Författar arkiv

Recensioner

[Tema: Barnserier] Mamma Mu firar Kråkan

tisdag 26 maj, kl 21:28 av 0 kommentarer

mammamuMamma Mu av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist har jag läst med glädje för mina barn. Underbara barnböcker som fyllts med värme av Wieslanders manus och fantastiska teckningar av Nordqvist. Jag har även hängt med Mamma Mu på Parkbadet i Sandviken och lyssnat på cd-skivor. Mamma Mu är en favorit. Så då borde allt vara frid och fröjd när en favorit förenas med min favoritkonstform serier?

Nä, nu blir det tyvärr inte så. Mamma Mu firar kråkan, som är del av Rabén & Sjögrens barnseriesatsning, är tyvärr bara en sämre serieversion av böckerna. Lite som när man överför en riktigt bra roman till film med halvrisigt resultat. I serieversionen är det inte Nordqvist som står för teckningarna utan Micaela Favilla. Ingen skugga ska dock falla över henne, hon gör ett bra jobb med att fånga Mamma Mu och Kråkan och hennes stil ligger väldigt nära Nordqvists. Det är istället det mindre formatet med just serierutor som inte funkar för mig. I bilderböckerna vilar man ögonen på Nordqvists teckningar i stort format medan man läser en hel del text (för att vara bilderbok alltså) medan det här istället är ett överflöd av pratbubblor i de små väldigt konventionella serierutorna. Om jag inte läst bilderböckerna hade jag antagligen varit mer positiv för serien funkar som serie men men har man läst bilderböckerna om Mamma Mu så är det här bara en sämre variant som faktiskt kastar en liten skugga över barnseriesatsningen. Kände man från Rabén & Sjögrens sida att man inte litade fullt ut på de andra serierna utan ville slänga med en patenterad storsäljare i form av Mamma Mu? Mamma Mu i serieform hade jag gott kunnat vara utan. Så läs bilderböckerna för barnet/en istället, de är helt enkelt så mycket bättre. Lite fult även att inte ha med Micaela Favillas namn på förstasidan. Lite anonymisering a la forna tiders serietidningar.

Manus: Jujja Wieslander & Sven Nordqvist
Illustration: Micaela Favilla
Förlag: Rabén & Sjögren
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Trollskogen

tisdag 12 maj, kl 21:48 av 0 kommentarer

trollskogenDet blir inte ens en kort betraktelse från helgens SIS från min sida, jag tillbringade endast en kortare tid på festivalen. Det blir dock lite recensioner av bytet från festivalen framöver med särskilt fokus på barnserier. För nu har de getts ut, förstlingarna i Rabén & Sjögrens barnseriesatsning som sköts av Kolik-duon Josefin Svenske och Fabian Göranson och jag kommer givetvis att recensera alla och framöver kommer även en intervju med Fabian Göranson.

Först ut är Trollskogen av John Bauer, f´låt jag menar John Holmvall. Holmvalls serier är enormt influerade av Bauers magiska sagovärld och en del har han hämtat rakt av från Bauer. Inget fel i det för John Bauer är en av mina absoluta favoritillustratörer, en mästare helt enkelt. På den nivån är inte Holmvall men det är å andra sidan en omöjlig jämförelse. Holmvall är i sin egen rätt en särdeles skicklig tecknare av såväl blonda flickor/älvor som långnästa och smutsiga troll. Berättelserna om bortbytta barn, luriga troll och barn som gått vilse i trollskogen ackompanjeras fint av mörk trollskog. Så teckningsmässigt är Trollskogen en ren fest för ögat med suveräna färger och ett överflöd av detaljer.

Medan teckningarna är albumets styrka är dess svaghet berättelserna i sig, de är inte dåliga men det är ingen som lyfter sig över de andra heller. Kontrasten är stor mellan de fantastiska teckningarna och de oftast rätt menlösa berättelserna. Det ska givetvis sägas att en man på väg in i medelåldern inte är målgruppen men jag hade ändå önskat mig mer genomarbetade berättelser att ackompanjera de fina teckningarna. Ett plus dock för hållbarhetstemat i sista delen, om inte annat kan den säkert skrämma några barn att hålla efter i skogen 🙂 Seriens verkliga målgrupp då? Vad tyckte den. Jo, att det var ett riktigt bra album som definitivt skulle läsas ut. Fina teckningar, lagom läskigt och spännande skulle jag säga att albumet passar ypperligt för barn på förskola/lågstadiet, typ 5-9 åringar. En bra inkörsport till mer fantasy.

