Skräckens ängel i tragedi och i uppföljaren Spöket på hotell Vega var det en sargad Viktor Kasparsson som mötte läsaren och mer sargad skulle han bli även händelserna kring hotellet inte lämnade lika djupa ärr i själen som händelserna i Svartmåla. Blodsband i sin tur följer på turerna på hotell Vega och Kasparsson befinner sig på under sin konvalecens på Hälsingborgs lasarett. Blodsband inleds med en duell mellan två uniformsklädda män som slutar illa för den ene som attackeras av vad som visar sig vara råttor. Obduktionen av den döde genomförs av den vanställde doktor Mats-Ludvig Berger som avbryts av Viktor Kasparsson, fortfarande långt ifrån den självsäkre ockulte detektiv som man fick stifta bekantskap med i Viktor Kasparsson Makabra Mysterier, som behöver något att sysselsätta sig med i sjuksängen. Kasparsson och Berger nystar tillsammans med konservatorn, Fru Möllergren, i morden och kopplingarna till råttorna och får då kännedom om myten om Råttkonungen och misstankarna riktas tidiigt mot Alf Carle, nybliven ledare för nationalistiska Nordfront. Jag ska inte berätta mer om handlingen för att inte spoila mer än nödvändigt. Utdrag finns hos Albumförlaget.

Dennis Gustafsson går från klarhet till klarhet vad gäller tecknandet där hantverksskickligheten ackompanjeras av ett överflöd av detaljer. Layouten består mestadels av traditionella rutor men samtidigt ändras storleken och uppställningen av rutorna efter vad Gustafsson vill skildra vilket skapar en väldig dynamik i serien. Skildringen av 20-tals Hälsingborg är fantastisk liksom tidigare och färgläggningen är på pricken och skapar en genuint otäck stämning. Att sedan råttor spelar en synnerligen otäck huvudroll gör givetvis sitt till såväl stämning som spänning. Råttor är bland det vidrigaste jag vet och Råttkonungen i sin tur huvva. Albumet på generösa 96 sidor har delats upp i kapitel som avgränsas av skräckfyllda helsidor. Det som gör Dennis Gustafsson till en så intressant serieskapare är att han utöver att vara en rasande skicklig tecknare även är en rasande skicklig manusförfattare. Blodsband byggs skickligt upp till sitt något överraskande crescendo och man är hela tiden på helspänn över hur det ska gå och vilka som ska stryka med. Karaktärsskildringen är dessutom väldigt genomarbetad och flera av huvudkaraktärerna får ett djup som man inte är bortskämd med och överraskar då och då. Blodband bjuder på ren skräck, eftertänksam deckare och intensiv action. Det är bara att ta av kepsen och bocka och tacka för läsupplevelsen. Ännu en modern klassiker från Dennis Gustafssons stift.

Illustration: Viktor Kasparsson
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Domovoi

tisdag 29 oktober, kl 20:48 av 1 kommentar

domovoiPeter Bergting är en få svenska serieskapare som nått ut internationellt. Han har fått ett flertal serier utgivna i väst, The Portent är den mest kända av dessa. Hans senaste, Domovoi gavs ut av Dark Horse i somras. Bergting har även försökt få den utgiven i Sverige och kontaktat flera förlag men antingen inte fått svar eller kalla handen som han skrivit om på sin blogg och som ledde till en del kommentarer även på vär Facebook-sida så det var uppenbarligen något som serieläsare ville tycka till om. Men att ingen vill ge ut Domovoi i Sverige, är det så mycket att orda om? Är den så bra som Amazon-recensionerna gjort gällande?

Men först, vad handlar den då om? I ett magiskt Stockholm bor den unga Jennie med sin katt och morbror. Jennie är barnbarn till en mäktig häxa som en gång i tiden stal några ben från en mäktig trollkarl och därmed dennes magi. Trollkarlen har skickat två poleviki, ungefär maffiadvärgar, efter henne för att återfå benen sedan hennes mormor Vasilisa dött. Detblir upp till Jennie, katten Bulka och hennes andemorbror Ivan (en domovoi) att lösa den knipa de hamnat i.

