Idag, onsdag 15 maj, presenterade Seriefrämjandet listan på de nominerade till årets Urhunden. Till skillnad mot tidigare år så presenteras nomineringarna bara på hemsidan istället för att annonseras på Stockholms Internationella Seriefestival men eftersom festivalen ägde rum redan i början på april så sköts tillkännagivandet på framtiden. Nytt för i år är också avsaknaden av nomineringar till Unghunden som delades ut för sista gången 2018 och årets Urhunden blir också det sista då Seriefrämjandet beslutat sig för att reformera priset. Vad det nya priset kommer att heta och andra nya premisser som det medföljer kommer att annonseras under året, förmodligen på Bokmässan i Göteborg där vinnarna av Urhunden brukar presenteras.
Nu raskt över till de nominerade:
2018 års bästa originalsvenska seriebok
Drömmen om Europa av Fabian Göranson (Ordfront Galago)
Einsteins nya fru – samlade serier av Liv Strömquist (Ordfront Galago)
Fädernas synder (Viktor Kasparsson) av Dennis Gustafsson (Albumförlaget)
Närmare kommer vi inte av Monika Steinholm och Anneli Furmark (Wibom books)
Under tiden av Pelle Forshed (Kartago)
Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting (Natur & Kultur)
Den första kategorin innehåller sex nominerade böcker istället för det sedvanliga fem av vilka jag läst alla utom två och pinsamt nog redan äger en som jag fortfarande inte läst, nämligen Närmare kommer vi inte. Pelle Forsheds lysande Under tiden utsåg jag till årets bästa seriebok 2018 i min årskrönika och är följaktligen min favorit till priset men jag skulle bli minst lika nöjd om Drömmen om Europa eller Vi kommer snart hem igen vann och jag är jublande glad att juryn uppmärksammade Dennis Gustafssons åttonde album med Viktor Kasparsson. En bok som jag saknar bland de nominerade är Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmarks mycket läsvärda bok Vi skulle segla runt jorden (Natur & Kultur) men förutom det så är jag mycket nöjd med nomineringslistan.
2018 års bästa till svenska översatta seriebok
Hoppets tid del 1 av Émile Bravo (Frankrike) (Cobolt)
Louis och demonerna av Fanny Britt och Isabelle Arsenault (Kanada) (Sanatorium)
Lånat kön av Chloé Cruchaudet (Frankrike) (Epix)
Onämnbara av Leela Corman (USA) (Epix)
Skim av Mariko Tamaki och Jillian Tamaki (Kanada) (Epix)
Det första som slår mig är att Epix lyckats knipa tre av fem nomineringar men också det faktum att två av dem – Lånat kön och Skim – gavs ut i januari 2019 vilket gör att prisets rubrik är en smula missvisande. Jag har läst fyra av de nominerade, men inte recenserat en (Onämnbara), och stör mig lite på att jag ännu inte läst det hyllade Spirou-albumet Hoppets tid men min plan var att också läsa Émile Bravos tidigare album Spirou: Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man (Cobolt, 2014) som tyvärr är slut på förlaget men tack gode Gud för det svenska biblioteksväsendet. Mina omedelbara favoriter är Louis och demonerna och Lånat kön och jag lovar att återkomma med recensioner på Einsteins nya fru, Närmare kommer vi inte, Hoppets tid del 1 och Onämnbara.
Tredje delen av Émile Bravos välgjorda epos Hoppets tid börjar sommaren 1942 och slutar strax efter det misslyckade attentatet på Hitler, 20 juli 1944 – en hoppfull tid för Spirou, Nicke och hans vänner i det ockuperade Belgien på många sett, där de allierade vinner allt fler segrar på slagfälten (tack vare USA och Sovjetunionen), men följderna av nazisternas nederlag och sviktande krigslycka gör också att tillvaron i Belgien blir ännu tuffare och farligare. Många fängslas, torteras eller avrättas, tyskarna tvångsrekryterar belgisk arbetskraft som tvingas jobba i landets industrier, tågtransporterna österut med både fångar och deporterade judiska familjer ökar ständigt och de allierades bombräder inför landstigningen i Normandie blir ytterligare en hård prövning för det belgiska folket.
