Läste precis att DC Comics från och med januari slutar skicka sina tidningar till The Comics Code Authority för godkännande. Som ni kanske vet så iscensattes CCA 1954 som branschens sätt att självsanera efter den massiva kritiken som följde på publiceringen av Fredric Werthams bisarra bok The Seduction of the Innocent där främst de då omåttligt populära skräck- och kriminalserierna framställdes som roten till allt ont. Det känns definitivt som att det är på tiden att man lösgör sig från det här förlegade censursystemet, som bland annat förbjöd serier med sex, vampyrer, varulvar och zombies samt titlar där orden ”horror” och ”terror” fanns med, men så här tio år efter att Marvel gjorde samma sak och började använda sin egen åldersmärkning är det föga revolutionerande. De enda större förlag som håller fast vid CCA är bisarrt nog Archie och Bongo Comics, vilkas serier knappast är kända för sina excesser i sex och våld. Läs Jim Lees och Dan Didios pressmeddelande här!
Författar arkiv
DC släpper The Comics Code
[Batmania] Batman: The Dark Knight # 1
Det ska omedelbart erkännas att det är en mycket otacksam uppgift att vara den andra Batmantidningen att recenseras en vecka då Batman Incorporated # 2 avhandlats. På senare tid har jag börjat fundera en del över hur superhjälteseriernas utveckling alltmer har börjat likna musikens. Med jämna mellanrum dyker det upp någon som vill återvända till en tidigare epok. De plockar upp äldre instrument och inspelningsutrustning för att återskapa ljudbilden från de där låtarna som betydde så mycket. Jag kan inte uttala mig om vilken musiksmak David Finch har, men det här första numret känns som om det domineras av 90-talsriff.
Fortsätt läsa [Batmania] Batman: The Dark Knight # 1
[Batmania] Batman Incorporated # 2
Första numret av den här tidningen fick åtminstone två i Shazamredaktionen fullkomligt lyriska. Henrik Örnebring utlyste Batmania i samband med sin recension och jag var inte sen att följa efter med en egen text om tidningen. (Spoilers nedan!)
Nummer två slår sannerligen inte av på takten utan kastar oss tillbaks in i det inferno av tentakler och retrosnygga underhuggare med svärd som förra numret avslutades med. Men trots att Jiro Osamu (Mister Unknowns arvtagare) med benägen hjälp av Catwoman och Batman lyckas rädda flickvännen går allt åt skogen.
Hellboy: The Sleeping and the Dead # 1
Mike Mignola och gänget på Dark Horse fortsätter sin envetna kamp mot de glittriga och sexiga vampyrer som hotar att bli sinnebilden för detta klassiska monster i allmänhetens medvetande. Historien utspelar sig 1966 på den engelska landsbygden där rapporter om antalet gäster som lämnat The Beehive Inn bleka och tärda snarare än utvilade fått B.P.R.D. att ana oråd och skicka dit Hellboy för att undersöka saken.
(Spoilers efter länken!)
The Music of DC Comics: 75th Anniversary Collection
Fick ni också seriejulklappar under granen? Sådan tur hade i alla fall jag och i ett av paketen fanns föreliggande fina skiva. De 31 bidragen spänner från 1941 till 2009 och inleds med en tillbörligt pampig Superman March. Låtlistan är grovt indelad i sektioner efter hjälte. Inte helt oväntat är det Superman och Batman som dominerar men även doldisar i sammanhanget som Swamp Thing, Hawkman och Plastic Man får en chans att göra sin musik hörd.
Fortsätt läsa The Music of DC Comics: 75th Anniversary Collection
Shazams årskrönika 2010, del 2
En av de saker jag konstaterar under förberedandet av den här texten, är att min kalenderbitarpersona av någon anledning tagit ett steg tillbaka under året. Historiskt sett har jag varit mycket nitisk och noggrant noterat alla serier och böcker, filmer och annat jag upplevt. I årets kalender finns betydande luckor, men å andra sidan är saker som lämnat så få intryck att man inte minns dem ett par månader senare knappast värda att ta upp. Så häng med och få en någotsånär kronologisk associationsflödesgenomgång av undertecknads serieår.
Julklappstips del 2
Johan gick i bräschen för Shazams julklappstipsande. Givetvis vill även jag rekommendera The Amazing Screw On Head and Other Curious Objects (Dark Horse), den första serie som jag gett full pott på Shazams sidor. Här kommer mina övriga förslag på vad som ska finnas i de hårda paketen i år.
Mouse Guard: Legends of the Guard (Arkaia)
Den här boken hoppas jag själv få i julstrumpan. Ramberättelsen är en tävling på June Alley Inn (hjältemössens favoritpub) där man samlats för att berätta skrönor vilket låter folk som Guy Davis, Gene Ha, Terry Moore och många fler att släppa loss i David Petersens fantasyvärld. Rikard har recenserat samlingen här.
Omslag av Mike Mignola.
Solomon Kane: Death’s Black Riders (Dark Horse)
Lite hårdför skräck och svärdsfajter till julnötterna är aldrig fel. Dark Horse har gjort ett fint jobb med att förvalta Robert E. Howards litterära kvarlåtenskap med såväl nytt material som nytryck av 70-talets Marvelutgivning med Conan, Kull och Solomon Kane till överkomligt pris.
