Nu har jag gjort det. Lyssnat på ”sea shanties” och läst piratnumret av Grant Morrisons senaste ambitiösa Batmanprojekt. Det var en mäktig upplevelse som höjdes av såväl ett intrikat manus som fina teckningar av Yanick Paquette. Den som läst min text om tidigare nummer känner till bakgrundshistorien. Bruce Wayne börjar här få tillbaka delar av sitt minne i samma veva som han spolats upp i Bristol Bay rätt i famnen på piraten Blackbeard och hans salta sällar. I vanlig ordning är gänget på jakt efter en skatt som ska finnas gömd i, du har gissat rätt, Läderlappsgrottan

Genom att fokusera sina vitt skilda historier på samma plats under olika epoker för Morrison mina tankar till Richard McGuire’s klassiska serie Here, som medelst tidshopp och kluriga bildlösningar (som kraftigt influerat Chris Ware) visar upp samma fläck på jorden under ett par miljoner år. Att Morrison är ute i ett ärende ganska väsensskilt McGuires är dock tydligt även när han låter piratkonventionerna sammansmälta med DC-superhjältar och tidsresor. Följaktligen blir det såväl fäktning på en bro byggd av ben som inhopp av JLA. Sin vana trogen ser Morrison till att klämma in så många obskyra figurer som möjligt i samma ruta.

Serien upprättar en omedelbar koppling till de där delarna av hjärnan som gjorde att man en gång började uppskatta den här sortens historier. På ett svårgripbart sätt lyckas den även fungera på en rad andra plan. Förutom det direkta tilltalet fascinerar superhjältehistorier mig då de, i likhet med den bästa science fiction, i sina mest inspirerande stunder lyckas beröra på djupet. Detta trots, eller kanske tack vare, att de har skapats i en hyperkommersiell miljö med hårda deadlines och försäljningssiffror att tänka på. Det kan tyckas vara tunga ord i en recension av en serie som genom en viss ärrad prisjägares uppdykande knyter an till en av sommarens storfilmer på den amerikanska biorepertoaren, men för det lämnar jag inga ursäkter.