Sextonde och sista numret av Dark Avengers, och jag tror banne mig att jag recenserat varje nummer sedan starten för cirka ett och halvt år sedan. Slutet gott, allting gott då eller? Båda ja och nej skulle jag nog vilja säga. Flaggning för ett par små spoilers i följande text.

Som helhet gillar jag verkligen vad Brian Michael Bendis och Mike Deodato lyckades få till med Dark Avengers genom de 16 numren. Dark Avengers har från starten varit en av de mer centrala titlarna i Marvel-event Dark Reign, och jag tycker att serien hållit en jämn nivå från början till slut. För den som inte hängt med riktigt från starten så fick ju Norman Osborn (aka Green Goblin) efter Secret Invasion kontrollen över både S.H.I.E.L.D och Avengers. Så, utan vidare knussel så skulpterade Osborn om S.H.I.E.L.D till H.A.M.M.E.R och startade om Avengers med en väldigt annorlunda uppsättning medlemmar beståendes av en udda samling superskurkar samt ett par äkta Avengers som stannade kvar av personliga skäl. Upplagt för katastrof från start med andra ord, och i och med Siege så var det slut på det roliga för både Osborn och hans Dark Avengers.

Fortsätt läsa Dark Avengers #16

På grund av tidsbrist så har jag halkat efter lite grann i recenserandet av Brian Michael Bendis och Mike Deodatos Dark Avengers, så jag siktar på att bränna av den här seriens sista två nummer på kort tid nu.

Nummer 15 är alltså det näst sista numret av Dark Avengers, och Norman Osborn har vid det här laget gått så långt att han förklarat krig mot Asgård och gått till full attack med allt som står tills hans förfogande. Det här numret utspelar sig dock inte under själva Siege, utan låter oss istället följa två andra skeenden. I det första får vi reda på vad som egentligen hände i Siege: The Cabal (recenserad av Ferdinand, här) då The Cabals möte abrupt avslutas av en attack från Osborns hemliga vapen, då okänt men nu avslöjat som Bob Reynolds aka Sentry aka The Void. Ingen större överraskning för någon som läst Dark Avengers och Siege kanske, men det är ändå intressant att se konflikten mellan Bob Reynolds olika sidor samt hur Osborn använder det till sin fördel. I seriens andra del får vi bevittna hur Osborn gör sig av med det som han anser vara det största hindret mot total kontroll av Bob Reynolds: Hans fru. Jag tror att jag tidigare påpekat att Osborn och hans samling av superskurkar inte gjort sig skyldiga till särskilt mycket ondsintheter under den här seriens gång, men när vi här får följa hur Osborn via Hawkeye (det vill säga Bullseye) hanterar Lindy så är alla eventuella hjältecharader som bortblåsta. Scenerna med Lindy och den obehagligt avslappnade Bullseye är faktiskt riktigt obehagliga att följa, och jag önskar att Bendis under seriens gång kunde ha gett lite mer plats åt den här typen av beteende från medlemmarna i Dark Avengers. Överlag så är det här ett bra nummer, men just det faktum att det är näst sista numret av den här serien drar ned betyget något, för det känns inte riktigt som att vi borde vara framme vid ett avslut redan i nästa nummer.

Förra numret av Dark Avengers gjorde ett riktigt bra jobb med att etablera Sentry som en av de mer skrämmande karaktärerna inför Marvels pågående Siege-event (två nummer av fyra finns ute nu), men när Sentry-temat nu fortsätter så tycker jag att det tappas en hel del i tempo. Konflikten mellan Robert Reynolds och hans nattsvarta alter ego The Void fortsätter här, men förutom att det sprängs lite bilar och byggnader i New York så händer det egentligen inget nytt efter allt det vi fick veta i förra numret. Känns lite grann som utfyllnad, även om det säkert är så att Brian Michael Bendis siktar på att göra Sentry ÄNNU läskigare och ÄNNU ondare. Det är dock en visuell fröjd att se hur Mike Deodato Jr trots Sentrys guldtrikåer och tjusiga långa hår ändå lyckas framställa honom som något riktigt hotfullt och genomont. För de som gillar Deodato kan jag berätta att han även efter Dark Avengers kommer att fortsätta få teckna Avengers, fast då i nya titeln Secret Avengers, även den författad av Bendis Ed Brubaker.