Nej. Domovoi är inte så bra som Amazon-recensionerna gjort gällande. Det är en rätt seg serie, den hade mått bra av ett högre tempo. Nu känns den långa stunder väl utdragen, manuset räcker inte riktigt till. Såväl Jennie som morbror Ivan är också väl slätstrukna karaktärer. Man kan tycka att de borde reagera lite starkare på att en mäktig trollkarl skickat två torpeder efter dem men nä, de reagerar knappt på hotet utan ger sig lugnt in i kampen. Eftersom de är så ingetsägande så är det svårt att bry sig så mycket om dem även om de är de goda. Slutet känns som lite av ett antiklimax, jaha var det inte mer än så här? Det är synd att dessa brister är så framträdande för det finns annat som är riktigt bra. Teckningarna t.ex. Bergting excellerar i miljöer, färgläggning och få kan som han skapa en sant magisk stämning i teckningarna. Dessutom är sidlayouterna genomgående riktigt bra. Som svensk är det kul att se olika detaljer som finns i teckningarna och en del kulturella egenheter som morbror Ivans sug att stanna till på en loppis och att den disparata gruppen som gett sig av för att möta trollkarlen tar sig tid till inte bara en utan två rejäla fikastunder på vägen. Jag är splittrad till Domovoi och därför blir det ett mellanmjölksbetyg. Men jag kan förstå om inget serieförlag ger ut den trots att Bergting är en av Sveriges bästa serietecknare.

Illustration: Peter Bergting
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Wolfsmund 1

fredag 13 september, kl 20:04 av 0 kommentarer

WOLFSMUND1Jag har läst väldigt lite manga de senaste åren men när jag läste om Wolfsmund ( Ōkami no Kuchi Wolfsmund) så var det bara att slå till. Medeltid, Wilhelm Tell och Alperna är ingredienser jag gillar skarpt, dessutom var de recensioner jag hittade i huvudsak väldigt positiva och Vertical har gett ut en del intressant manga. Seriens skapare Mitsuhisa Kuji hade jag aldrig hört talas om. Titeln Wolfsmund kommer av den borg som byggts i Sankt Gotthard-passet som är den enda vägen genom Alperna till Italien. Där måste alla som vill ta sig från de av huset Habsburg ockuperade kantonerna passera och då framför ögonen på den ökände vaktchefen Wolfram därav namnet Wolfsmund (vargens gap). Albumet innehåller tre berättelser som alla binds samman av den onde Wolfram och kampen mot habsburgarna. På Verticals hemsida finns ett utdrag att klicka sig till.

Wolfsmund rekommenderas på baksidan till läsare som är 16 år eller äldre. Faktiskt ganska lämpligt. Wolfsmund är nämligen den grymmaste serien jag läst sedan Zorn & Dirna. Wolfram är en riktig sadist vars vackra anlete konstrastrerar mot mörkret i hans själ och han påminner en hel del om Johan Liebert i Naoki Urasawas Monster. Det förekommer ett par halshuggningar men det är barntortyren och det efterföljande testet som är grymmast. Jag hoppas verkligen att Wolfram går en lika grym död till mötes framöver, jag vill se honom död lika gärna som jag vill se Negan dödas i The Walking Dead. Det är inte bara Wolfram som har ett typiskt vackert ”mangaansikte” utan även de flesta unga kvinnorna har det medan de andra har mer realistiska ansikten. Men jag köper det även om jag helst hade sluppit det, det förtar inte berättandet eller stämningen i serien. Det är även något speciellt med berättandet som skiljer Wolfsmund från det mesta jag läst senaste tiden men det påminner mig om Monster. Det handlar framförallt om tonfallet i berättandet och ett annat tempo som bäst exemplifieras av fler närbilder och mer poserande. Förutom att det var lite uppfriskande att läsa en manga igen (enligt förläggaren Vertical en seinen manga) så är Wolfsmund stundtals både spännande och engagerande och utan att spoila alltför mycket så hade jag gärna sett mer av flera av de karaktärer som stryker med. Det var nästan lite väl mycket kill your darlings innan de hunnit bli darlings. Det känns också som att Mitsuhisa Kuji har gjort sin hemläxa för såväl byggnader, vapen och kläder ser ut som jag förväntar mig att medeltid ska se ut. Allt som allt en serie som jag vill läsa mer av.