Illustration: John Holmvall
Förlag: Rabén & Sjögren
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Film

Daredevil

tisdag 28 april, kl 22:04 av 4 kommentarer

daredevilnetflixSå. Sjukt. Bra. Två dygn efter att jag sett sista avsnittet så kvarstår intrycket. Daredevil är en av de bästa tv-serier jag sett. Den sällar sig till mina riktigt stora tv-upplevelser, sådana som lämnat spår. Skildringen av Anthony Andrews och Jeremy Irons kärlek/vänskap i de första avsnitten av En förlorad värld, mästerliga Matador om klass och ockupation, The Wire med sin lysande blandning av kriminalserie och socialrealism och True Detective som var så bra att jag utvecklade ett mancrush på Matthew McConaughey. Netflix Daredevil-serie är tvs motsvarighet till Christopher Nolans The Dark Knight Rises och fantastiskt lovande start på deras samarbete med Marvel. För att inte förta upplevelsen för någon innehåller min recension endast milda spoilers som berör de första avsnitten av totalt tretton.

Mitt eget intag av Daredevil begränsar sig till en trade av Ed Brubaker och Michael Lark så mina kunskaper om Daredevil var synnerligen begränsade även om jag kände igen såväl Foggy Nelson som Wilson Fisk aka Kingpin. Även gällande Karen Page ringer det en klocka. Det finns iaf så mycket som är så bra med tv-serien. Hell´s Kitchen känns precis så rått och hårt som jag förväntade mig. Miljöerna är lite av en våt dröm för mig som är svag den arkitektur som präglar serien, äldre tegelstensbyggnader med sliten insida, en del av de övergivna. Daredevils egen lya är så mycket avskalad industrikänsla att det räcker och blir över, en New York-dröm helt enkelt. Allt står i står i bjärt kontrast till Wilson Fisks minimalistiskt inredda lyxvåning med Wegners svartmålade CH24-stolar runt ett marmorbord och sjukligt välorganiserad jättegarderob.

Fortsätt läsa Daredevil

Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Film

Agent Carter

torsdag 9 april, kl 22:01 av 1 kommentar

agent-carterJag har inte sett alla Marvel-filmer som vällt ut på biograferna de senaste åren men de jag sett har överlag varit åtminstone helt okej. Min favorit hittills är inte otippat Captain America: The First Avenger. När det så dök upp en serie på Netflix med titeln Agent Carter som visar sig vara en spinoff från filmen så var det inget att tveka på. TV-serien, i åtta delar, utspelar sig efter krigsslutet och Caps kärlek Peggy Carter har flyttat till USA och arbetar åt SSR, Strategic Scientific Reserve. Eller arbetar och arbetar, trots att hon är mer kompetent än övriga så får hon mest fixa lunch och servera kaffe. De andra är trots allt män och enkom av den anledningen mer kompetenta. Carters trista jobblunk bryts när hennes gamle vän, playboyen, uppfinnaren och industrialisten Howard Stark ber om hennes hjälp. Någon har brutit sig in i hans hemliga valv och stulit ett antal vapen som inte får hamna i orätta händer men det är just vad de börjar göra och Stark misstänks för att sälja vapen till USAs fiender. Carter inleder därför en egen undersökning assisterad av Starks butler Edgar Jarvis, en väldigt korrekt britt. Hon ligger oftast steget före SSR men löper hela tiden risken att bli påkommen. Dessutom visar det sig att de som lagt beslag på Starks vapen är livsfarliga och Carter får uppbåda all sin skicklighet för att klara livhanken och hindra massförstörelse i New York.

