Att Batman: Arkham Asylum är den bästa tolkningen av Batman i spelform, och tillika ett av de roligaste spelen som kom 2009, har knappast undgått någon som är intresserad av vare sig serier eller spel. Själv tillbringade jag mellandagarna på Arkham Asylum förra året. Det var en rejäl utmaning att lösa alla gåtor, hitta alla referenser till platsens historia och skurkar Batman slagits mot. Rocksteady Games hade gjort hemläxan. Även jag som varit Batdiggare sedan slutet på 70-talet fick stifta bekantskap med nya figurer. Så givetvis är förväntningarna höga på uppföljaren som kommer nästa höst. Kolla in teasern på den än så länge sparsmakade hemsidan och kommentera!
Författar arkiv
[Batmania] Batman: Arkham City Teaser
[Batmania] Batman, Incorporated # 1 enligt Anders

Andy Kubert har gjort en av många omslagsvarianter.
Får inleda detta genom att instämma med föregående talare Henrik. Det här är verkligen toppen! Även jag kände mig en aning fröjdestulen vid nyheten att Grant Morrison skulle lämna Batman & Robin, en tidning som varit en av mina absoluta favoriter de senaste åren. Jag avundas verkligen inte Paul Cornell och Scott McDaniel som på kort varsel fick hoppa in på den tidningen i samband med nummer 17. Morrisons Batstövlar är inte helt lätta att fylla. Där Batman & Robin # 1 var som ett avsnitt av 60-talsteveserien regisserat av en David Lynch som låtit sin inspiration från The Wind in the Willows och Freaks blomma ut, kan Batman Incorporateds första nummer enklast beskrivas som Batman goes Spy Fi. Omslaget utlovar precis det där globetrottande anslaget agentserier som The Man From U.N.C.L.E. ofta stoltserade med. ”First we take Gotham and then we take Berlin…” för att parafrasera Leonard Cohen.
Fortsätt läsa [Batmania] Batman, Incorporated # 1 enligt Anders
Hellboy: Double Feature of Evil
Mike Mignola och Richard Corben har blivit ett riktigt radarpar de senaste åren. Mina favoriter bland serierna de gjort tillsammans är förra årets Eisnervinnare The Crooked Man och brottarserien Hellboy In Mexico, or A Drunken Blur som gavs ut i maj. Double Feature of Evil lånar som titeln antyder både sitt tema och upplägg från biografernas klassiska dubbelföreställningar med skräckfilm. Corben har förstås inte försuttit chansen att få rita ruttna ting och sammanflätar historierna med en vinjett där ett gäng zombies tittar på Hellboys två äventyr i en nedgången biograf.
Hus med ond närvaro binder samman de två korta berättelserna som är kul men inte revolutionerande. Big Red stöter på ett hus som äter människor (japp!) i den ena och en tokig egyptolog i den andra. Det blir en stor fajt och åtskilliga av de oneliners vi känner och älskar. Det känns väldigt mycket som ytterligare en andningspaus för Mignola inför nästa stora och omvälvande del av Hellboys liv. Och vem kan klaga på honom för det. The Storm avslutades under hösten och sista numret var så knäckande storslaget att jag ännu inte hittat en ingång för en recensionstext. Märk väl att detta kommer från en som enbart läst tidningen och inte behövt nysta i alla intrigtrådar för att få dem att gå ihop. Så plocka gärna upp detta om du vill ha en kort, effektiv dos monsterunderhållning.
Manus: Mike Mignola
Illustration: Richard Corben
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse
Betyg: 3+/5
Strange Tales II # 1 & 2:
Inte helt oväntat har många amerikanska serieskapare i indiesvängen ett passionerat förhållande till superhjälteserier. Marvel har i antologin Strange Tales gett några ur den skaran helt fria händer att ge sin egen tolkning av förlagets figurer. I vanlig ordning har titeln Strange Tales funnits i en mängd olika inkarnationer sedan 50-talet då den gav utrymme åt Marvelmonster av olika slag. Den här tidningen kommer ut under MAX-baneret och är följaktligen en liten aning våldsammare och mer profan, vilket i dagens serieklimat ärligt talat inte säger särskilt mycket. Volym ett finns samlad i en tpb där bland andra Jason och Stan Sakai är med.
