Tatuerade gangbangers blir skjutna och får bilar släppta på huvudet medan två irländare citerar Britney Spears och stortrivs. En ganska vanlig dag i bröderna MacManus liv med andra ord. Vi får även se lite mer av Il Duces väg mot att bli ett namn som delar av Bostons mafiosos säger med lätt tremolo i stämman. Inga omvälvande förändringar i stilen som etablerades i nummer ett, men intrycket blir likväl att en gradvis ökning i kvalitén kan vara på väg. Tidningen frigör sig lite mer från filmen The Boondock Saints II: All Saints Day, så visst finns en glimt av att Troy Duffy kan få kläm på den här berättarformen också. Mer serier lär vara på väg och jag får ett visst sug efter att plocka upp albumet The Boondock Saints: The Lost Gig när jag tagit mig igenom det här korta numret. Berättelser av den här typen är för mig lite som att äta frukost: förändringarna från dag till dag är minimala men grundkonceptet (onda män expedieras/jag blir mätt) är så pass starkt att jag sällan känner mig helt missnöjd.
Illustration: Guus Floor, Chris Brunner (omslag)
Förlag: 12 Gauge
Betyg: 2/5
Spoilervarning utfärdas härmed för texten nedan!
Hellboysamlingarna är alltid värda ett köp. Författarkommentarer till berättelserna och bilder ur skissblocken är något av det man bjuder på utöver redan publicerat material. Huvudnumret i det här albumet är miniserien The Crooked Man från 2008. Mike Mignola stod för manus och Richard Corben för teckningarna. Under slutet av 50-talet går Big Red på tur i Appalacherna och stöter sin vana trogen på konstigheter. Historien tillkom när Mignola insåg att han skrivit Hellboy sedan cirka 1993 och inspirerats av folklore från hela världen med undantag för hemlandet. Sagt och gjort tar Mignola här ett blad ur boken om Amerikas mörka hjärta, lägger till inspiration från författaren 
Nu har jag gjort det. Lyssnat på ”sea shanties” och läst piratnumret av Grant Morrisons senaste ambitiösa Batmanprojekt. Det var en mäktig upplevelse som höjdes av såväl ett intrikat manus som fina teckningar av Yanick Paquette. Den som läst min text om 
Det som diskuteras nedan har knappast undgått någon med intresse för DC men jag vill likväl utfärda en spoilervarning innan jag kör igång.
Massa mossa på er alla monsterdiggare! Ni som stördes av de många datoranimerade effekterna i nyinspelningen av The Wolfman eller tycker att Marvel inte förvaltar Werewolf By Night på rätt sätt kan andas ut. Att öppna BOTW är ungefär som att spendera en kväll på retroklubben 
Efter den minst sagt kataklysmiska finalen på nummer fyra är femmans timida start nära nog chockartad. Johann Kraus, B.P.R.D.-chefen Manning och Kate Corrigan förhörs i FN-huset om de minst sagt världsomvälvande katastrofer som ägt rum den senaste tiden. Snart är emellertid monsteröset i full gång igen med det falliska otyget som dykt upp i Kaliforniens Salton Sea (se omslaget) som ett alltför bokstavligt utropstecken. Till min stora förvåning upplever jag inte ankomsten av ett gäng nya otäcka kryp som odelat positiv. Det känns lite för mycket som en misslyckad annonstext för en uppföljare i stil med ”tyckte ni att grodorna var illa, vänta bara tills ni ser…”.