Illustration: Mitsuhisa Kuji
Förlag: Vertical
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Hellgren & Skogäng på Gävle Konstcentrum

torsdag 12 september, kl 21:00 av 0 kommentarer

IMAG0301Rejält försenad, utställningen öppnade i juni och skulle egentligen stängt 1 september, tog jag mig idag till utställningen på Gävle Konstcentrum med Ola Skogäng (Theos ockulta kuriositeter) och Joanna Hellgren (Frances). En väldigt trevlig utställning där jag framförallt föll för Joanna Hellgrens lampskärmsserie, en väldigt kul idé. Ofta när det är en utställning vilket gäller såväl Ola Skogängs som Chris Wares så blir det mest lite original på väggen och dessutom en del skisser och halvfärdiga sidor. Chris Ware sa själv när han var i Gävle att han var lite tveksam till att ställa ut serier eftersom de då inte visades i sin slutliga form dvs ett album. Trevligt var också Skogängs monter med diverse saker med koppling till skapandet av Theo och Joanna Hellgrens skåp med dockfigurer. Utställningen är definitivt värd att besöka om du bor i Gävle eller har vägarna förbi, den är dessutom gratis 🙂 Den 22 september då den avslutas med vernissage och besök av Ola Skogäng som håller i en workshop och Joanna Hellgren som läser högt ur sina serier. Några bilder från utställningen finns efter hoppet.

Fortsätt läsa Hellgren & Skogäng på Gävle Konstcentrum

Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Allan Kämpe

tisdag 10 september, kl 21:58 av 2 kommentarer

allankampeJag har de senaste åren börjat köpa och även läsa (men mest köpa) en massa klassikerutgåvor som The Phantom, Prince Valiant, Mickey Mouse, Donald Duck, Captain Easy och Flash Gordon. De gör sig fint i seriehyllan och är omsorgsfullt formgivna både till tryck och bindning. Dessutom informativa texter. I Sverige finns inte motsvarande utgivning riktigt. Visst har Bamse- och Fantomenårgångar samlats och Barna Hedenhös ges ut av Nisses Böcker och Kartago har satsat på Jan Lööfs samlade verk. Men lyxiga utgåvor med fina återgivningar av svenska serieklassiker saknar jag. Det finns framförallt en serie, som jag är ärlighetens namn inte läst, som jag verkligen vill se utgiven, Allan Kämpe. Serien skapades och tecknades Eugen Semitjov 1942-1957 innan Semitjov blev vetenskapsjournalist. Allan Kämpe är en svensk äventyrsserie och synnerligen vältecknad som verkligen hade gjort sig förtjänt av snygg utgåva. Toksnygga rymdfarkoster och lite världsräddande känns som en klockren kombo. Förutom samlingsalbumet från 70-talet verkar serierna rätt svåra och dessutom väldigt dyra att komma över så även det är skäl till en återutgivning. Spana in ett gäng snygga omslag och få mer info om serien här. På Serieforum finns en tråd dedikerad åt Allan Kämpe och det verkar finnas planer på att ge ut både de klassiska serierna och en ny version, dock har tråden varit igång några år men förhoppningsvis blir det något av en utgivning framöver. Nyligen dök det även upp en kort film med Eugen Semitjov på YouTube. Eventuell pepp 😉

Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...