Handling m.m. Den version av Den svarta ön som tidigare getts ut är en omtecknad version från 60-talet. Den första versionen, som var svartvit, gick i La Petit Vingtième 1937-38. Den version som Carlsen Comics nu, 2010, ger ut är den färglagda och omredigerade versionen från 1943. I Den svarta ön blir Tintin blir beskjuten av några män i ett flygplan som nödlandar där Tintin och Milou befinner sig. Tintins efterforskningar för honom i Dupontarnas inkompetenta armar men också i de fula fiskar han söker efter. De försöker givetvis ha ihjäl Tintin men lyckas inte och Tintin kommer allt närmare deras tillhåll på Den svarta ön.

Vad är bra? Tintin i toppform vilket innebär i stort sett allt. Till skillnad från de flesta andra serier jag läst som har en 70 år på nacken så har Tintin åldrats med värdighet. Eller snarare inte åldrats alls. Tintin är onekligen tidlös. Hurra för det. Själva äventyret har inte den exotism som jag gillar med Tintin (inte alla äventyr dock) men klarar sig utan det. Äventyret är osedvanligt fartigt med Tintin på språng i stort sett hela tiden. Förutom gorillan på ön så dominerar Tintin och Milou serien totalt då bifigurerna inte är så intressanta. Speciellt Milou är riktigt kul och är en suverän comic relief-figur. Jag kan inte jämföra med den nyare versionen eftersom jag inte läst den på länge men jag har svårt att tänka mig att den är bättre för i 1943-års version är Den svarta ön fartfylld, rolig och fantasieggande. Översättningen är bra och utgåvan andas kvalitet både i papper och tryck.

Vad är mindre bra? Det får du fråga någon annan om. Jag vet faktiskt inte.

Slutsats: Ett suveränt Tintin-album kan inte bli annat än full pott. Sedan jag ”återupptäckt” Tintin det senaste dryga året har jag insett varför jag tyckte så mycket om Tintin som barn och förstår inte de som tycker att Tintin är överskattad.