Det var länge sedan jag kände mig smått beroende av en tv-serie och även om det inte var True Detective-nivå så blev det så att jag närmast sträcksåg Agent Carter. En av tv-seriens stora tillgångar är de välgjorda miljöerna med bilar och kläder som känns klockrena, SSR-agenterna har stora och illasittande kostymer a la 40-tal och Carters kjolar och kavajer ser ut att vara tillverkade i något otrevligt och på 40-talet modernt material. Att framförallt Starks bilar är skitsnygga är inget minus. Huvudrollen som Peggy Carter spelas av Hayley Atwell som gör en klockren insats. Hon hanterar såväl den frustrerade Carter, den Carter som saknar Cap och kick-ass Carter med samma bravur. Birollerna med den trånande Sousa, karlakarlen Thompson och chefen Dooley är även de bra och antagonisterna likaså. Det finns även en hel del action och det är väl egentligen enda gången serien går i en modern fälla med de ibland överdrivet koreograferade slagsmålen. Annars är 40-talet så äppelkäckt och ojämställt som jag tänker mig, detta vägs upp av en ung generation där flera har trauman eller skador från andra världskriget att bära med sig vilket förutom skurkarnas ondskefulla planer ger serien ett välkommet mörkt och sorgligt stråk. Agent Carter är en riktigt bra tv-serie. Det är i skrivande stund oklart om det blir en säsong två men serien har fått bra kritik och här finns dessutom möjlighet för Marvel att bygga vidare på tidsepoken med andra serier så hoppet lever. Jag vill gärna veta vem den lille satte tysken med runda glasögon är som dyker upp i sista scenen i ett fängelse är. Någon som sett serien som har en gissning?

Tv-trailer efter hoppet. Fortsätt läsa Agent Carter

Skriv en kommentar
Recensioner

Descender #1

söndag 29 mars, kl 21:19 av 1 kommentar

descender1Underbart. Fan. Episkt. Lemire alltså. Det här kan bli en nutida klassiker. Nguyen, var har du varit hela mitt liv?

Jo, visst tar jag lite grann i så jag nästan spricker. Men Descender #1 är ett riktigt bra förstanummer. Obs! Spoilervarning nedan för den känslige. Descender inleds på planeten Niyrata, det är snyggt (allt är f.ö. snyggt) och engagerande, en gigantisk robotfarkost, tänk en sentinel fast större och snyggare utformad, anländer ovanför en välmående planet. Ingen vet var de kommer ifrån eller vad den har för ärende. När den attackerar förstår de. Miljoner dör. Tio år senare vaknar en söt liten grabb upp på en gruvplanet och undrar var alla är. Han letar efter sin mamma och en som heter Andy. Men det är tomt, alla är döda. Han har överlevt eftersom han är en robot. Det enda sällskap som finns kvar är hans robothund Bandit. När han kopplar upp dig mot en dator ser han vad som hänt och robotattackens följder för planetsystemets robotar. Vad han inte vet är att det finns en koppling till honom…

Det som gör Descender #1 så bra är att man direkt introduceras till en dramatisk händelse som förändrar världen Descender utspelar sig i. Man får också stifta bekantskap med robotskaparen Dr Qoun som garanterat kommer att spela en central roll framöver. Dessutom är pojkroboten Tim-21 en synnerligen söt och älskvärd robotgrabb som man instinktivt känner sympati för. Hotet mot honom etableras också. Dessutom slängs en överraskning in på slutet som jag inte har aning om vad den innebär (helsida efter hoppet).

Dustin Nguyen är en ny bekantskap för mig även om jag sett teckningar av honom tidigare. Teckningsanalfabet som jag är vågar jag inte vara säker men han verkar använda sig av någon form av vattenfärg när han tecknar och det är riktigt snyggt. T.ex. när det avslöjas att pojken är en robot är riktigt snyggt tecknat och även om rymden är ovanligt snygg så är det skildringen av pojken som är grädden på moset, Nguyen lyckas fånga både hans naivitet och ensamhet. Jag är imponerad. Jeff Lemire är däremot en äldre bekantskap, jag älskar Essex County som är bland det bästa jag läst i serieväg. Senare alster som Sweet Tooth och Underwater Welder har inte nått upp till den nivån. Hans superhjältealster har passerat mig helt förbi. Iaf är hans manus här närmast fläckfritt liksom dialogen. Nej, jag kan inte önska mig mycket mer av förstanummer! Den här tradeväntan blir lång…

