När vinter-OS nu är slut kan det vara på sin plats att vila ögonen på omslagsmästaren Fransesco Francavilla som har gjort några helt fantastiska teckningar med diverse superhjältar som olympier i Super Olympics. Min favorit är den Moebius-inspirerade Silver Surfer ovan. På Francavillas tumblr finns fler med bl.a. Captain America, Wolverine och The Punisher.
Riktigt bra trailer. Nu känns det som att Guardians of the Galaxy är lite av ett måste.
The Hartlepool Monkey bygger på en gammal legend från krigsåret 1814, legenden har bearbetats till en serie av Wilfrid Lupano (manus) och Jeremie Moreau (teckningar) och gavs förra året ut på engelska av Knockabout. På ett franskt skepp som ligger utanför Englands kust håller sig kaptenen med en uniformsklädd apa (schimpans) som han är väldigt fäst vid, lika fäst är han inte vid skeppspojken som sjunger sånger på engelska. Han får gå på plankan. Strax därefter blåser det upp till storm och skeppet förliser. De enda som överlever är apan och pojken. Skeppets förlisning iakttas av fiskare och dagen efter hittas apan av ett större gäng fiskare som genast inleder en febril jakt för att gripa fransmannen. För alla i Hartlepool är övertygad om att det är en fransman för de har aldrig sett någon tidigare. Å han pratar ju konstigt och luktar konstigt så nog är hans fransman och bör hängas. Men först ska en rättegång hållas. Skeppspojken som talar engelska fast konstigt hakar på ett gäng lekande barn och kommer så ur en eventuell knipa men hur ska han klara sig?
Fortsätt läsa The Hartlepool Monkey
Albumförlagets utgivning av franska äventyrssuccén Lanfeust från Troy är nu framme vid tredje albumet, Slottet or-Azur. Snabbguide: Alla har en magisk kraft, om Lanfeust kommer i kontakt med en magohammots elfenben får han alla krafter. Tyvärr får även piraten Thanos det och de är båda på jakt efter ett svärd med skaft av elfenben. I tredje albumet har våra hjältar och hjältinnor har lämnat Eckmül med båt för att ta sig till Baronien genom att tvinga pirater tillhörande Thanos att föra dem dit. Tyvärr dyker Thanos som har den otrevliga förmågan att förflytta sig till alla platser han varit på tidigare genom någon variant av Star Trek-strålen och det hela slutar med att skeppet kraschar mot Baroniens stränder. I Baronien slåss ett antal baroner mer eller mindre konstant mot varandra och man gillar inte magi. Baron Averöes är en skrämmande man som försöker lägga under sig hela Baronien och våra vänner blir inblandade i kriget.
Som jag skrivit tidigare så är det här ett riktigt fläskigt grabbäventyr. Cian och Cixi är sin magi till trots mest ögonfägnad och serien hade inte direkt klarat Bechdel-testet. Men det som räddar serien och gör att jag gillar den är att det är ett underhållande fläskigt grabbäventyr som bara blir bättre och bättre. Både Cian och Lanfeust är klassiskt vackra och ärliga unga älskande i sann sagotradition medan Cixi också är lite kul när hon inte bara posar och trollet Hebus livar också upp tillställningen. Baron Averöes tillför lite välbehövlig ondska och distraktion i våra vänners jakt efter svärdet som tillhör baron Or-Azurs son. Actionsekvenserna är klart fläskigare här och stridsscenerna i slutet är riktigt snygga. Så Arleston och Tarquin håller stilen och lyfter lite. Jag tycker den här delen är den bästa hittills.
Det kommer ut fler intressanta serier från de brittiska öarna just nu än tidigare. Eller så är det bara jag som fått upp ögonen först nu för vad som ges ut. En titel som kom förra året och som fick positiv uppmärksamhet på öarna var Drowntown av Robbie Morrison och Jim Murray. Boken utspelar sig i ett framtida London som härjats av klimatförändringarna. Som titeln antyder ligger stora delar av London delvis under vatten och klassklyftorna har ökat enormt. Den fd utredaren på internationella brottsdomstolen i Haag, numera andra klassens livvakt, Leo Noiret får ett uppdrag av den undre världens drottning Alexandra Bastet att ta redo på vem hon egentligen är. Bastet minns ingenting av det hon varit med om innan hon vaknade upp efter en båtkrasch i Kairo, inte ens sitt namn. Man följer Leos till en början fruktlösa och stundtals mörbultande försök att lyckas med sitt uppdrag och parallellt med Leos sökande som utspelar sig i nutid, i serien 😉 får man följa den unga vattenkuriren Gina Cassel och hennes romans med stenrike Vincent Drakenberg i dåtid. Å allt hänger förstås ihop.
Fortsätt läsa [Rule Britannia] Drowntown Book One
Visades för första gången i samband med Super Bowl och nu visas den på Shazam 🙂 Första filmen var ett riktigt bra matinéäventyr. Jag är mer tveksam till uppföljaren, ser inte alltför lovande ut men jag hoppas den innehåller mer än fläskaction. Ed Brubakers run var ju så jäkla bra så filmvarianten av Winter Soldier har en del att leva upp till.
I höstas slog Albumförlaget till och gav ut två album i en serie samtidigt, Det var en gång i Frankrike 1: Herr Josephs imperium och Det var en gång i Frankrike 2: Korparnas svarta flykt. Serien kretsar kring Joseph Joanovici, en judisk skrothandlare. Serien tar sin början med en pogrom i Josephs födelsestad av tsarens styrkor och fortsätter till Frankrike där Joseph gifter sig med sin barndomskärlek Eva. Han får jobb hos Evas farbror som är skrothandlare och efter ett tag har han manövrerat ut honom och tagit över firman. Han fortsätter att göra bra affärer, både tillåtna och otillåtna, och blir allt rikare både vad gäller pengar och inflytande. När kriget kommer är det tur att han gjort affärer med tyskarna innan kriget eftersom snaran dras åt kring de franska judarna. Serien hoppar mellan olika perioder i Joseph Joanovics liv och efterhand fogas bitarna samman.