Något som är desto bättre än Sentry-biten i det här numret är hur Bendis hanterar Norman Osborn. Utöver att Osborn blir mer och mer psykiskt pressad så planerar han här även för första gången sedan Dark Avengers drog igång något riktigt otäckt. I tidigare nummer så har Osborn mer framstått som en makthungrande, hårdhänt och desperat person med eskalerande psykiska besvär, men här accelererar han inom loppet av några bildrutor till att bli en utstuderat ondsint mördare. Det är ett obehagligt ögonblick, men även rätt väntat i och med att vi med stor säkerhet redan nu vet att Siege är slutet för Osborn och hans Dark Avengers. Läge alltså att göra honom till en äkta superskurk nu så att han kan få riktigt mycket välförtjänt spö i finalen. Överlag så är Dark Avengers #14 ett helt ok nummer som bjuder på en del små guldkorn, men i det här skedet av serien så hade jag gärna sett mer fokus på själva teamet än på mest bara Osborn och Sentry.

Jag vill gärna tro och hoppas att åtminstone någon av våra läsare märkt att det varit rätt låg aktivitet på superhjälterecensionerna här under de senaste två veckorna. Anledningen är i all korthet att den bistra verkligheten ibland tydligen hinner ikapp och biter en i arslet när man minst anar det. Hur som helst, det är väl dags att försöka krypa ur sitt eget huvud nu, och jag gör det med en dubbelrecension av Dark Avengers #12 och 13.

Nummer 12 är avslutningen på den story som Brian Michael Bendis och Mike Deodato Jr inledde i nummer 10, där Osborn och hans hjälteskurkar hamnat i svårt trubbel med den övermäktiga men mentalt instabila Molecule Man. Fokuset skiftar här dock snabbt ifrån Osborn och Molecule Man till Sentry. Sentry, eller Bob Reynolds som han egentligen heter, har varit inblandad i en hel del mystiska saker sedan den här serien startade. Det mest iögonfallande är att han dött flertalet gånger, men sedan plötsligt varit livs levande en kort tid därefter. Här får vi en stor pusselbit som dels förklarar hur han lyckats komma tillbaka från döden och som även etablerar Sentry som en av de allra kraftfullaste Marvel-karaktärerna, alla kategorier. Inte för att han var särskilt klen innan heller i och med att han varit något utav en Superman-analog för Marvel, men här fläskas det verkligen på ordentligt. Vissa kan kanske kalla det både överdrivet och onödigt, men jag har en känsla av att Bendis har en plan för hur han ska hantera sitt egenhändigt skapade kraftpaket framöver. Just den biten tycker jag är positiv, men det innebär även att nummer 10-12 känns lite som en slingrig transportsträcka mot ett slut som egentligen ”bara” rör Sentry. Jag tycker att nog att Molecule Man hade förtjänat lite mer uppmärksamhet än så. Det är dock en underhållande transportsträcka, så nummer 12 får en klar 3:a i betyg.

Över då till nummer 13, som är det första numret av Dark Avengers som går under Marvels nya huvudevent, Siege, även det författat av Bendis. Där nummer 10-12 var en resa för att vidareutveckla Sentry så presenterar nummer 13 hans ”riktiga” bakgrundshistoria. Jag skriver ”riktiga”, för det Bendis gör här är att skriva om och vidareutveckla hela ursprunget för Robert Reynolds (läs mer om det underbara fenomenet retcon på Wikipedia). Det är egentligen inte en radikal omskrivning, men han tvistar Sentrys ursprung så att han från och med nu framstår som en betydligt mindre sympatisk person är han tidigare gjort. Merparten av det här numret berättas av Bob Reynolds fru, och utöver att hon målar upp ett väldigt svart och obehagligt scenario så får vi här även lite förklaringar till Sentrys tidigare dödsfall och återuppståndelser. Addera till det ett gäng bibliska referenser, en redig dos personlighetsstörning och Mike Deodato Jr i högform så har vi inte bara ett av de obehagligaste numren av Dark Avengers hittills, utan även ett av de bättre. Bendis verkar som sagt ha stora planer för Sentry framöver, och redan i Siege #2 (som finns ute nu) så får vi en minst sagt grafisk försmak av vad framtiden kan komma att bjuda på för Sentry och de i hans närhet. Känns helt klart lovande, iallafall för mig som läsare.