Fortsätt läsa Descender #1

Manus: Jeff Lemire
Illustration: Dustin Nguyen
Förlag: Image
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Invisible Republic #1

fredag 27 mars, kl 22:26 av 0 kommentarer

invisibleplanetTecknarduon och tillika paret Gabriel Hardman och Corinna Bechko gjorde det riktigt bra med Planet of the Apes för Boom! När de nu har en ny serie, Invisible Republic, på Image så var det bara att ladda ner och läsa. Säljtexten lovade delvis gott: Breaking Bad meets Blade Runner, en tv-serie jag inte orkat följa och en film som jag verkligen gillar. Exakt vad serien ska handla om är lite oklart men den utspelar sig iaf 800 år framåt i tiden i rymden. Den börjar med att reportern Croger Babb rapporterar från den avlägsna planeten Avalon där en regim som styrts av en man vid namn Malory har fallit och hela planeten är på väg att förfalla och avfolkas både pga av den politiska och den ekonomiska krisen. Av en slump får han syn på en hög med handskrivna papper som en man håller på att bränna och av en impuls kollar han upp dem och ser namnet Arthur McBride, mannen som styrt Avalon. Det visar sig vara en dagbok skriven av en Maia Reveron, kusin till Arthur McBride och den verkar berätta om tiden innan Arthur McBride kom till makten. Babb läser början och kontaktar sedan sina chefer för att sälja in historien.

Fortsätt läsa Invisible Republic #1

Manus: Corinna Bechko
Illustration: Gabriel Hardman
Färgläggning: Jordan Boyd
Förlag: Image
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Sisters 1: Familjeband

torsdag 5 mars, kl 21:40 av 0 kommentarer

COUV SISTERS T1 11e ed 02-2014-sv_gammal_farg_igen.inddDet är alltid trevligt när ett nytt förlag dyker upp och dessutom ger ut serier för yngre så tummen upp för Gaspard. Första utgåvan är Sisters 1: Familjeband av William och Cazenove, båda står för manus och William för teckningarna. Sisters handlar om Marine och hennes storasyster Wendy som gnabbas om det ena än det andra men ibland faktiskt är sams. Som syskon i allmänhet alltså. Albumet består av ensidesepisoder som handlar om att gå modevisning för att få nya kläder, leka rymdhjältar, ett antal om hur jobbigt ett småsyskon kan vara, ett antal på temat begynnande fjortis osv. Williams stil är vad jag skulle kalla fransk mainstream för serier riktade mot yngre och färgläggningen fyller hela paletten från dovt till färgglatt. Så skickligt men inget speciellt. Översättningen är bra och serien ibland riktigt kul men desto oftare mer jaha. Dessutom lider den av det som förekommer i franska serier då och då i högre grad än svenska dvs lite unkna könsroller och det är rätt tydligt att fransyskorna har en större uppförsbacke än sina svenska medsystrar i kampen. Men även om jag stör mig på det så är det inget jättestort problem, de flesta ensidor passerar iaf mina något igengrodda genusbrillor. Min dotter som är mer av seriens huvudsakliga målgrupp och rätt jämngammal med Marine gav den en trea eller en fyra och skrattade åt ungefär var åttonde sida. Jag antar att igenkänningsfaktorn är större om man har en storasyster. Allt som allt kan jag ändå med viss tveksamhet rekommendera den. Jag hoppas dock att det går bra för Gaspard men det borde finnas bättre franska serier att ge ut.

Manus: Cazenove & William
Illustration: William
Förlag: Gaspard
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Läsning mot antisemitism] Hidden

måndag 23 februari, kl 09:52 av 0 kommentarer

hidden-coverMin idé om Läsning mot antisemitism som ett återkommande inslag på bloggen kom efter attacken mot en judisk mataffär i Paris dagarna efter attacken mot Charlie Hebdo. Attacken följde efter tidigare attacker mot en judisk skola i Frankrike 2012 och 2014 mot ett judiskt museum i Belgien. Natten mot förra söndagen attackerades så synagogan på Nörrebro i Köpenhamn, en favoritstadsdel i en favoritstad. Återigen dödades en jude enbart på grund av att han var jude. Det kunde varit än värre då det i synagogan hölls en bar mitzvah. Det här är mitt lilla bidrag till kampen mot antisemitism. Hidden handlar om Dounia, en äldre judisk kvinna, som berättar för sitt barnbarn om sina upplevelser under andra världskriget. Hur hon efter den tyska ockupationen av Frankrike tvingades bära en gul davidsstjärna, hur kompisar inte längre var hennes kompisar och att hon fick sluta gå i skolan. Hon berättar om hur polis grep hennes föräldrar medan hon var gömd i en garderob och hur hon sedan fördes ut ur Paris.