Som brukligt är i antologisammanhang är det ömsom bourbon ömsom vatten, och jag kommer givetvis att fokusera på de starkare bidragen. Rafael Grampá ligger bakom såväl omslag som första numrets roligaste serie. Tänk er Darren Aronofskys The Wrestler med Wolverine och andra helande mutanter i rollerna. En minst sagt vriden kärlekshistoria ger den korta berättelsen en tillfredställande avrundning. En annan höjdpunkt är Shannon ”Papa Wheelie” Wheelers snyggt rastrerade version av Red Skull som miljökämpe. Ständige Shazamfavoriten Jeff Lemire ger en bisarr och mycket kanadensisk vinkling på sin version av Man-Thing.
Utopi på väg

Illustration: Elin Fahlstedt
Att gänget på Shazam brinner för litteratur med fantastiska inslag torde vara uppenbart för läsekretsen vid det här laget. Så givetvis börjar vår kollektiva puls att öka en aning vid nyheten att en svensk tidning där fantasin får fritt spelrum är på väg. Det är Kolik förlag som presenterar Utopi på följande sätt:
”Dina ögon ropar efter utsökta episka serier, efter delikataste fantasy och sirliga sägner, de ropar efter djup mystik. Hjärnan kräver science-fiction, nerverna kräver skräck, blodet kräver äventyr, njurarna kräver av någon anledning humor. Från andra håll hörs krav på erotik.”
I redaktionen har vi namn som Kim W. Andersson, Fabian Göransson, Karl Johnsson, Loka Kanarp, Lisa Medin och Lina Neidestam. Tidningen lanseras i februari och för den som tecknar prenumeration under november månad utlovas en speciell bonus: ditt porträtt utfört av en Utopitecknare. För mer information om detta och tidningen i allmänhet kolla in Utopibloggen!
Tron: Betrayal # 1
Disneys datafantasy från tidigt 80-tal har haft en speciell plats i hjärtat alltsedan jag fick föräldrarna att hyra den tillsammans med en moviebox någon gång 1983. Filmmusiken av Wendy Carlos skaffade jag på lp förra året och den har snurrat många varv på skivtallriken trots den hiskeliga låten med Journey som bryter av mitt i den elektroniska skönheten. Att jag haft problem med att hålla förväntningarna nere inför Tron: Legacy är en grov underdrift. Kulört nonsens, lightcycles, Daft Punk – skriv upp mig på gästlistan! Har inte varit så här peppad inför en 3D-film sedan jag inväntade Skandiavisningen av Flesh For Frankenstein 1998. Givetvis känner Disney och Marvel till vad den ursprungliga filmen betytt för många och följaktligen har man bullat upp med en ny serieversion av den samt föreliggande miniserie som ska utgöra brygga mellan originalet och uppföljaren. Det blir inte helt oväntat ganska fluffigt. Kevin Flynn får allt svårare att hålla alla glada och nöjda i den virtuella värld han skapat samtidigt som hans havande fru av förklarliga skäl vill ha honom närvarande IRL. Flynns lösning blir att skapa sig en virtuell dubbelgångare som ska samarbeta med Tron och hålla allt flytande i ”The Grid”. Tror ni att det blir problem? Och behöver jag ens nämna att lightcycles har en ganska framskjuten position på många av tidningens sidor? Andie Tongs teckningar är ok men inte mer och Pete Pantazis färger badar alla scener från den virtuella världen i den där grönblå nyansen man bestämt är extra sf just nu. På intet sätt en omistlig serie, men rätt kul för den som räknar ner till 17 december och premiärdagen.
Illustration: Andie Tong
Tusch: Andie Tong
Färgläggning: Pete Pantazis
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Baltimore: The Plague Ships # 3 & 4
Ojojoj tiden går! Vi har redan hunnit fram till nummer fyra av fem i den första serien om vampyrjägaren Baltimore. Ett mönster har trätt fram där varannan tidning fokuserar på det som är berättelsens nu interfolierat med tillbakablickande mellanspel. Det är generöst för dem som händelsevis inte läst romanen Baltimore, or the Steadfast Tin Soldier and the Vampire, men visst gör det tempot lite staccatoartat. Att se bokens händelser gestaltas med mörk finess av Ben Stenbeck är givetvis mäktigt även om man är bekant med historien sedan tidigare. OBS! Spoilers i nästa stycke!
