Den här recensionen är något försenad, men bättre sent än aldrig som man säger…
Äntligen! Äntligen är det så dags för Blackest Night att på allvar göra entré i DC-välden, och vilken entré sedan! Förra veckan gav jag Green Lantern #43 full pott i betyg och undrade lite försktigt om Geoff Johns skulle kunna hålla samma höga nivå och kvalité även under själva Blackest Night. Svaret på den frågan blir, trots att detta ändå bara är första numret, ett stort JA!
Johns visar än en gång att han har en närmast unik förtåelse för den värld som DC Comics hjältar lever och verkar i och leverar här några riktigt fina, gripande ögonblick sida (Barry Allens reaktion när han får höra vilka hjältar som dött sedan han själv dog.) vid sida med några riktigt obehagliga (Ralph och Sue Dibneys återkomst). Allt detta i en historia med ett ordentligt driv och högt tempo.
Ivan Reis är som vanligt på topp när det gäller illustrationerna. I min mening är han född att illustrera Green Lantern-historier. Det är riktigt snyggt och mycket svärta och skuggor, mer än vanligt tycker jag, men det funkar utmärkt med tanke på att Blackest Night är en väldigt mörk historia.
För min del så raderade Blackest Night #1 mina sista tivel på att Blackest Night skulle bli ytterligare en av dessa events som verkar lovande i början men som senare visar sig falla lika platt som en pannkaka. Jag tror att Blackest Night kan bli det bästa event som DC Comics publicerat på mycket länge!
Manus: Geoff Johns
Illustration: Ivan Reis
Tusch: Oclair Albert
Färg: Alex Sinclair
Förlag: DC Comics
Betyg: 5/5
Newsarama bjuder idag på en filmtrailer till den kommande animerade långfilmen Green Lantern: First Light. Eftersom en riktigt live action-film på Green Lantern verkar dröja så får vi nöja oss med denna så länge. Jag tycker i alla fall att den verkar lovande. Releasen är satt till 21 juli i år.
Efter att ha läst och fastnat för Green Lantern i Green Lantern: Rebirth (som du ju läser om 
Låt mig inleda med att lägga ut ett faktum här, rakt på bara: DC Comics har alltid varit och kommer med största sannolikhet alltid att vara ett töntigare alternativ till Marvel. Det är så världsordningen ser ut bara, det är inget att gnälla över. Trots det bestämde jag mig förra hösten för att göra några trevande försök i mörket att ta till mig DC och deras lätt präktiga karaktärer. Blue Beetle var ett första försök som kändes måttligt lyckat. Infinite Crisis var ett annat försök, som jag ärligt talat inte riktigt kunde ta till mig då jag inte riktigt förstod vad som hände. Ett tredje försök, för skam den som ger sig, gjorde jag med Green Lantern, som kan sammanfattas som DC:s variant på Marvels Nova Corps. Galaktiska rymdpoliser alltså. Jag gillar ju rymd, så det kändes väl rätt lämpligt.