Fortsätt läsa Det var en gång i Frankrike 1-2
Det är ack så långt mellan Mouse Guard-samlingarna men de är värda att vänta på. Det var ett antal år sedan jag skrev om Black Axe och i höstas, försenad, så släpptes den äntligen. Tyvärr var den utgåvan jag förhandsbokat ännu mer försenad och dök upp först innan jul. Det finns en från Archaia och en från Titan så kolla vilken utgåva du ska beställa. För om du inte redan gjort det och inte avskyr små möss som agerar som människor så ska du beställa Mouse Guard för det är en av de bästa serierna som finns.
Men till handlingen. Om du läst Mouse Guard tidigare så vet du att The Black Axe är ett legendariskt vapen till skydd för alla möss. The Black Axe utspelar sig på våren 1115, alltså ett bra tag innan Fall 1152 och Winter 1152. Celanawe som man stiftade bekantskap med i Winter 1152 är här en ung vaktmus som får besök av en äldre släkting, Em. Hon har kunskaper om The Black Axe och har fått i uppdrag av matriarken Bronwyn (det är alltid en matriark som styr Mouse Guard) att hitta det numera försvunna legendariska vapnet. Em berättar att The Black Axe smiddes av en förfader till henne och Celanawe, Farrer, och de är de sista på hans ättelinje. Em och Celanawe ger sig iväg över havet tillsammans med skepparen Conrad för att återfinna yxan som senast svingades av Ems bror Benn.
När man ser Petersens teckningar så förstår man att det tar tid för de är fantastiskt detaljerade och vackra och att få läsa ett helt album bestående av de här underverken kan närmast beskrivas som en ynnest. Förutom miljöerna så är Petersens möss något utöver det vanliga. Förutom att de går upprätt så ser de ut som verkliga möss. Inget djuransikte på en människokropp utan möss men han är så skicklig på att skildra minsta känsla. När man börjar läsa Mouse Guard känner man dessutom direkt igen tonen och vips så är man där i mössens värld. Det är väldigt sympatisk berättelse om att välja sin väg och hur ödets nycker påverkar valet och ett fint porträtt av Celanawe. Spänning, vänskap, kärlek, tragedi och äventyr. Mouse Guard har faktiskt allt.
Ingen svensk seriefigur har följts av generationer av barn i den omfattningen Bamse gjort. Tidningen är såvitt jag förstår fortfarande en storsäljare (jag prenumererar åt min dotter) och utöver Astrid Lindgrens Pippi är det ingen svensk barnfigur som marknadsförs så hårt som Bamse med kläder, spel och leksaker. Så Bamse är fortsatt populär. Därför var det egentligen ingen överraskning att det nu kommer en spelfilm om världens starkaste björn. Det enda konstiga är att det dröjt så länge, de tecknade filmerna som jag såg när jag var liten och som mina barn ser nu har nog nästan fyra decennier på nacken och är även om de är charmiga ”lätt” daterade. Bamse och Tjuvstaden hade premiär i fredags och när jag såg den i eftermiddags var det i den största salongen på Filmstaden och den var fullsatt.
Apart gav i höstas ut några svenska serier, en av dem är kriminalantologin Ordningen upprätthålls alltid. Antologin består av 23 grafiska novelletter som skrivits av Pär Thörn och illustrerats av både kända och okända svenska tecknare (förutom en dansk). Alla novelletterna börjar och slutar på samma sätt. De börjar med Jag heter namn och jag är död och avslutas med Ordningen upprätthålls alltid. Som med de flesta antologier är innehållet ojämnt men det finns flera bra novelletter i den och dessutom är en kriminalantologi ett väldigt välkommet inslag i den svenska serieutgivningen så kepan av för Apart.
Allra läckrast tecknad är Lars Krantz Polisen med patos som inte är vad den först verkar. Jag skulle verkligen vilja läsa ett ny längre skräckserie av Krantz. Vackrast är Kassaskåpssprängaren om en amerikansk maffiasnubbe som möter sin död i Paris som Allan Haverholm tecknat. Dennis Gustafsson är en av mina stora favoriter för närvarande och Människojägaren om Sigvard Thurneman, Salaligans ledare, tar en tillbaka till 30-talet på Gustafssons eleganta sätt. Så det är variation på tecknandet. Noirpastschen Den döda kvinnan av Joakim Gunnarsson och Hedvig Häggman-Sund dissekerar på ett elegant sätt klichéerna i noirfilmerna. Av de mer alternativa inslagen fastnar jag för Ruben Dahlstrands intensiva teckningar i Bankrånaren. Den stora variationen av teckningsstilar förnöjer.
Berättandet blir inte heller det enahanda som skulle vara risken om t.ex. Ed Brubaker författat novellerna. Pär Thörn varierar såväl brotten som frånfällena och det är en minst sagt stor spridning, inte bara av hjärnsubstans. Det enda som blir lite enformigt är att alla berättar själva om sina frånfällen och liv med något enstaka undantag och Thörn håller samma korta hårda ton genom hela samlingen. Så jag tycker att antologin gör sig bäst att läsas i mindre doser. Men på det stora hela är det en bra antologi av såväl Pär Thörn som den stora tecknarskaran. Om någon blev stött av min Brubaker referens så läs Fatale och Criminal efter varandra och jämför mans- respektive kvinnoporträtten 😉
