Minns du hur fruktansvärt dåligt jag tyckte att förra numret av War Machine var? Stolpskottet Allan Jefferson fortsätter här förstöra serien med sitt fula kluddande, och jag misstänker att Ferdinand utsatte mig för ett ondsint skämt på min bekostnad när han lurade mig att tro att Leonardo Manco skulle vara tillbaka som tecknare i det här numret, för det är han inte. Däremot så har det adderats ytterligare en tecknare här så att sjunde War Machine är uppe i tre olika tecknare i ett och samma nummer. Måste väl vara någon sorts rekord!? Känns sjukt spretigt och ihophafsat. War Machine fortsätter alltså att vara en stor besvikelse, även om storyn är något bättre här än i förra numret. En svag tvåa kan jag sträcka mig till, och då är jag rätt generös.
Manus: Greg Pak
Illustration: Allan Jefferson, Mahmud Asrar & RB Silva
Förlag: Marvel
Betyg: 2-/5
Köpte, lite sådär på chans mest för att jag gillar Iron Man och går igång lite på robotar med stora vapen, första lösnumret av nya serien War Machine. War Machine är, snabbt förklarat, Iron Mans polare James Rhodes, som iklär sig en Iron Man-liknande rustning, men med en hel massa mer vapen. En annan skillnad ligger även i det att där Iron Man allt som oftast är en rättskaffens superhjälte så är War Machine, som inte drar sig för att använda den hårdvara han släpar runt på, en renodlad soldat. Mycket skjutande och explosioner alltså. Plus i kanten för det. Det jag gillar med War Machine är att det inte krävs några egentliga bakgrundskunskaper för att komma fort in i handlingen. James Rhodes blir allvarligt skadad/totalt lemlästad i en explosion, och väljer efter det att bli något av en mekaniserad terroristbekämpare som bor i en satellit, där han verkar ha tappat rätt mycket av kontakten med sin tidigare mänsklighet. Låt oss kalla det för cyborgsyndromet. Mörkt, brutalt och rätt tragiskt. Handlingsmässigt är det kanske inget storverk som man får gåshud av direkt, men det är fullt tillräckligt för att jag vill läsa mer, och det är rakt igenom väldigt snyggt och passande illustrerat. Mer War Machine framöver!
Har precis läst de första två lösnumren av Skaar: Son of Hulk, som är den fristående uppföljaren till den smått episka Planet Hulk från 2006. Min förhoppning var att även Skaar, skriven av Greg Pak som gjorde Planet Hulk, skulle kännas som en naturlig förlängning och fortsättning på föregångaren, men så blev det ju tyvärr inte alls. Man kan ju tycka att det borde vara ett lämpligt recept att göra en serie baserad på Hulks son som härjar runt på en krigisk planet och är förbannad på sin farsa som lämnade honom flytande i lava och drog till en annan planet. Dock, resultatet än så länge är mest att Hulks grågröne och långhårige avkomma hamnar i ett antal situationer där han ropar GRAAAAAAAA och hackar ihjäl folk och fä med diverse tillhyggen. Jag skulle inte säga att nummer 1 och 2 är helt värdelösa, men det känns rätt begränsande med en huvudkaraktär som inte kan prata, och utan den dynamik som följer med relationen Hulk/Banner så känns Skaar: Son of Hulk rätt så platt. Rent grafiskt är serien även lite väl murrigt gråbrun, men jag anar att detta kan ändras när Skaar slutar klafsa runt i träskmarker hela tiden. Det blir nog inga fler nummer av den här serien för min del, vill jag se ett grönhudat steroidknippe slåss mot monster och barbarer så nöjer jag mig nog med att ta ett varv till med Planet Hulk.
