Jag har känt mig lite blasé i år vad gäller serier. De senaste åren har bjudit på en rad magnifika läsupplevelser och upptäckter. I år har det inte varit så, dels har jag läst en hel del av det som varit hyllat de senaste åren och dels känns i år som ett mellanår vad gäller de riktiga höjdpunkterna. Jag har dock några av de album jag sett fram emot mest i år olästa så jag hoppas att min slutsats blir annorlunda när jag summerar året. En ljusglimt eller snarare en rejäl blixt är Anya’s Ghost av Vera Brosgol. Ingen blixt från en klar himmel eftersom den var en del av sommarens seriepepp. Anya’s Ghost handlar om Anya som vantrivs med sitt liv och då i synnerhet tillvaron i det veritabla helvete som high school kan vara. Anya är inte mobbad eller något, bara rätt ensam och utanför. Hon skäms över sitt ryska ursprung och känner sig mest tjock och vägrar följaktligen äta sin välmenande mammas flottbomber. Dessutom är hennes lillebror Sasha ett riktigt pain, sex år som han är. En dag ramlar Anya ner i en gammal brunn i en park när tankarna vandrat iväg om tillvarons eländighet. I brunnen ligger ett skelett med tillhörande spöket. Spöket presenterar sig som Emily, en ung tjej som dog för 90 år sedan. Hon hakar på Anya och hjälper henne med skolan och hennes kärleksbekymmer. Men efterhand visar det sig att allt inte står rätt till… Ett generöst tilltaget utdrag finns hos First Second.

När jag först bläddrade i Anya’s Ghost såg Brosgols stil inte så mycket ut för världen. Fel av mig. Brosgol är skicklig tecknare, framförallt skicklig på att berätta. And that’s what it’s all about at the end of the day. Dialogen är verkligen underbar, det är väldigt sällan jag drar på smilbanden så mycket, den har även ett flyt som är alltför ovanligt. Den hackar inte någon gång och dessutom lyckas Brosgol fint med sin blandning av smart dialog och en dialog som låter som en tonåring kan prata. Alltså inte som någon hipster har skrivit för att låta påskina att han eller hon själv pratade så när den var tonåring . Ett konststycke i sig. I början känns albumet som en typisk high school-film men ett par oväntade vändningar ändrar på det. Vad gäller tecknandet så är det överlag traditionellt berättat men återgivandet av vad som hände Emily är både snyggt och suggestivt. Ansikten och uttryck behärskar Brosgol till fullo, minspelet hos framförallt Anya är klockrent.  Brosgol har dessutom slängt in lite slapstick här och var i albumets första del, som om det inte räckte med allt annat som är så bra. Anya’s Ghost är ett album helt utan svagheter och årets hittills bästa album. Värme, humor och lite spänning. Då ingår jag ända inte i albumets målgrupp som är unga vuxna (young adults) och inte unga gubbar. Jag håller med Neil Gaiman som är citerad på framsidan: ”A masterpiece!”