”…och det kom en dag, en dag olika alla andra, då Jordens mäktigaste hjältar fann sig enade mot ett gemensamt hot. På den dagen föddes The Avengers – för att bekämpa de fiender som ingen ensam superhjälte kunde motstå.” Detta var länge ingressen som introducerade serien The Avengers, som nu alltså blivit storskalig film.
Först, en bekännelse: jag skriver den här recensionen i egenskap av en stor Avengers-fanboy. Avengers har alltid varit en av mina favoriter bland Marvelserierna så det är svårt att vara opartisk. Min inre nioåring är lycklig över att den här filmen överhuvudtaget finns; att den dessutom är så oerhört välgjord är bara en stor fet bonus. Filmens intrig, utan att avslöja för mycket, handlar om att det finns ett objekt kallat Tesseract, som den onde guden Loki vill använda för att erövra världen. Superagenten Nick Fury samlar därför en brokig skara superhjältar för att stoppa honom. Problemet är att dessa hjältar, dessa Avengers, har tämligen svårt att komma överens. Kan de enas innan det är för sent?
Som jag tog upp i min 
När Johnson möter Johnson uppstår ljuv grafisk musik. Lobster blir lyxförpackad av Dave som i och med det tredje numret av serien verkligen överträffar sig själv, det vill inte säga lite i hans fall, med en komposition som genomsyras av det bästa från Art Noveau- och pulptraditionen. Mucha filtrerad genom Finlay. Det är stenhårt och förtrollande. Inte helt oväntat lever innehållet upp till de höga förväntningar man får av ett sådant omslag. Black Flame går hårt åt både New York och Lobster Johnsons gäng i en krevad av förtärande flammor, skottlossning och ockulta ritualer. Tonci Zonjic fortsätter kanalisera det bästa hos Alex Toth och ger det hela en mycket egensinnig finish. Mignola och Arcudi börjar verkligen bli varma i kläderna när de drar åt tumskruvarna på både protagonister och läsare. Ondsint cliffhanger utlovas. Om du inte redan börjat läsa den här serien gör det nu!
Att jag tycker väldigt mycket om skräckmästaren H.P. Lovecraft är känt sedan länge. Givetvis har han dykt upp i ett par inlägg 
Hela februari har rullat förbi utan inlägg från undertecknad. Jag förstår att abstinensen måste ha varit svår för er läsare och lovar att inte utsätta er för detta igen. Jag kan dock garantera att jag inte legat på latsidan, snarare tvärtom. Som min text om 
Med tanke på hur få reaktioner mina tidigare skriverier kring The Shadow rönt här på Shazam gissar jag att han är ett ganska okänt namn för många av läsarna och kanske även för en del av mina redaktionsbröder. Så inom kort hittar ni på dessa sidor en introduktion till Walter B. Gibsons skrattande hämnare på det patenterade Lundgrenska maneret. Det blir långt, innehållsrikt, notapparat kommer krävas, och vissa kommer bli utmattade men även tacksamma av läsningen. Håll i hatten och den röda scarfen till dess!