Marc Lizano berättar i gulliga bilder, alla har överdimensionerade huvuden, Loic Dauvilliers tragiska historia om hur Douniahidden-interior behandlas annorlunda enbart för att hon är judinna och hur hon sedan skiljs från sina föräldrar. Serien, ytterligare en lysande utgivning av First Second, vänder sig i första hand till barn och berättas följaktligen ur Dounias perspektiv vilket gör Hidden väldigt effektiv och smärtsam. Eftersom Dounia är litet barn och tämligen fri från fördomar så förstår hon inte varför saker händer och det är just det som gör serien så effektiv i att visa vansinnet i att inte se alla som lika mycket värda. Även om slutet värmer så sitter där en stor klump i halsen när läsningen är klar. Teckningsstilen påminner en del om Emile Bravos i My Moomy is in America and she met Buffalo Bill och även om Lizano inte når Bravos höjder så är albumet genomgående skickligt tecknat. De gulliga bilderna kontrasterar onekligen mot det brutala innehållet. Det ska dock sägas att det finns mycket värme i albumet, andra vuxna riskerar sin egen säkerhet för Dounia och i avsaknad av föräldrarna får hon mycket värme av andra som verkligen ställer upp för henne. Hidden är en väldigt ärlig och naken historia med mycket hjärta. Tragiskt nog finns klara paralleller till dagens verklighet med ett ökande hat mot judar i Europa och en ökad risk att judiska barn dödas enbart på grund av att de är judar. Hidden är som gjord för att användas i klassrum när man pratar om allas lika värde så jag hoppas på en svensk översättning eller iaf högläsning via skärm. Senare delen av lågstadiet känns som en lämplig målgrupp.

Manus: Loic Dauvillier
Illustration: Marc Lizano
Färgläggning: Greg Salsedo
Förlag: First Second
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Exklusiv förhandstitt: En ohelig allians

fredag 20 februari, kl 07:56 av 0 kommentarer

EOA01

I samband med Uppsala Comix så släpps Daniel Thollins En ohelig allians av Albumförlaget. Serien utspelar sig under Karl XIIs tid och handlar om några karoliner på specialuppdrag. Ser väldigt lovande ut och jag är riktigt nyfiken på serien. Tur att Uppsala Comix går av stapeln redan slutet av mars. Nedan ett utdrag ur albumet.

Fortsätt läsa Exklusiv förhandstitt: En ohelig allians

Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Lucky Luke 87: En cowboy blir till

torsdag 19 februari, kl 20:38 av 0 kommentarer

lucky87Dags för den hittills kortaste recensionen på Shazam 🙂 Klassikern Lucky Luke ges numera ut av Albumförlaget och Achdé står numera för både teckningar och manus till Morris skapelse. I En cowboy blir till berättas om hur den lille Lucky Luke hittas av en cowboy bredvid en delvis sönderbränd och attackerad vagn, föräldrarna hittas inte. Sedan följer ett antal ensidesepisoder om hur den lille bebisen tas om hand av en salongsägarinna och olika tokigheter med en Lucky Luke i småskoleåldern. Den unge Luke känns igen, samma kläder fast nu snabb med slangbellan istället för pistolen. Det är småkul överlag när han hittar på grejer med kompisarna som slangbellsduell, inte vill bada, leker plockepinn med ett piggsvin osv. Som en bonus får man även stifta bekantskap med hans häst Jolly Jumper. Längst ner på varje sida finns en rad med fakta från Vilda Västern för vetgiriga yngre och äldre för den delen. För det här albumet riktar sig främst till yngre även om äldre läsare givetvis kan ha kul åt den unge Luke och se likheterna med den vuxne. Achdé behärskar Lucky Luke-stilen fint och även den som inte läst ett album på ett tag känner igen sig. Det är kul att få en inblick i Lucky Lukes uppväxt, skulle någon mot förmodan inte vilja läsa om den är det bara att hoppa över albumet. Jag kan iaf varmt rekommendera den, perfekt om du vill introducera en yngre förmåga till Lucky Lukes värld.

Illustration: Achdé
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...