Ragman: Suit of Souls
Ragman, även känd som Rory Regan, är något av en doldis i DC-universat. Han dök upp 1976 i en kortlivad tidning som bar hans namn med manus av Robert Kanigher och med riktigt tjusiga teckningar av bland andra Joe Kubert. I Sverige publicerades en del av de här serierna i Läderlappen. Det passade bra med tanke på att Ragman i mångt och mycket är samma andas hämnare. Med bas i Gotham, dock utan de pengar och hjälpmedel hans mer kände like besitter, är Ragman en sorts fattiglappsBatman i en brokig dräkt sydd av lumpor. Ursprungligen fattig irländare är han sedan tidigt 90-tal retconnad till jude av Keith Giffen. Två miniserier placerade vår tids Ragman som en i ett led av kabbalistiska hämnare som skyddat folket från förföljelse tack var en dräkt som hämtar styrka från onda män han besegrat. Efter det har han dykt upp i en rad olika miniserier med magiskt tema, nu senast i Untold Tales of Blackest Night.
Fortsätt läsa Ragman: Suit of Souls
The Kubert School: Year Two
Hej, Det var ett tag sen nu. Ber om ursäkt för det. Tid är dock en lyx jag inte har. Har man den så går den mest åt att sova. Vilket har blivit den enda aktivitet förutom tecknande jag gör nu för dagarna. Det har varit skönt med sommarlov men det var inte mycket lov. Fortfarande mycket resande runt och jobb.
Jag har nu börjat mitt 2:aår i The Kubert School. Kommer ni ihåg hur mycket jag klagade förra året att det var så mycket att göra med mera? Det var i retrospekt inte så farligt. Vi hade 10 lektioner med ca. 9 läxor (ca. 9 sidor) med seriesidor eller omslag eller diverse illustrationer. Det var jobbigt, men saken är den att detta år ger en del lärare oss 2 sidor med 1 veckas deadline så vi har ungefär dubbelt så mycket att göra. Jag har hört att det kommer lugna ner sig snart men inte förrän efter Thanksgiving helgen.
Nog med gnäll nu. Vi har mycket roligare arbeten och manus att jobba ifrån detta året också. Detta ger mer inspiration och alla har blivit bättre så pressen är på att lyckas. Plus att DC delar ut ett stipendie i slutet av året på 5000 dollar som hade varit rätt skönt att få.
Jag var förresten och besökte New York Comic Con för några veckor sen. Min första seriemässa. Kul. Fick chansen att jaga editors och skaffa lite connections. Pratade med Dark Horse och Atlas. Missade DC:s talangjakt, men efter att ha lämnat in mina grejer hos Marvel fick jag visat intresse och fick en tid att prata med dem. Det var riktigt trevligt och de verkade uppskatta mina grejer, men gav mig också mycket konstruktiv kritik. Fick också köpt mycket grymma böcker och en massa gratis grejer av bland annat 2000 AD/Rebellion. Grym upplevelse. Inte många Storm Troopers dock vilket var en besvikelse. Men att se 4 livslevande Predators gå runt var bra kompensation. Synd att den filmen sög.
Nu till att visa lite arbeten jag gjort det senaste.
Batman Odyssey # 1 – 4

En skottskadad hjälte...
I likhet med många andra blev jag i unga år fullständigt golvad av Neal Adams samarbeten med Dennis O’Neil. Henrik skrev för en tid sedan en recension av duons epokgörande Green Lantern/Green Arrow-historier som du kan läsa här. Jag minns än idag precis hur chockad jag blev av Gigant # 6 1980, där en Kristuslik miljökämpe får de gröna hjältarna att gå i såväl ideologisk som fysisk clinch i historien ”… och han ska frälsa världen…”. Huvudet snurrade ett par varv när jag fortsatte läsa de andra serierna i samma nummer som kändes avgjort tama i jämförelse. Av förklarliga skäl är det länge sedan jag vågade mer än bläddra igenom serien. Den ger till och med en del svenska alster från de senaste åren viss konkurrens vad gäller uppenbart plakatviftande trots att stilnivån givetvis inte går att jämföra.
När O’Neil och Adams tog sig an Batman under samma period (1969) var det uttalade målet att vrida klockan tillbaka för figuren, som särskilt under 60-talet mest ägnat sig åt pajaskonster. Resultatet står sig med vissa marginalnoteringar än idag och bland höjdpunkterna märks bidrag till persongalleriet som Ra’s al Ghul och Man-Bat. Därför blev jag givetvis mycket exalterad när jag hörde att Adams skulle återvända till Batman med två sexnummers miniserier betitlade Batman: Odyssey. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig vad som komma skulle. OBS! Spoilers efter länken!













