VARNING! Följande recension innehåller milda spoilers!
Nu i februari ska årets stora X-event, Age of X, sparka igång, men man började redan i förra veckan med prologen Age of X: Alpha. För er som missat konceptet är det här en What If?-historia av samma typ som Age of Apocalypse (fast förhoppningsvis bättre): det hela utspelar sig i en framtid där X-men aldrig bildades och läget för världens mutanter är därför ännu mörkare och eländigare än vanligt. Age of X tar således sikte på sådana klassiska X-men-historier som redan nämnda Age of Apocalypse, Grant Morrisons New X-Men-final, i viss mån House of M, och såklart Days of Future Past med alla sina senare (om uttrycket tillåts) mutationer.
En perfekt crossover för såna som mig med andra ord. Jag kollar då och då in ett nummer av nån X-tidning men inser snabbt att för att ha någon behållning av det måste jag sätta mig ned och plugga kontinuitet och läsa baknummer – serieupplevelsen förtas av att den känns för mycket som läxläsning. Så ett event som helt och hållet utspelar sig i en s k alternativ verklighet är som skräddarsytt för mig, som trots allt är välvilligt inställd till Marvels mutanter sen way back.
Illustration: Mirco Pierfederici, Gabriel Hernandez Walta, Carlo Barberi, Paco Diaz, Paul Davidson
Tusch: Walden Wong
Färgläggning: Antonio Fabela, Matt Milla, Brian Reber
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Med tanke på hur lyrisk jag blev över förra numret känns det nästan trist att skriva det här. I samband med att Bruce Waynes tidsresa når 1800-talet sjunker nämligen kvalitén markant. Där piratingredienserna förtjänstfullt gifte sig med såväl Grant Morrisons vilda utveckling av Batmytologin som science fiction-elementen, blir Wayne i vilda västern istället ett exempel på när saker och ting inte fungerar som de ska. Manuset går från att vara inspirerat och galet till lite tradigt och förvirrande. Vår hjälte får tampas med Jonah Hex som för tillfället är anställd av ingen mindre än en cancersjuk och opiumdelirisk 