Hellboy Volume 10: The Crooked Man and Others (Dark Horse)
Med sina korta avslutade historier av hög kvalitet är den här samlingen ett utmärkt tillfälle för nya läsare att stifta bekantskap med Hellboys värld. Längre recension finns här.
Four Color Fear: Forgotten Horror Comics of the 1950s (Fantagraphics)
Kan få den mest luttrade skräckkonnässören att sätta glöggen i vrångstrupen. Läs mer om samlingen i min årskrönika!
X’ed Out (Pantheon)
Det är väl aldrig fel att förbrylla ett Tintinfan i din närhet? Stick Charles Burnes senaste i deras tacksamma händer och saken är quornfilé! Recenseras här.
Acme Novelty Library 20: Lint (Drawn & Quarterly)
Har du fortfarande någon i bekantskapskretsen som inte tar serier på allvar? Ge bort denna bok som är minst lika deprimerande som så kallad ”riktig litteratur” men dessutom bra. Se längre recension här.
Batman & Robin Volme 1 Deluxe Edition (DC)
En perfekt klapp till kompisen som känt av Batpeppen den senaste månaden och dragit något lagom roligt skämt sedan titeln The Dark Knight Rises avlöjats. En av de senaste årens bästa superhjälteserier.
Prestationsångest
Jo, så ligger det till just nu. Men ändå lyckats få mycket gjort, trots att jag dragit mig tillbaka lite och inte försöker arbeta ihjäl mig själv. Trivs rätt bra med att göra blyerts och tuschning, men det är dem där förbannade dataläxorna som får mig på dåligt humör. Min dator hatar mig och känslan är ömsesidig. Det är krångel och annat som ställer till det och så är det en massa tekniskt pill som jag inte orkar med. Jag är old-fashioned med det. Får jag inte lite skit under naglarna och tuschfläckar på händerna så känns det inte som om jag gör något på riktigt. Nog att datakonst kan vara framtiden och att det jag gillar att göra är en döende konst, men än är den inte död. Så just nu är det enda av värde med min dator att skypa med flickvän och familj hemma i Sverige. Så för det är jag i alla fall tacksam.
När det kommer till det andra så kan man ju inte dropkicka en dator som kostar en månadslön så det är bara att bita ihop och arbeta vidare. Det är lite segt ibland att det kommer perioder då vi bara har blyerts eller tusch etc. Man kommer igång med blyerts delen och känner att man lärt sig mycket nytt med komposition och annat för att efter 2 veckor utan något blyerts börja om på ruta ett och känna att man inte har en aning om vad man ska göra.
Har också lärt mig att det inte uppskattas särskilt att göra seriestrippar som skämtar om sex eller annat relaterat. Kan också vara att jag är väldigt kass på att skämta om det, men jag tycker stripparna är roliga så jag tänker fortsätta testa gränserna lite. Har också funnit lite harmoni i traditionell målning med acryl och quache. Det är extremt skön avkoppling från perspektiv, design och annat som anstränger hjärnan. Att bara gegga med lite färg är kul som omväxling. Kan David Finch göra grymma tavlor ska jag fan hitta min inre Simon Bisley. Därför är det Lobo som gäller i våran Painting klass det närmaste.
Nog pratat nu. Jag ska försöka få något av värde gjort och komma ur min funk. Hoppas ni kan digga detta så länge.
Acme Novelty Library 20: Lint av Chris Ware
Chicagobon Chris Ware förgyllde mitt seriesamlande 90-tal med Acme Novelty Library. Vansinnigt snygga tidningar i varierande format, allt från små häften till album i dagstidningsstorlek. En njutning att beskåda och en mardröm för såväl seriehandlare som samlare. Än idag bryter kallsvetten fram när jag tänker på transporten av det stora sjunde numret (tänk ett tunt album i tabloidformat) som jag med varsam hand och inslaget i flera plastpåsar bar hela vägen från London på tåg, plan och bussar. När delar av Shazamredaktionen träffade Ware i Gävle i somras, tog jag för säkerhets skull med mig det frimärksstora häfte tecknaren gjort åt Europas äldsta seriebutik, Lambiek i Amsterdam. Lättare att transportera och signera. För handlarnas fromma designade Ware ett stort pappställ som kunde inhysa de olika formaten och göra skyltningen lättare. Tro det eller ej den som varit där, men under en period användes ett dylikt i den alltmer Tardislika butiken Staffars serier i Stockholm.
X’ed Out
Den amerikanske serieskaparen Charles Burns har varit mig ett välbekant namn sedan 80-talet då jag fascinerades av historierna om brottardetektiven El Borbah i tidningen Pox. Andra sammanhang han dykt upp i genom åren är på skivkonvolut till Iggy Pop, den legendomsusade animationssatsningen Liquid Television från Mtv och den franska filmen Peurs du Noir. Numer kan man få en månatlig dos av Burns illustrationer via omslaget till utmärkta tidskriften The Believer. Mest känd är han givetvis för den tillbörligt mörka Black Hole, som med sin oerhörda detaljrikedom och skräckvinkling är en av de intressantaste skildringarna av att vara tonåring på 70-talet jag läst. X’ed Out började som en tematisk fortsättning på den boken men växte lyckligtvis under skapelseprocessen till något mycket större.
